1-2, 1-2, 1-2: Historien om ett av svensk idrotts värsta fiaskomästerskap någonsin

Fotbolls-VM 1990, Sveriges lag

Café återvänder till scenerna som formade Sverige. Denna gång: Ett på papperet urstarkt svenskt landslag kvalificerar sig till fotbolls-­VM i Italien 1990. Sedan går allt åt helvete.

David Johansson | Foto: Getty  |  Publicerad 2020-05-12 10:14  |  Lästid: 5 minuter

20 juni, 1990 (dagen för sista matchen mot Costa Rica)


Olof Lundh, sportjournalist & författare: ”Det hade varit ett oerhört plågsamt 80-tal för svensk landslagsfotboll. Kulmen nåddes i matchen mot Tjeckoslovakien 1985, när Robert Prytz satt och grät efter förlusten. Samtidigt tappade Västtyskland poäng, och drömmen om VM i Mexiko 1986, som alla var helt säkra på att Sverige skulle ta sig till, hade krossats. Här någonstans blev det verkligen deprimerat kring svensk landslagsfotboll.”

Jesper Högström, journalist & författare till boken Blågult: ”Kvällen i Prag 1985, när man missade att kvalificera sig till VM i ­Mexiko, satt jag hemma och lyssnade på radiosporten, och det var en helt ofattbar kväll. Perioden som följde var en av total öken.”

Olof: ”Lars ´Laban´ Arnesson, som var förbundskapten mellan 1980 och 1985, avskydde de system som Roy Hodgson och ´Svennis´ implementerat i Allsvenskan. Det ledde till att många spelare inte kunde spela det sy­­stem man var van vid. Olle Nordin kommer in som ganska okänd och gör ett hyfsat kval till EM 1988. Sverige föll visserligen mot Italien i kvalet, men resultaten i övrigt ingöt ett visst hopp för framtiden. Olle släpper också fram unga spelare som Jonas Thern och Jocke Nilsson, och Sverige vinner mot Västtyskland under Berlin-turneringen, som var ett slags för-EM, i januari 1988.”

”Att Sverige skulle förlora mot Costa Rica var otänkbart.”

Jesper: ”På 80-talet blev man skitglad bara Sverige vann en vänskapsmatch, turneringen i Berlin 1988 var ju en jättetriumf. Så att Sverige kvalade in till VM i Italien var verkligen enormt.”

Olof: ”Jag befann mig själv på några av kvalmatcherna, och det var otroligt. Naturligtvis långt ifrån dagens hausse, på läktarna kanske det var 200–300 svenska supportrar på bortaplan, men det fanns ett jädra hopp i och med Brolins genombrott. Mats Magnusson öste in mål i Portugal och var på väg att bli Europas bästa målskytt. Det såg helt enkelt ljust ut för svenskarna, en tro på att man skulle kunna göra något.”

Jesper: ”Sedan blev ju hela turneringen i motsvarande grad en enorm besvikelse. När lottningen kom var det enormt positivt, det kändes enkelt. Costa Rica hade inget direkt rykte, och vi hade råd med en förlust mot Brasilien. På den här tiden räknades bara lag från Europa och Sydamerika till dem som hade en verklig chans, så att Sverige skulle förlora mot ett lag som Costa Rica var helt otänkbart.”

Tomas Brolin, fotbollslegend: ”Ända sedan jag gick runt i blöja har jag velat bli proffs och spela för det svenska landslaget, så det var naturligtvis en dröm att som 20-åring kastas in i ett VM-kval och dessutom nå hela vägen till slutspelet i Italien. Jag hade haft en fin vår i Allsvenskan, och när jag fick chansen mot Wales i kvalet lyckades jag göra två mål i precis rätt ögonblick. Det var nämligen efter den matchen som Olle tog ut truppen och jag kom med. Allt kändes bra när vi gick in i VM, genrepet mot Finland slutade ju 6–0, och jag hade även där gjort två mål, så visst var det god stämning. Men jag var egentligen mest inne i min egen bubbla, jag har aldrig påverkats av yttre press eller förväntningar. Det skulle i så fall vara mina egna krav på mig själv.”

Olof: ”Många tror ju att Sverige ska överraska, men ingen räknar med något mirakel mot Brasilien. Skottland och Costa Rica ska Sverige ändå slå och dessutom gick vissa tredjeplacerade lag också vidare. Så hoppet är enormt. Tomas Brolin slår igenom och gör mål i första matchen mot Brasilien. Det ger en viss injektion i det hela, 1–2 mot Brasilien är verkligen inte dåligt.”

Jesper: ”Det fanns hos svenskarna en enorm respekt för Brasilien, en respekt som går tillbaka ända till VM-finalen 1958 (där Brasilien vann VM-guld mot Sverige, reds anm.). Den första matchen sågs som ett hedersamt nederlag, man tyckte att det ändå var på rätt väg, och vi hade råd att förlora mot Brasilien. Så den första stora besvikelsen var matchen mot Skottland, då sas det att ´herregud, varför är inte Glenn Strömberg med?´”

Tomas: ”Vi hade med facit i hand ett bra lag och bra förutsättningar, men bristen på erfarenhet från stora mästerskap, både bland spelare och ledning, blev mer och mer tydlig. Mycket hade hänt med fotbollen sedan Sverige sist spelade VM 1978. Nere i Italien var det rätt bökigt att ta sig mellan hotellet och träningsanläggningen och planeringen var inte den bästa. Sådant stjäl energi, och även om det kanske inte var helt tydligt när man var inne i det så är det så här i efterhand ganska uppenbart att det påverkade oss.”

”Det spreds rykten om att Olle Nordin var homofob.”

Olof: ”Olle hade dumpat Robert Prytz från landslaget sommaren 1989 och han ville inte spela Glenn Strömberg, av någon anledning, som mestadels satt på bänken. Jag var i en italiensk bergsby när VM pågick, och där var de jäkligt förvånade över att Strömberg inte spelade. Han spelade för Atalanta då, som visserligen inte var en stor klubb, men Serie A var en av de bästa ligorna i världen. Men Olle hade bestämt sig: han litade inte på Strömberg, trots att Sverige var ovana vid VM och erfarenhet saknades.”

Jesper: ”Det spreds massor av rykten, och många i min generation funderar fortfarande på vad som egentligen hände bakom kulisserna nere i Italien. Jag har hört seriösa människor i tidningsbranschen prata om att den egentliga anledningen till att Strömberg inte fick spela var att han var homosexuell och Olle Nordin homofob. Samtidigt har jag aldrig hört något belägg för det, och Strömberg själv har starkt dementerat det. Jag tror att det spreds rykten av den typen just på grund av att det var så oförklarligt att han inte fick spela. När jag skulle skriva boken om landslaget intervjuade jag Olle Nordin, som lät mig veta att han ´kan prata om vad som helst, men inte om slutet på tiden i landslaget´. Han kunde inte ens yttra orden ´VM 1990 i Italien´. Det var verkligen ett öppet sår för honom, 20 år senare. Atmosfären i rummet darrade. Då berättade han att han i efterhand insett att han naturligtvis borde lutat sig mot Glenn Strömberg, nästan alla hade ju tyckt att det var märkligt att han satt på bänken trots sin erfarenhet och nyckelroll i laget.”

Tomas: ”Jag märkte inte av så mycket dålig stämning eller sådant där nere, men jag var ju bara 20 bast och det spratt i både hjärna och ben. Vi hade en skadad lagkapten (Glenn Hysén, reds anm.) och Glenn Strömberg sittande på bänken för det mesta, så visst fanns det saker som inte stämde. Personligen kom jag undan med hedern i behåll, jag gjorde vårt enda mål mot Brasilien och det gick väl helt okej mot de andra lagen. Över lag var VM 1990 fantastiskt för min del, jag hade aldrig hamnat i Parma om det inte var för att jag blev uttagen till VM-truppen. Serie A på den tiden var den enda liga man ville till, den var bäst och det var där de bästa spelarna fanns. Då var det fortfarande tre utländska spelare per lag som gällde, så det var väldigt eftertraktat. VM på plats i Italien var helt enkelt ett utmärkt ställe att få visa upp sig på.”

Jesper: ”Det hade skett ett generationsskifte redan på vägen till VM. Många slutade också precis efter VM, däribland Glenn Strömberg. Mats Magnusson försvann också helt, mycket på grund av skada.”

Olof: ”Att Sverige kvalificerade sig till VM lyfte svensk fotboll, men nederlaget skapade en helt galen svacka. Tommy Svensson tar över som förbundskapten på våren 1991 och har då 1,5 år på sig att forma sitt landslag inför EM, som skulle spelas i Sverige 1992. 1990 var som ett tomtebloss, det blev snabbt mörkt. Men EM 1992 föryngrade en del, med spelare som Patrik Andersson, Janne Eriksson och Jocke Björklund, och man tog sig faktiskt hela vägen till semifinal, där man föll mot Tyskland som vann med 3–2.”

Tomas: ”VM 1990 påverkade oss massor, det la grunden till att vi var så framgångsrika både i EM 1992 och VM 1994. Tommy Svensson utförde ett grundligt arbete med oss spelare som var kvar, men också med Olle Nordin och andra i ledningen, för att kunna reda ut vad som gått fel i Italien. På det sättet kunde han eliminera vissa element, bland annat det här med att det var långt mellan träningsanläggningen och hotellet. Det var nog en viktig del i framgångarna, vi tog det som varit dåligt 1990 och bättrade på det. 1992 börjar dessutom ett rejält fotbollsintresse i Sverige att ta fart, som vi kan tacka hemma-­EM för. Publiksiffrorna före och efter 1992 skiljer sig rejält, och det är för mig otroligt roligt att ha varit en del av den eran i svensk fotboll.”

Vad hände sedan?


Trots att man hade spelare som Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Anders Limpar, Klas Ingesson, en debuterande Tomas Brolin och Jonas Thern så var VM 1990 ett totalt fiasko. Det första mästerskapet Sverige deltagit i på tolv år avslutades med att den besvikne lagkaptenen Glenn Hysén sa: ”Det här var kuken. Nu ska jag bli kanon på midsommar.” Glenn Strömberg la av med landslagsfotboll när man åkt ut, och fyra år senare spelade ett nästan helt nytt svenskt landslag, med odödliga hjältar som Tomas Brolin, Thomas Ravelli, Klas Ingesson, Stefan Schwarz och en ung Henrik Larsson fenomenalt i USA, när man slutade på en bronsplats i VM 1994. En bedrift som fortfarande anses som en av de största bragderna inom svensk fotboll.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-05-12 10:18