Från toppmöten med Barack Obama till krishantering med Sven Otto Littorin. Man kan säga mycket om Fredrik Reinfeldts vardag, men knappast att den är långtråkig. Inför valet träffade Cafés Christofer Brask statsministern och pratade politik, billigt vin, hårda gympass och maktens pris. Foto Calle Stoltz.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Efter att ha passerat tre låsta dörrar kliver vi in i maktens hjärta. I en lång korridor, formad som ett L, har högste chefen och hans närmaste medarbetare sina arbetsrum. Mattan vi går på är ovanligt mjuk och tar man en snabb titt åt höger, in i något av de större tjänsterummen, kan man konstatera att utsikten är svårslagen.
Annars kunde det vara vilket kontor som helst. Chefen med sitt snaggade huvud och lagom stiliga kostym kunde tas för en vd för ett medelstort företag i Täby. Vilket troligen är exakt vad han vill att man ska tänka.
I september har John Fredrik Reinfeldt varit Sveriges statsminister i fyra år.
Under de två första gick det mesta snett: Det var fuskande ministrar, en festande statssekreterare, en missnöjd försvarsminister, fräna debatter om a-kassan och fra-lagen. Det var en stats-minister som ömsom var osynlig, ömsom såg ledsen ut, ömsom skyllde på medierna för att de rapporterade om fel saker.
Det var opinionssiffror i fritt fall.
Sedan kom finanskrisen, massvarsel i industrin, krympande bnp – och folkets oro över vad som skulle komma var plötsligt större än missnöjet med vad man hade. Under ett halvår som eu-ordförande, ett arbete han fick beröm för, hade Reinfeldt dessutom en tillfällig plats bredvid Obama, Brown och Merkel i världspolitiken.
I våras hade den rödgröna oppositionen återigen övertaget. Då kom nästa stora kris – för Grekland och euron – och stödet för
regeringen ökade. För att plötsligt vända ner när Aftonbladet påstod att arbetsmarknads-minister Sven Otto Littorin köpt sex.
Samtidigt är det tydligt att Reinfeldt är mer bekväm i sin roll än för ett par år sedan.
– Jag har haft förmånen att komma till en plats i tillvaron där åtminstone jag själv känner att min begåvning kommer till sin rätt, säger han. Jag har hamnat i något jag kan och som jag trivs väldigt bra med. Det är en oerhörd förmån.
Förra gången jag besökte den L-formade korridoren, hösten 2008, hämtade Reinfeldt en kopp kaffe i pentryt och såg ut att för en kort stund sänka garden något. Han sa till och med något som liknade en lustighet, apropå sin frisyr:
– Jag får faktiskt höra ibland att jag är lik Peter LeMarc. Men det är väl mer på temat ”alla tunnhåriga män ser likadana ut”.
När vi nu ses igen summerar han vad som hänt sen sist. Med sitt lite högtravande och invecklade sätt att uttrycka sig säger han:
– En solig dag är regeringen inställd på att genomföra det man har förberett. Sedan kommer regn och stormväder. På det sättet fick jag se ett stort omslag när vi gick in i september 2008. Då kom finanskrisen och därefter har vi ägnat oss åt ganska tuff krishantering. Jag tycker att jag fört Sverige igenom detta på ett bra sätt – med ordning och reda i de offentliga finanserna, med bättre efterfrågan i vår ekonomi än vad andra har. Det ger mig en känsla av att jag har prövats i jobbet, men ändå klarat uppgiften.
Vilken är din roligaste stund under de här fyra åren?
– Jag hoppas att de bästa stunderna är kvar. För jag inser vilken prövning det är att få Alliansen återvald. Skulle det vara möjligt är det kanske den största stunden.
Och den tyngsta?
– Det finns många tunga stunder när man är statsminister. Regeringsmakt handlar om att ta ansvar i svåra situationer. Våra beslut påverkar dessutom enskilda människor som blir upprörda, skriver arga brev. Det händer kanske att människor blir klämda. Vi hade en god avsikt, men det blir inte exakt som vi hade tänkt oss och ställd inför det enskilda exemplet kan man känna: Det var inte så vi menade. Det finns en sårbarhet som jag blivit väldigt varse.
Har du sett bilderna på Obama när han semestrar och käkar glass på Hawaii? Ena året är han svarthårig. Nästa semester, efter att ha varit president i ett år, är han gråhårig. Hur har du påverkats fysiskt och psykiskt av jobbet som statsminister?
– Jag såg faktiskt de där bilderna på Obama. Jag har också sett ett bildgalleri över Tony Blairs utveckling under tio år som premiärminister. Delvis kan man säga att deras jobb särskiljer sig på ett sätt som ställer närmast orimliga, omänskliga krav och som också tar ut sitt pris. I den meningen är Sverige mindre, både som nation och även mindre efterfrågat i världspolitiken. Men svaret är ändå att makt och ansvar tär. Tror man något annat tar man inte jobbet på allvar. Det har en sådan effekt som för mig måste balanseras med träning, reflektion och återhämtning för att jag ska orka.
Det ryktas om tidiga morgonpass på löpbandet i Sagerska palatsets källare?
– Ja, jag alternerar mellan löpbandet och en närbelägen träningslokal där jag har kort. Jag är nog uppe i fem pass i veckan. Det är en följd av att jag – både när jag blev ordförande för Moderaterna och när jag inför förra valet satte samman Alliansen – kände att jag får ett växande ansvar, en växande arbetsbörda. Jag kände att om min kropp ska hänga med och om jag ska kunna vara tydlig i mitt ledarskap, då måste jag må bättre och ha bättre kondition. Därför satte jag igång träningen inför valet 2006. Jag har hållit i det och har till och med nu, när det är valår igen, ökat min träningsdos.
Hur reagerar folk på gymmet när statsministern står bredvid och lyfter skrot?
– Mycket vänligt. Många kommer fram och säger ”heja”. Eller, som det ofta är i träningsmiljön, låter mig vara ifred. Och det är jag helt nöjd med. När man kämpar med vikter känns det viktigt att kunna grimasera och ta i utan att det ska ses som något udda. Sedan är det ungefär samma gäng som är där de tider jag tränar. Med enda skillnaden att i januari är vi några fler, för då kommer de som avlagt nyårslöften.
Hur många timmar jobbar du per vecka?
– Det har jag inget bra svar på. Jag stiger upp vid halv sex och är igång och jobbar väldigt tidigt. När mina barn kom blev jag väldigt morgonpigg och på något sätt har jag förstärkt det. Jag tränar på morgonen, men har också ett mediepass på en timme, då jag har fyra tidningar som ska läsas – Dagens Nyheter, Svenskan, Dagens Industri och Financial Times – samtidigt som jag följer morgontablåerna i tv och Dagens Eko. Sedan försöker jag vara noggrann med att bryta arbetsdagen vid 18. Det möjliggör för mig – om jag inte har något externt engagemang – att äta hemma med mina barn och finnas till stöd för läxläsning. Jag kan även natta vår dotter. Sedan har jag ett kvällspass, då det ofta handlar om förberedelser inför morgondagen. Men det här är en lugn dag. Under EU-ordförandeskapet var jag mycket mer på resande fot. Och inträffar en kris, så röjer det väg.
Är du någonsin så ledig att du känner att du kan ta två glas vin för mycket?
– Nu är jag inte mycket för alkoholintag, till att börja med. Men nej – jag skulle inte säga att jag tar två glas för mycket. Däremot tycker jag definitivt att det finns kvällar då jag känner mig väldigt privat. Då jag umgås med vänner och bekanta och då jag känner mig helt närvarande i det. Bara med den lilla detaljen att jag har en telefon som kan börja ringa.
Hur många timmar har du haft mobilen helt avstängd sedan valnatten 2006?
– Det har jag i realiteten bara när jag flyger. Det måste alltid finnas en öppen lina till mig, om någonting händer.
Hur många har ditt mobilnummer?
– En mycket begränsad krets, de närmaste medarbetarna och min närmaste familj. Annars skulle ekvationen inte gå ihop.
Om du och Filippa en kväll plötsligt blir väldigt sugna på att gå på bio – gör ni det då, eller blir det en så stor apparat att ni hellre avstår?
– Det har hänt att vi gått på bio. Men då oftare med något av våra barn. Och kanske lite tidigare på dagen. Det finns en rörlighet som är fullt möjlig, men det är också en del att tänka på med säkerheten.
Både du och din fru har krävande jobb. Hur gör man för att ens barn inte ska känna press att bli lika perfekta?
– Att vara barn till kända föräldrar är något särskilt att förhålla sig till, det ska man inte tappa bort. Det är viktigt att markera att vi har tid, att vi är närvarande.
Kan du tänka dig att skaffa fler barn?
– Det är en sak mellan mig och Filippa.
Minns du vilka kvaliteter hos Filippa som gjorde att du blev kär i henne?
– Det fanns en känsla från första ögonkastet. Den är svår att förklara. Sedan tog det ett tag innan vi blev ett par, men jag kände direkt och har alltid känt att det är något väldigt speciellt med henne.
Med tanke på hur mycket ni arbetar – hur gör ni för att hålla passionen vid liv?
– Dels delar vi ju ett intresse i politiken, det tror jag är en väldigt bra grund. Sedan handlar det om, för oss som för alla andra, att finna tid för varandra.
Vad är det mest romantiska du gjort?
– Jag tycker att det ligger romantik i att väcka sin hustru nästan varje dag med kaffe på sängen. Och att ha gjort det genom åren.
Hur är det att bo i Sagerska? Ni måste göra er hemmastadda men samtidigt vet ni inte hur länge ni får bo kvar, hur funkar det? Känns det verkligen som ”hemma”?
– Nej, så tror jag inte att man ska tänka – av det skälet att vi har en bostad i Täby. Men vi har av säkerhetsskäl accepterat och förstått behovet av att bo i Sagerska. Vi är väl medvetna om att kliver jag av, eller förlorar valet, då ska vi mycket snabbt lämna.
En person som varit med på en officiell middag på Sagerska blev väldigt förvånad över att det bjöds på så billigt vin. Beror det på att du inte vill slösa med skattepengarna – eller är du helt enkelt ointresserad av vin?
– Det vore fel att påstå att jag är vinintresserad. Dricker jag något dricker jag helst öl. Förvaltningen av den officiella delen av Sagerska – huset är till största delen en officiell yta som används till representation – sköts av en särskild husmor. Exakt hur man resonerat har jag inte varit involverad i.
|
|
Det råder ingen tvekan om att Reinfeldt talar sanning när han säger att han trivs med sitt jobb. Men därifrån till att han skulle trivas med den här situationen, en intervju, är det långt. Medan Carl Bildt och Göran Persson fick extra syre av att skvallra med utvalda politiska reportrar har Reinfeldt valt att hålla drevet på armlängds avstånd. Helst mer.
Anita Kratz, författare till boken Ensamvargen Fredrik Reinfeldt, har gått så långt som att beskriva statsministern som ”socialt hämmad” och ”nästan blyg”.
Jämfört med huvudmotståndaren i valet, Mona Sahlin, är skillnaden stor. När jag träffade henne förra året och intervjutiden var slut sa hon:
– Sitt kvar och drick upp kaffet.
Sedan pratade vi film i fem minuter.
Det är otänkbart att Fredrik Reinfeldt skulle bjuda på sig själv på ett liknande sätt.
– Det kanske handlar om att jag är statsminister och hon inte är det, säger han när jag frågar varför.
– Jag måste rimligen vara Sveriges mest bevakade person. Och den person som flest förhåller sig till. Men det är klart, jag präglas av det jag gör. Jag tror att jag som ung kille var mer lättsam. Det har format mig, det ansvar som jag har. Det har gjort mig mycket mer allvarsam än jag var från början.
Kommer du att bli mer spexig och upp-sluppen igen när du lämnar politiken?
– Svårt att säga, jag är ju också äldre nu. Men det är klart att det finns ett väldigt allvar i det jobb jag har. Inte minst när vi för landet genom en svår kris. Och när vi jobbar med förslag som påverkar människor. Dels blir jag tyngd av det vi jobbar med, dels tror jag människor förväntar sig att möta en statsminister som tar sitt jobb på allvar.
Och så talar han om sina ”nära 20 års erfarenhet av närhet till medierna” och de ”rutiner” som medarbetarna utvecklat. För att vara en person som utger sig för att vara en helt vanlig medelklasskille från Täby måste Fredrik Reinfeldt och hans stab sägas vara extremt noggranna med hur han framställs i mediala sammanhang.
Cafés fotograf Calle Stoltz köpte en Alfons Åberg-docka som han ville placera i Reinfeldts knä, eftersom statsministern är så lik pappa Åberg. För att vara taktisk presenterade Stoltz först en annan, betydligt mindre kontroversiell idé: Reinfeldt sittande ensam, omgiven av tomma stolar i Bella Venezia – salen i Rosenbad där han i vanliga fall möter pressen.
En sådan bild kunde väl inte reta någon?
Jo.
Sannerligen.
– Det går att tolka det som att han sitter där ensam för att han föst undan alla andra politiker, säger pressassistenten Markus Nordström och fortsätter:
– Eller så kan man tolka det på ett helt annat sätt. Alla journalister skulle känna igen stolarna och förstå att bilden är tagen i regeringens presskonferenslokal. De skulle kunna tänka att Reinfeldt vill ta över journalistiken.
Alfons Åberg förblir därför liggande i fotografens väska.
Rummet där Fredrik Reinfeldt gör intervjuer ligger vägg i vägg med regeringens sammanträdesrum.
På bordet mellan oss har Markus Nordström placerat ett digitalt fickminne för att spela in intervjun. Själv sitter han i en soffa ett par meter bort och säger ingenting, bortsett från två gånger (efter 29 respektive 38 minuter) då han meddelar att tiden snart är ute.
Nordström är 23 år och djurgårdare, precis som chefen. Den typiska medarbetaren är annars i 30-årsåldern, engagerad moderat sedan tonåren och kan rabbla favoritavsnitt från Vita huset i sömnen.
I början av mandatperioden kallades statsministerns stab för ”ungdomsgården” på grund av de anställdas låga ålder och begränsade erfarenhet.
Det är lätt att glömma att Fredrik Reinfeldt själv fortfarande är ovanligt ung för att vara statsminister. Jämte de övriga parti-ledarna i Alliansen – den energiska Maud Olofsson, den lätt grabbige Jan Björklund och Göran Hägglund med sin pojkaktiga charm – känns Reinfeldt som en lågmäld, lätt överseende storebror. Trots att han enligt folkbokföringen är yngst i gänget.
Låt oss anta att Alliansen vinner valet och Reinfeldt får sitta kvar i Rosenbad.
Vid nästa val, hösten 2014, skulle han fortfarande bara vara 49 år gammal. För första gången på mycket länge har Sverige en statsminister som rimligen inte kommer att varva ner när han ersätts utan har en ganska lång karriär kvar.
– Vi kan konstatera att det är nytt för svenska förhållanden, säger han. Rätt många av våra statsministrar har gått i pension eller avlidit. Det är först nu som vi fått statsministrar som avslutar sin statsministergärning med rimligt många år kvar i arbetslivet. Jag har lärt mig att ska man göra det här jobbet bra ska man göra det med full kraft. Om väljarna drar bort förtroendet för mig är det en ny situation. Då måste jag ta i den där och då. Men jag kan notera att företrädare till mig har hamnat i en situation där de ska sätta samman olika uppdrag. Och det är kanske inte alldeles enkelt, av skälet att vi inte har någon större träning i avsuttna statsministrar som är mitt i livet.
Du verkar inte sugen på att berätta vad du skulle vilja göra när du är klar med politiken. Men vi kan väl i alla fall konstatera att du inte är typen som drar dig tillbaka vid 50 och spelar golf i Spanien resten av livet?
– Nej. Till att börja med spelar jag inte golf. Det tror jag inte skulle föresväva mig. Jag är nu 44 år och mitt i min gärning. Jag känner mig oerhört inspirerad och stark.
I USA får presidenten sitta i max åtta år. Finns det något bra i det?
– Ja, i den meningen att makt i sig deformerar. Men den amerikanske presidenten har en exekutiv roll som inte liknar någonting vi har i Sverige. Han är Commander in Chief – vilket är ungefär som om jag också var ÖB. Det finns så att säga tryck på handling, dessutom med den roll som världsmaktsledare som USA:s president har. Därför tror jag att den förbränning som all makt leder till verkar
i mycket högre grad på USA:s president. I Sverige är det numera en mycket lång statsministertid om man kommer upp i tio år. På så sätt har det även hos oss skett en anpassning till att det är väldigt tuffa förhållanden.
Förutsatt att du vinner årets val: Skulle du kunna känna att åtta år är rätt lagom, att det räcker att köra fram till 2014?
– Man ska aldrig sätta tidsgränser, det är en sak jag lärt mig. Jag kan ärligt säga: Jag närmar mig nu fyra år som statsminister, jag formerar mitt parti i ett försök att bli omvald i ett val som är mycket jämnt. Jag har lärt mig att inte ta ut någonting i förskott. Jag måste göra mitt yttersta för att bli omvald – sedan får vi ta det därifrån.
Hur många gånger har du och Göran Persson talats vid sedan regeringsskiftet?
– Ett par gånger, kanske. Det har då handlat om olika personfrågor.
Finns det en hederskodex statsministrar emellan? Kan du ringa din företrädare och be om råd när något krisar?
– Det finns nog ingen särskild kod för detta. Det handlar ju om människor som i så fall ska känna förtroende för varandra. Jag tror att det finns mer av detta om det går från en partivän till en annan, än om det går över till andra sidan.
Många har vittnat om Göran Perssons vilja att psyka politiska motståndare. Hade han själv någon öm punkt?
– Ja. Han tyckte alldeles för mycket om sig själv.
Bortsett från blocktillhörighet och politisk övertygelse – vilka personliga egenskaper är viktigast för att göra ett bra jobb som statsminister?
– Man måste ha ett genuint intresse för människor och förmåga att förstå sin samtid. För någon som så intensivt följer medierna och samhällsbevakningen är det tydligt att det är ett enormt brus. Förmågan att skilja stort från smått, att relatera det till mänsklig vardag och att utifrån det dra rätt slutsatser – det är grundläggande för att väcka människors förtroende.
Uppfyller Mona Sahlin de kraven?
– Nu är jag en knepig person att ställa den frågan till, eftersom vi aspirerar på samma jobb. Jag förväntas uttrycka viss skepsis. Min känsla är att… sett över hela sin politiska gärning har hon åtminstone tidigare visat en sådan förmåga. Jag får möjligen känslan att hon är väldigt fixerad vid sitt parti och sin rörelse. Ibland känns det mindre som att hon relaterar till Sverige, till de utmaningar som vårt land står inför. Det är ändå en ganska stor skillnad – vad som är ett partis utmaningar och vad som är ett lands utmaningar. Åtminstone för mig.
I vintras blossade en mediedebatt upp kring Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Är det rimligt att en politiker får kritik på grund av en dyr accessoar?
– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att hon hanterade det ganska bra. Plötsligt blev jag själv tillfrågad om allt, kläder och annat. Det var ett sätt för journalisterna att visa: ”Vi kan minsann ställa frågan till alla.” För mig är det ett sidospår. Det leder bort uppmärksamheten från det jag tror människor tycker är viktigt.
Händer det någon gång att du känner: ”Fan, nu har jag verkligen jobbat hårt och bra – nu har jag rätt att unna mig något”?
– Ja, absolut. Det kan jag känna. Det kan vara att sätta på radion och höra hur det går för Djurgården i hockey eller fotboll.
Nu tänkte jag snarare på om du unnar dig att köpa något. Robin Söderling unnar sig en ny klocka när han vinner en turnering.
– Jaha. Okej. Jag är inte så prylintresserad. Jag är inte alls road av shopping. Men jag tror det är viktigt att man ibland unnar sig något, efter sina egna måttstockar. Det kan vara små saker, men är en del av återhämtningen.
Vad ser du helst på tv?
– Nyheter, därför att det är det jag jobbar med och det är det jag är intresserad av. Ska jag koppla av ser jag en deckare eller en thriller. Brittiska humorprogram får mig att skratta, men också en del av det svenska som vuxit fram. I rätt sammanhang är Björn Gustafsson väldigt rolig.
När grät du senast?
– Troligen när jag såg någon film, det händer att jag gråter när jag ser känslosamma filmer. Jag tror det är en ventil jag använder.
Mona Sahlin berättade i en intervju att hon helst förfestar till Beyoncé. Vilken är din bästa förfestmusik?
– Hm. Det skulle nog vara Magnus Uggla i så fall.
Du är alltid väldigt försiktig när din lön kommer på tal. Men ärligt talat, vad är egentligen mest bisarrt: Att du har en mycket högre lön än en undersköterska – eller att Aftonbladets chefredaktör tjänar tre gånger så mycket som du?
– Hm. Ja, skälet till att jag är försiktig är att mycket av den vardagskontakt jag har under mina resor sker med människor som ligger i löneintervallet 20 000–25 000 kronor. Det är klart att pengar betyder väldigt mycket för vår rörelsefrihet och vår möjlighet att göra val i livet. Det är klart att det blir väldiga hopp upp till en statsminister som tjänar 135 000 kronor i månaden. Därför är jag aktsam om detta. Sedan är det precis som du påpekar, att vi fått stora högavlönade grupper som ligger ännu högre. Jag funderar inte så mycket på det, utan är mån om den här relationen. Det är detta som är lyssnandets konst, att också lyssna från andra människors perspektiv.
Många är fascinerade och förfärade av Silvio Berlusconi. Du som faktiskt har träffat honom – vad är ditt intryck av honom?
– Han är väldigt svår att översätta till svenska förhållanden. Han är väldigt annorlunda. Det är väldigt mycket vad han
anser är fel och vilka som driver processer mot honom. Men med stor charm, som jag tror funkar i hans kultur men som inte alls skulle fungera i Sverige.
I somras spreds officiella bilder på Vladimir Putin när han simmade fjäril och red i bar överkropp. Kör han samma machostil när du möter honom öga mot öga?
– Jag tror att en del av de bilderna speglar vem han är. Sen är det uppenbart att de gjort något som är för inhemsk konsumtion – en bild av ledaren som de är angelägna om att förmedla. Det här inte alldeles obekant. Vi har sett löparbilder av Sarkozy, vi har sett mer avslappnade bilder av Obama. Världsledarna är inte alldeles obekanta med hur de jobbar med bildsättning.
Jämfört med Putin, Berlusconi och en del andra är du en rätt blek figur. Har du önskat att du själv hade mer utstrålning?
– Jag har aldrig upplevt att det är ett problem, får jag lov att säga.
Vad har du lärt av Obamas valkampanj?
– Den var imponerande utifrån sina förutsättningar. Jag var den enda av riksdagens sju partiledare som pekade ut Barack Obama som demokraternas presidentkandidat våren innan det var avgjort. Alla andra hade Hillary Clinton som favorit. Jag såg mycket spännande i hans reformagenda. Han var oväntad, han hade lite underdog-position. I USA, givet deras historia, är det stort att han är färgad. Och han kom, när många var trötta på Bush, med ett hoppfullt budskap. Det är kanske det bästa i usa, att det finns utrymme för den här politikern som kommer med något helt nytt. Reagan gjorde det 1980, Bill Clinton 1992 och Obama gör det nu. Men det kan faktiskt bara göras där. Vi kan inte ta hem detta till Sverige och hålla storslagna tal som indikerar att vi är en världsmakt.
I SCB:s majmätning, som sedan 1973 varit en säker indikation på valutgången, ledde de rödgröna. Vilket värde tillmäter du den?
– Något senare kom en annan mätning. Från Sifo, som också oftast haft rätt. Den mätningen pekade på ett övertag för Alliansen. Min tolkning: det är ett öppet läge. Vi lever i en tid då väljarna är mer rörliga.
Socialdemokrater reagerade starkt när Mats Odell beskrev deras förslag som ”Tobleronepolitik”. Kan vi vänta oss en smutsig valrörelse?
– Alla valrörelser har en tendens att präglas av överord i stridens hetta, men min erfarenhet är att inget heller är så genomtänkt som det ständigt beskrivs. Alla partier försöker vinna stöd själva och prata ner andra. Jag tror att socialdemokraterna har en del såna idéer också.
Det här numret av Café kommer ut en månad före valet. Kan vi få en ”elevator pitch” om de viktigaste skillnaderna mellan er och de rödgröna? Du har 30 sekunder, kör!
– Vi företräder en tydlig arbetslinje i vår skatte-, arbetsmarknads- och socialförskringspolitik. De går i huvudsak till val på att återställa mycket av det vi gjort och föra en bidragslinje. Det finns också skillnader i vår syn på kunskap i skolan. Vi tycker att det är ett bra instrument för att utjämna skillnader i livschanser, medan de mer ifrågasätter de reformer vi gör. Det ser också ut att bli ett skatte- och ekonomival. Det kan bli så att vi tävlar med socialdemokraterna om vem som är bäst på att sänka skatten för pensionärer.
Ändå sägs det att alla partier rör sig mot mitten i dag. Skulle verkligen ett regeringsskifte innebära en så dramatisk skillnad?
– Både och. Vår typ av öppna demokratier i globaliseringens tidevarv pressar samman politikens svängrum. Stora, från omvärlden avvikande projekt går inte att genomföra. Partipolitiken har anpassat sig till det begränsade utrymmet. Samtidigt tycker jag att det ibland pratas för mycket om att vi skulle vara så väldigt lika. När man ser de faktiska förslagen har vi inte alls samma ståndpunkt. Vi har genomfört kraftiga skattelättnader för låg- och normalinkomsttagare. Våra motståndare säger att en del av det där ska föras tillbaka och i stället finansiera kraftiga lyft av a-kassan. Det är en helt annan budgetprioritering, men också en helt annan politik.
Finns det något som har överraskat dig i oppositionens program?
– De tänker höja skatten för tre miljoner löntagare. Det var fler än jag först trodde.
Vem ser du som din svåraste motståndare i valet, Mona Sahlin eller Maria Wetterstrand?
– Det är viktigt att komma ihåg att de hänger ihop. Den som röstar på Maria Wetterstrand får Mona Sahlin, den som röstar på Mona Sahlin får Maria Wetterstrand. Men jag tänker faktiskt inte så – jag har så stora egna möjligheter att utveckla svar och sköta den här valrörelsen på ett bra sätt. Det är bättre att jag koncentrerar mig på det.
Pressassistenten Markus Nordström har stått upp i ett par minuter.
Räkneverket på min Ipod visar 43:20.
Fredrik Reinfeldt reser sig från sin stol.
– Jaha, säger han. Det var ju synd att vi inte hann prata film.