Namn: Björn Henrik Lundqvist.
Född: 2 mars 1982.
Familj: Gift med Therese och har barnen Charlise, 5, och Juli, 2.
Karriär: Inledde hockey- karriären i Järpens IF och gjorde Elitseriedebut som 18-åring för Frölunda innan han 2005 flyttade till New York för spel med Rangers. Har vunnit SM (2005 och 2003), OS (2006) och VM (2017).
Aktuell med: Vaktar stolparna i Rangers kasse i sin 14:e NHL-säsong.
Om dina barn vill bli elitidrottare – vilket råd skulle du ge dem?
– Sätt hellre en dröm än ett mål. Det blir en betydligt högre press på dig om du sätter för skarpa mål. Jag tror att många sträcker sig för långt, intalar sig själva och sin omgivning att det här måste ske. Då blir det svårt med motgångar på vägen. Är det en dröm du tror på är det en mer förlåtande, mer positiv laddning.
Vad fick du själv för råd av dina föräldrar?
– Dröm stort och se dig själv lyckas. Och att du ska jobba hårt – inget kommer att ske automatiskt.
Är du mätt på att ses som en hockey-och-mode-ikon?
– Nej jag är inte mätt. Kanske för att jag inte ser mig själv som en modeperson. Jag har min stil, det är ett personligt uttryck. Jag hade en period när jag var yngre då jag testade mer. I dag hakar jag inte på trender lika snabbt men försöker samtidigt att inte fastna i det gamla.
I dag har du en mer avslappnad stil. Börjar du gå ifrån det dressade?
– Nej, jag gillar fortfarande dressat. Det är en stor del av mitt liv, jag tycker inte att det är jobbigt. Vissa kan inte vänta en sekund på att slänga av sig kostymen – så är inte jag. Min stil kanske varierar mer.
Du har en enorm klocka (Tag Heuer), finns det ingen gräns för hur stora de får vara?
– Just nu har jag en stor klocka men jag gillar egentligen lite mindre klockor så att skjortärmen kommer över. Det känns mer elegant. Jag gillar när det är drag av racing och sport. Sen gillar jag att det skulle kunna vara vintage. Jag är ju inte 25 år längre, haha.
Tänk om det skulle ske med mina barn. Det ger perspektiv, det berikar mitt liv
Du är med och finansierar vård för svårt sjuka barn. Hur känns det?
– Det ger otroligt mycket. Mest givande är när vi åker till New York Presbyterian Hospital varje jul. Vi besöker barn som är så svårt sjuka att de inte får komma hem på julen. Det blir en ordentlig tankeställare. När vi åker hem därifrån följer tankarna med: tänk om det skulle ske med mina barn. Det ger perspektiv, det berikar mitt liv. Jag vet att det vi gör betyder så mycket för barnen och deras föräldrar.
Vad händer om du som toppidrottsman har en tuff period i livet?
– Som målvakt är det mycket mer ett mentalt spel än på andra positioner. Det gäller att du har en ren hjärna när du går in till match. Finns det då något som påverkar dig vid sidan av planen kommer det förr eller senare att påverka ditt spel på isen.
Vem pratar du med när livet går upp och ned?
– Jag har kunnat prata med min familj. Och jag har bra relation med min målvaktstränare. Ibland kan det också vara vettigt att diskutera med personer som inte har någon relation till hockey över huvud taget.
Är det okej att känna sig svag i din position?
– Ja, den känslan kommer förr eller senare för alla som håller på med elitidrott. Och det är ganska svart och vitt för mig. Man ser när det inte går bra. Då är det viktigt att man är ärlig när frågan kommer: “nej det stämmer inte. Varför stämmer det inte?” Och jobba därifrån, fixa det. Är det mentalt, tekniskt, fysiskt eller koordination? Jag har jobbat med samma målvaktstränare i 13 år. Han känner mig så väl. Han ser direkt när mitt spel går ned. Han analyserar och kommer med förslag på hur jag kan förbättra mig.
För att komma in i din komfortzon innan match håller du hårt på dina rutiner – på ett sätt som gränsar till vidskeplighet. Samma musik, samma sätt att ta på utrustningen, samma tupplur innan match. Varför?
– Jag vill känna mig trygg. Jag ska maxprestera varannan dag under sex månader. Jag är under mycket press då, jag hanterar mycket känslor, nervositet. Då funkar mina rutiner som ett sätt att komma in i min komfortzon, det får mig att slappna av. Vissa saker har lagts till, vissa har försvunnit genom åren.
Men tuppisen är kvar?
– Vila och tupplur är inte bara en rutin, det är ett måste. Vi tappar mycket sömn på nätterna, upp och träna nästa dag eller matcher tätt efter varandra. Då måste man ta igen sömn för att vila kroppen fysiskt. Av oss 20 killar är det kanske 18 som tar en tupplur på eftermiddagen.
Du är 36 år nu. På isen: vad är den största skillnaden på Henke i dag och Henke 2005?
– Inte jättestor. Jag brinner lika mycket för det i dag som för tio år sen. Blir lika glad om vi vinner, lika besviken när vi förlorar. Älskar att tävla och träna – ser fram emot att den här säsongen börjar. Min största förändring skedde egentligen 2005 när jag flyttade som 23-åring till NHL. Då gick jag från att vara aggressiv i mitt spel till att spela djupare in i målet. Det är min största förändring i mitt spel i livet.
Hur är du när som bäst?
– Jag är på tå men ändå avslappnad. Aggressiv men ändå fokuserad. Jag har en bra balans med allt. Läser spelet bra, blir inte för ivrig. Medveten om vad som händer vid sidan om hela tiden. Jag tar rätt beslut när jag ser saker hända. Jag låser mig inte på saker, jag är kallare, gör bättre avvägningar.