Labbromantikens tidevarv – så kan DNA och AI komma att styra vårt framtida dejtingliv

Black Mirror Dating

Glöm Tinder och blodgruppsdejting. Med saliv som insats kommer du snart att kunna DNA-dejta på molekylär nivå, vägledd av såväl AI-terapeuter som smarta högtalarsystem. Och jodå, pionjärerna säger att de kommer att kunna förutspå det där magiska klicket – genom att analysera dina tweets och strunta i alla dina önskemål. Allt detta tros vara vardagsmat redan 2025.

Joanna Górecka | Foto: Getty  |  Publicerad 2020-02-18 15:42  |  Lästid: 11 minuter

En amerikansk tidning från 1899 gav sina läsare följande råd för att snärja en älskande: om du vill att en person ska falla för dig, stoppa in en godisbit, en näsduk eller ett äpple under armhålan när du dansar och ge det sedan till ditt kärleksintresse. Så att din utvalda eller utvalde alltid kan sniffa på dig. 

120 år senare är förförelseritualerna lite annorlunda. Svajpande har, minst sagt, ersatt svettäpple. Faktum är att dejtingapparna på några få år har förändrat hur vi letar, träffar och väljer en parhäst – för såväl kortare möten som livslånga förbindelser. Och fler förändringar är på inmarsch. Innovationer som är utarbetade för att, genom att analysera alla tänkbara mätbara värden, erbjuda dig ett ytterst skräddarsytt kärleksliv. Vad sägs om att låta ditt spott spå vem du kommer att klicka med? Eller att låta ett smart högtalarsystem dejtingcoacha dig, i samklang med dina individuella avvikelser, vanor och komplex? 

Medan sociologer och filosofer menar att vi på mycket kort tid har börjat betrakta dejting ungefär som tjuriga konsumenter, och därmed kollektivt börjar förlora förmågan att ”falla pladask”, så jobbar utvecklare med att skapa verktyg för att ytterligare effektivisera urvalsprocessen. Vi rör oss mot labb­romantikens era, där datorer och robotar axlar rollen som äktenskapsmäklare och vi bokstavligt talat kan räkna och mäta oss fram till en hjärtevän. 

”Varför nöja sig med ett delat golfintresse om det kan säkerställas att ni är förenliga på molekylär nivå?” 

I sin bok Den rödaste rosen slår ut målar Liv Strömquist upp en bild av hur vår nuvarande kärleksmarknad har kapats av något så osexigt som rationalitet och narcissism. En effekt av det är att det vimlar av nischade dejting­sidor. Landvägscyklister, bönder eller golfspelare – alla har sina egna mötesplatser. I framtiden kan urvalet bli ännu snävare. 2030 kanske vi alla söker livs- och sängkamrater i appar för singlar med den eller den genetiska variationen. Varför nöja sig med ett delat golfintresse om det kan säkerställas att ni är förenliga på molekylär nivå? Genetisk matchmaking förutspås bli en het potatis på dejtingdomänen om bara några år. 

Liv Strömquists Den rödaste rosen.

Goda nyheter för den som inte är en baddare på att torgföra sig själv, alltså. I stället för att skriva tröttsamma Tinder-avhandlingar där du försöker framstå som en rolig, sexig, trygg och toppen typ (komplett med krystade bilder från någon klätterklubb som du besökt två gånger) kan du svabba kinden med en bomullstops och skicka in till din valda DNA-app. Vips så får du kontaktuppgifter – och dessutom en fullständig genetisk karta över ditt livs kärlek. Eller ja, en annan spottpostare som dejtingtjänsten tror att du kommer att lira med på genetisk nivå. Blir du sugen? Redan nu finns sajter som DNA Romance och Instant Chemistry, där matchningar görs baserat på DNA-tester. Matchmaking-pionjärerna lutar sig mot forskning genomförd med hjälp av möss och svettiga tröjor som har visat att det är gener kopplade till ditt immunsystem som ytterst bestämmer vem du är attraherad av. 

Biologen Simone Immler från University of East Anglia i England specialiserar sig på sexuell evolution och genetik. Hon förklarar: 

– Gener spelar absolut en roll i hur kompatibla två människor är – men exakt vilka gener som är inblandade är mindre självklart. En berömd studie från 1995 visade att en viktig del av vårt immunsystem i viss mån kan möjliggöra spådomar om vem som kan komma att välja vem. Forskarna lät kvinnor sniffa på t-shirts som män burit i flera dagar utan att duscha, varefter kvinnorna fick välja sin favoritdoft. Lukten kunde länkas till en MHC-gen och det visade sig att man kunde skönja ett icke-slumpartat mönster mellan vilken doft en kvinna gillade och vilka gener bäraren hade.

Med andra ord är vi redan i viss mån utrustade med inbyggd genetisk match­making. Så, vem behöver ett labb när vi har näsor? Den stressade, moderna människan som vill optimera sitt dejtingliv, svarar en enad dejtingappsfär. Att sniffa sig fram till den ultimata livskamraten tar tid. Tid som vi inte har. I framtiden tros därför DNA-apparna vara lika mycket vardagsmat som en poké bowl. Sajten eHarmony tror på labbromantikens stora genombrott redan vid 2025. Men hur pålitliga är dessa tjänster egentligen? Simone Immler är kluven. 

– När det gäller viss genetisk information är de här apparna troligen tämligen trovärdiga. Men när det gäller andra aspekter kan de vara något överilade. Låt oss inte glömma att det mänskliga genomet i sin helhet kartlades för första gången så sent som 2003, och vi är långt från att helt förstå dess struktur och funktioner. Drag som ögonfärg och hårfärg är rätt lätta att avkoda, men sådant som personlighetsdrag kan man inte avläsa genom att enbart se till den genetiska koden. Det kan rent av vara missvisande.

Genetisk matchmaking förutspås bli en het potatis på dejtingdomänen inom kort. 

Journalisten, kolumnisten och Aftonbladet  TV- profilen Emilie Ebbis Roslund är också mamma till relations- och dejtingpodden Singelrådet. Hon är skeptisk till DNA-­raggandet.  

– Det här är bara ett annat sätt att leka sig fram i dejtingskogen, är det inte det? Kanske framför allt för appmakarna. Jag tror inte att det går att räkna sig fram till den här magiska vibben mellan två människor. Jag tycker att fokus hamnar lite fel när man försöker intellektualisera basic grejer som känslor, att det här med förnuftsdejting blir allt större, att det hela tiden handlar om att optimera, optimera, optimera. Man försöker räkna sig fram till en relation med strategier, spel och matte. Jag tror inte att det finns så mycket att hämta där, helt enkelt, det känns mer kommersiellt motiverat än något annat.

Att vi gillar att mäta oss fram och optimera, optimera, optimera är något som filosofen Jonna Bornemark kritiserar i boken Det omätbaras renässans, där hon blottlägger hur vi anammat åskådningen att det mätbara är den enda vägen till sanning – även i det traditionellt omätbara: vårt känsloliv. Betyder det då att romantiken är död – eller i alla fall dödsdömd – när vi försöker kvantifiera egenskaper som kan väcka kärlek och söker tvåsamhet på immunsystemsnivå? En som är fundersam är filosofen Bengt Brülde, som är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Han har bland annat skrivit boken Kärlek och vänskap – En filosofibok

– Jag tror inte att det här betyder att romantiken är död. Jag tror snarare att det är ett försök att hitta en perfekt avelshingst eller avelssto, snarare än att hitta kärleken. Däremot har vi absolut sett förändringar under de senaste decennierna, att den romantiska kärleken har försvagats.

Hur då?

– Det finns en traditionell föreställning om hur kärleken ska börja, eller hur? Man ska träffa någon IRL och så ska det klicka. Och så kommer klicket att leda till kärlek, en period av ömsesidig besatthet, och sedan bestämmer man sig för att leva ihop någonstans i det ruset. Först då uppstår resonemangen om kompatibilitet på pappret i vanliga fall. Men ju mer man nätdejtar, desto mer omvänt blir det. Vi söker efter kompatibilitet först och klicket sedan. Sökkriterier som ålder, längd, intressen, värderingar kommer först – och så hoppas man att vi klickar utifrån dessa kriterier.

”AI kommer snart att kunna skräddarsy dina matchningar genom att utgå från handlingar snarare än dina ord.”

Man skulle kunna säga att vi ser en återgång till resonemangsäktenskap. Men det är inte längre våra onda viktorianska föräldrar som bara tänker på stålar och status som driver oss till parbildning utifrån konvenans – utan vi själva. Vi är våra egna viktorianska mammor och pappor. Den gamla, sociala dragkampen mellan förnuft och känsla är plötsligt aktuell igen. Medan den känslostyrda relationen fortfarande är ett starkt ideal i västvärlden så har vi den senaste tiden, med allt raskare steg, rört oss mot parbildning eller sällskapssökande som grundar sig på förnuft. Ofrivilligt, för att möjligheterna finns. Diskrepansen mellan den petiga, nogräknade verkligheten och idealet om att slumpmässigt bara krocka med någon som gör dig knäsvag tills döden skiljer er åt blir allt större. Ett symtom på detta är, inte minst, att vi ser allt fler dejtingprogram som går ut på att ett gäng experter ska kartlägga deltagarna och kungöra vem som passar dem bäst efter en rad kriterier. På pappret, helt enkelt. 

Bengt Brülde tror att detta är en konsekvens av en sorts tvångsmässigt pedanteri som inte är till vår fördel. 

– Det som jag är mest skraj för är att det verkar finnas en perfektionism. Man är perfektionistisk gentemot sig själv i dag, liksom med sitt partnerval. Ens partner måste uppfylla vissa krav för att vi ska acceptera den, välja den. Vi lider av emotionell perfektionism. Det här tror jag kan förstöra ganska mycket, för det där viktiga klicket är ju väldigt svårt att förklara. Det går inte att skapa med en kravlista.

Joel (Jim Carrey) raderar minnet av en kraschad kärleksrelation i filmen Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Nästa fluga i dejtingvärlden? 

Men just att förutspå det där klicket är alltså något som snillen redan jobbar på. Vd:n för dejtingsajten Coffee Meets Bagel, Dawoon Kang, säger till sajten Mashable att människor som dejtar online visserligen är allt mer utmattade, besvikna och utslitna – men att en lösning är i faggorna.

– Problemet är att människor inte vet vad de vill ha, säger Kang till sajten.

– De letar efter det som de tror att de vill ha. De skriver att de vill ha vissa saker när de skapar sin profil, men egentligen vill de ha något annat, kanske utan att veta om det. Smartare lösningar kommer snart att kunna skräddarsy dina matchningar genom att utgå från dina handlingar snarare än från dina ord.

Enligt Kang stavas lösningen AI – artificiell intelligens. Snart är den vässad och slipad för att hjälpa dig finna klicket. Eller överlista dig, om man så vill. 

Smartare AI kan exempelvis ta hänsyn till hur mycket tid du spenderar i appen, vilka profiler du tittar på – och hur länge – innehållet i dina chattar, hur lång tid det tar för dig att svara på meddelanden och om du tenderar att starta konversationer. Om du tillåter AI:n att härja fritt kommer den också att kunna analysera din internethistorik, vilka nyheter du läser, hur mycket du rör på dig samt vad du har för sorts bilder i dina album och med all denna intima info som instrument rota fram någon som har kompatibla vanor – oavsett vad som står i era presentationer. 

Och det kan bli mer ännu mer inkräktande än så – om vi vill. Med bättre verktyg skulle den kunna precisera intressen som du har, som inte är angivna i din profil, eller använda ansiktsigenkänning för att slumpa fram din ”typ”, utifrån vems bilder du tittar på längst. Allt du säger för att låta bra på pappret kommer med andra ord att ignoreras av AI för att hjälpa dig att hitta det efterlängtade klicket. Emilie Ebbis Roslund funderar på om inte framtiden bjuder på lite för många skräddarsydda lösningar.

– Det hade varit roligare om vi i framtiden skulle matchas slumpmässigt, snarare än att vi vänder ut och in på oss själva för att hitta någon som helt korresponderar med varje aspekt av vårt liv. Vi trasslar in oss i det här med att optimera, igen och igen. Det händer något med ens förväntningar när vi lär oss att en människa ska vara som skräddarsydd för oss. ´Nu sitter vi här för att vi har algoritmer som har tagit oss hit. Men jag ser att det här och det här saknas.´ Vi blir kinkiga och svåra att tillfredsställa.

DNA-dejting är inte bara av godo: ”Bara ett sätt att göra vinst på människors problem med att hitta kärleken”, menar Emilie Ebbis Roslund. 

Som om det inte vore nog förutspås även VR, virtual reality, kunna ta steget in i dejting­apparna. 

Dawoon Kang ser scenarion där två personer som vill dejta först möts i VR och kanske bryter isarna genom att spela spel eller resa ihop med hjälp av VR-glasögonen, men från var sin soffa. Andra tror att VR kommer att användas på ett annat sätt. Med hjälp av AR-glasögon eller genom skanning på telefonen kommer du att kunna se om någon är singel och vad du och den personen har för kompatibilitetspoäng. Du kommer troligen att kunna peka på någon med din telefon och med hjälp av ansikts­igenkänning få upp personens dejtingstatus. Vips dyker en virtuell faktaruta upp, med poängsystem och olika tabeller, över huvudet på ditt span – precis som i vilket avsnitt av Black Mirror som helst. En brittisk dejtingapp, Loveflutter, har redan AI som matchar personlighetsdrag som de avkodar från användarnas tweets. Appen planerar också att använda AI för att, efter att ha analyserat de tidigare chattarna, guida ett dejtande par vid det förs­ta offlinemötet.

Robotarna armbågar sig redan fram i våra känsloliv, med andra ord – och våra sexliv också för den delen. Medan debatten om sexrobotarnas vara eller inte vara fortlöper öppnas allt fler robotbordeller runt om i världen. En del varnar för att utvecklingen kan leda till att människor kommer att förlora förmågan att attraheras av varandra om fler och fler kommer att ligga med hyperrealistiska sexrobotar utan samtyckeskrav. Till de vanligaste argumenten hör att sexrobotar kan leda till avhumanisering av ”äkta” sexpartners och att användare skulle bli avtrubbade och sämre på intimitet. Det finns en rädsla för att samvaron med robotar leder till minskad lyhördhet och ökad objektifiering vid intimt umgänge med människor. Men åsikterna går isär. Andra menar att en robotbordell är ett suveränt sätt att leva ut fantasi­er utan att riskera oönskade graviditeter eller könssjukdomar. 

Uppiggande menar vissa, skrämmande menar andra. Men Bengt Brülde tycker inte att vi ska stirra oss blinda på den tekniska utvecklingen när vi försöker spå framtiden. 

– Att vi ser en ökning eller spridning av något just nu betyder inte att det fortsätter att öka. Jag skulle säga att allt det här, genetiska kit, robotar och liknande, är ytterligare en produkt som man kan kränga snarare än något som radikalt kommer att ändra hur våra kärleksliv ser ut.

Emilie Ebbis Roslund är inne på samma spår: 

– Jag tänker att det snart kommer att vända, att folk tröttnar på de här koncepten. Jag tycker nästan att man märker av det redan nu. Att människor har fått lite för mycket. Jag ser bara allt det här som ett sätt att tjäna pengar. Man gör vinst på att människor har problem med att hitta kärleken. Valmöjligheterna är redan för många, många blir paralyserade av alla alternativ.

Theodore (Joaquin Phoenix) dejtar sitt ­operativsystem i filmen Her. Riktigt där är vi inte. Än.  

De förlamande valmöjligheterna har även erövrat idéer om vilka krav man kan ställa på den romantiska kärleksrelationen, menar Bengt Brülde.  

– Det stora flertalet är fortfarande traditionella: man vill träffa en partner, någon att bilda familj med. I den romantiska kärleken finns det en idé om att hålla ihop i vått och torrt, i nöd och lust. Man dumpar inte den andra hur som helst. Men de idéerna luckras upp. Ett exempel är att allt fler experimenterar med det som man kallar för ägandebegäret och exklusiviteten i den romantiska relationen. Många öppnar upp sina relationer, är polyamorösa. Varaktigheten har nästan blivit viktigare än ägandebegäret.

Föga förvånande finns det en framtida robotlösning även avsedd att stärka banden och varaktigheten i en relation, skriver The Independent. Det kan med andra ord bli svettigt för parterapeuter i framtiden när röstassistenter som Amazons Alexa eller Google Home sägs kunna fylla terapiskorna. Genom att analysera ordval och röstlägen ska röstassistenterna snart kunna hojta till om någon i hushållet är lite för sur i tonen, eller rent av fälla omdömet att ditt förhållande eller äktenskap är dödsdömt om det skulle bli lite väl surt. 

Och här finns en intressant genusaspekt. Forskaren Aparna Sasidharan från Imperial College Business School säger till Independent att röstassistenterna kan komma att påverka kommunikationen på ett särskilt sätt, speciellt i heterosexuella parbildningar. Sakliga robotrapporter tros, enligt Sasidharan, kunna få män att kommunicera mer med sina kvinnliga partners. 

– Enligt forskning tenderar män att prioritera så kallat report talk, alltså att analysera och lösa problem på ett direkt, sakligt sätt, menar Sasidharan.

Aparna Sasidharan hänvisar till ett uttryck myntat i Deborah Tannens bok You Just Don’t Understand, om kvinnors och mäns olika sätt att tala. Enligt Tannen ägnar sig kvinnor åt ”rapport talk” – ett sätt att samtala som framför allt främjar social anknytning och känslomässig kontakt, medan män ägnar sig åt ”report talk” – ett sätt att tala som framför allt fokuserar på att utbyta information. Enligt Sasidharan kan alltså redovisningar och underlag som en maskin alstrar kan motivera män att kommunicera i högre grad än exempelvis en uppmaning från partnern. 

”I en tid av emotionell perfektion får vi inte glömma betydelsen av skavanker.”

Trots dessa högteknologiska dejtingprognoser tror Emilie Ebbis Roslund på en annan framtidsutsikt på dejtingmarknaden: att allt fler på jakt efter ligg, dejter eller kärlek snarare vänder sig ifrån tekniken. En avdigitalisering av vårt kärleksliv, helt enkelt. 

– Vi behöver inte fler tillvägagångssätt, det är inte där problemet ligger. Det kommer våg efter våg av trender, böcker, såpor, sajter, appar och lösningar som intellektualiserar kring det här och får oss att tro att man kan manipulera fram känslor, samtal eller möten. Det bidrar bara till självupptagenhet. Fokus börjar ligga på hur man själv framstår. Vi grottar ner oss i strategier och taktiker som inte har någonting att göra med vad en person kommer att känna för oss.

Här lyfter Emilie Ebbis Roslund sitt eget kärleksliv som exempel: 

– Nu är inte jag singel längre. Efter att ha dejtat en massa i flera år med hjälp av olika appar blev jag ihop med min granne. Vad hade vi gemensamt? En tvättstuga. Man måste se sig omkring, man måste vara öppen. För känslor uppstår inte ur något vi har arbetat fram i ett labb. Jag hade inte lagt märke till min granne förut, jag tyckte att han var för ung och jag hade förutfattade meningar. Han var fel på pappret. För mig var det verkligen ett uppvaknande, man slösar så mycket tid på allt man har fått för sig att man behöver. Jag fastnade också i den här spiralen. Att vara lyhörd för människor som finns omkring en är svårare om fokus ligger på den här mallen, och då kan man missa den riktiga kärleken.

Den slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Zizek, som ofta lyfts fram som en av vår tids stora tänkare, tror tvärtom på en mer teknologisk framtid. I Youtube-serien Big Think berättar han att han tror att vi i framtiden kommer att mötas och låta medhavda sexleksaker bryta isen på ett ganska makabert sätt innan vi kan mötas på riktigt som människor: ta en kaffe, och sedan – möjligen – ägna oss åt akten själva, befriade från press och stress. Filosofen menar dock att vi, oavsett hur vi möts i framtiden, inte får glömma betydelsen av skavanker – något som lätt blir försummat i en tid av emotionell perfektionism. 

– Man kan aldrig bli kär i en perfekt människa, säger han i samma Youtube-klipp. Kärlek uppstår först när man upptäcker ett störande element hos den andra personen som gör att man inser: ´Jag älskar den personen trots det här.´

Zizek, Roslund och Brülde är med andra ord överens – vad vi än hittar på i labben kan nog kärleken inte resoneras fram. Den uppstår i sprickan snarare än i den perfekta legeringen: En tanke att vårda och förvalta när du AI-skannar någon i matkön med ditt inopererade dejtingchip, som säkert kommer att uppfinnas innan den här artikeln har gått i tryck. 


Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-02-18 15:43