Nisse Hallberg: Därför blir era barn vår undergång

Jag är snart inne på mitt 36:e år som människa. Jag är en barnlös, frilansande singel som bor på 48 kvm och har en osund relation till min paraplyaralia som står placerade vid med enda fönster som vätter åt öst.

Många säger: ”Fasen Hallberg du har ju allt! ALLT, säger jag!”.

Men trots fönster i österläge, flexibla arbetstider och krukväxternas svar på rhododendron så känner jag att det saknas något i mitt liv, det finns ett litet hål i gubben som måste fyllas.

I mars 2017 insåg jag att jag inte var en tät solid mänsklig variant av osten Port salut. Jag var en Emmentaler vars hela existens bygger på onödiga håligheter, onödigheter som en bättre ostmästare skulle fixa på en lunchrast.

Jag har nu insett att Ostmästaren i den här härliga tillika haltande liknelsen är jag. Jag måste täppa igen hållen, det är dags att växa upp och sluta vara en Peter Pan-pojke, tiden är inne för Nisse Hallberg att bli pappa.

Jag har under de senaste åren insett att alla tjejer jag varit förälskad i på riktigt, de tjejerna jag skulle kunna tänka mig att fysiskt göra ett barn med, har glömt bort mitt mobilnummer och födelsedag för längesen. Deras biologiska klockor tickade tyvärr inte tillräckligt fort för att se mig som ett alternativ – de var inte redo att föra vidare mina Wallace och Gromit-gener. 

De hittade folk med markanta drag, killar med kuk-v:n och mindre hål i den ekonomiska osten. Tro det eller ej, jag gläds å deras vägnar. De flesta av dem har till och med fått söta barn, riktigt söta. Självklart finns vissa undantag (ni vet mycket väl vilka ni är), er avkomma kommer säkert få ett charmigt utseende senare i livet men som läget ligger nu ser de små rackarna ut som valfritt Garbage Pail Kids utan karisma.

LÄS OCKSÅ: Nisse Hallberg: Därför älskar jag kryssningar

Jag vill alltså ha barn, alla de tjejer jag någonsin känt något för och kunnat tänka mig att bilda familj med är nu upptagna med killar som har coolare tatueringar än jag. Så vad göra?

För några dagar sedan stod jag i köket då jag hade gett mig fan på att, med en ny skorengöring, putsa skiten ur varenda sneaker jag äger. Jag skulle på så vis inte behöva köpa en ny sko (jag köper periodvis väldigt mycket sneakers) på flera år framöver. Det här skulle för mig bli ett nytt sätt att spara på planetens resurser. Jag kände mig bra, jag kände mig som en kravmärkt chiapudding.

När jag stod där i mitt lilla kök utsmyckat med 90-talsluckor och lignoliummatta slog det mig plötsligt: Jag behöver ju inte ett nytt barn, det är ju svindåligt för planeten. Jag kan ju faktiskt bli med ett barn som redan finns.

Bara dagar innan hade min goda vän tillika Marianne Mörcks våta dröm, Aftonbladet TV:s egna Janne ”Den vita tigern” Grönroos, skrikit ut sin ilska rörande miljökämpar som inte slutar producera barn. Ett argument jag sympatiserar med tillfullo.

Folk (vanligtvis folk från storstäder) som går längst fram i alla tåg skrikandes ”MINA BARN KOMMER INTE HA NÅGON PLANET OM INGET HÄNDER NU”, folk som tror att de gör planeten Tellus en tjänst genom att surra på sina fyra barn med namn som Åke, Sympatina, Kim och Ragnhild tygblöjor som gått i arv.

Självklart måste vi sluta konsumera i den takt vi gör nu. Det råder ingen tvivel om att tygblöjor är ett mycket miljövänligare alternativ, hur vidrigt det än må vara. Men det största problemet är ju alla jävla barn ni producerar, där har vi en av de absolut största miljöbovarna. 

Fler krönikor av Nisse Hallberg: ”Är jag ensam i Sverige om att hata hotellfrukost?”

Ni måste ju förstå att era fyra jävla pissungar som går på förskolor inredda enkom med björkbark inte räddar planeten bara för att dom har rågumminappar. Eller att ni bara äter närproducerade sorbeter gjorda på fallfrukt efter middagen bestående av näverfärslimpa. Det blir för många människor. För många munnar att mätta, för många skor att knyta. 

Och det här gäller såklart inte bara avkomman till de hycklande genusforskarna som är så korrekta att de till och med pissar havremjölk. Det gäller även er andra, ni klimatförnekande idioter tillika surpuppor utanför de större städerna. Ni som har fått sju söner som föddes i Esso-kepsar med blå plastskärm och tror att enduro är friidrott.

Det här gäller alla!

Om inte ni slutar producera barn så är det kört. Om inte ni skärper er så kommer det komma till en punkt där det måste lagstiftas, ett biologiskt barn per hushåll. Och så långt ska det inte behöva gå, att staten sätter ner foten och limmar igen hönan alternativt sätter en slangklämma på korven efter första förlossningen.

Sluta försök rädda era pissiga äktenskap med en sladdis, snälla separera istället.

”Nalle Knutsson adopterade i och för sig en 30-årig snubbe från Indien, riktigt så hårdrock ska jag inte vara.”

Er son Didrik behöver inte nödvändigtvis ett syskon, ge aset en gitarr kryddad med lite sunda värderingar.

Jag säger inte att vi ska döda alla barn som förstör vår planet för tillfället, jag säger bara att vi kan återvinna dem.

Det var precis det jag insåg där vid diskhon på Södermalm. Jag vill ha ett barn, men jag vill inte göra ett bara för sakens skull då det finns otroligt många barn där ute som är i behov av en förälder.

Och handen på hjärtat, det sista planeten behöver för tillfället är en massa fler konsumerande as. 

Om ni prompt känner att ni vill föra era gener vidare, absolut, ligg till er en unge, EN! Vill ni sen ha fler? Ja då får ni fan adoptera, eller göra som jag tänker göra.

Jag struntar helt i det biologiska barnet – jag tar en för laget, laget Tellus. Jag har bestämt mig för att adoptera ensam, jag ska göra allt för att få hem en liten mini-Nisse, en liten kompis. Jag ska bli den moderna Nalle Knutsson.

Nalle Knutsson adopterade i och för sig en 30-årig snubbe från Indien, riktigt så hårdrock ska jag inte vara. 

Jag tänker mig mer en 14-åring, hen kanske är från Bogota, kanske inte. Vi ska hänga, äta tacos, spela brädspel, hitta sommarjobb, bråka, prata blommor och bin, vara på seglingskollo och åka på Knutmasso i Gimo.

Med andra ord allt en vanlig familj gör under uppväxten, allt detta utan vetskapen och skammen av att vi förstör planeten likt alla er andra egoistiska svin.

Efter studenten så åker hen självklart ut ur hemmet för att gå på folkhögskola i Bollnäs. Så gjorde mina föräldrar och se på mig nu. Jag räddar inte bara planeten, jag blev även humanist.