Nisse Hallberg: Därför älskar jag numera kryssningar

Den här veckan visste jag att jag skulle göra någonting enkelt – jag skulle slå in öppna dörrar, jag skulle sparka nedåt. Varför? Jo, för jag skulle på en 24 timmars kryssning via Åbo.

Det kittlade i mina fingrar, alla mina sinnen var på helspänn då vi kom till terminalen nere i Värtahamnen. Jag och flertalet kollegor skulle uppträda på en Finlandsfärja inför 1 200 fulla komikerfans. Men denna resa stod inte bara gigen i fokus för min del, jag skulle även till sjöss för att observera, jag skulle till sjöss för att titta på personerna som valt att betala för att flyta runt fulla som drängar mitt i Östersjön i ett helt dygn.

Folk ska skratta, supa, spela enarmad bandit, knulla med elektriker, äta buffé för att sen spy och däcka i hyttkorridoren. Pennan är laddad med fördomar och jag nyfiken som aldrig förr.

För man har ju en bild av kryssningspubliken, en bild som inte är särskilt smickrande. En bild av familjen annorlunda på bröllopsresa där kvällen avslutas i fyllecell och soc får hämta barnen direkt ur bollhavet. Lastbilschaufförer som pissar i kors med byxorna på samtidigt som förtidspensionerade frisörer från Torslanda stjäl varmrökt sik och pannacotta från havsbuffén.

”Deluxe på språket Finlandsfärja betyder: ”Hytt med toaborste utan kopp, fönster och tavla av giraff med zebrafärger.”

Många med mig skulle nog beskriva detta fenomen till underhållning som helvetet på jorden, men finns det någon mer spännande än det mörka hemska?

Vi artister fick kliva ombord fartyget 30 minuter innan ”pöbeln”. Vi mönstrade på samtidigt som denna seglats stackars personal gick till jobbet. Och jag skriver stackars då mina fördomar har lärt mig allt om hur folk beter sig på sådana här sammankomster – och det är som svin.

Jag hittar till min hytt, den hytt som många andra lite finare resenärer hittat till så många gånger tidigare. Å ja det är en deluxe-hytt. Deluxe på språket Finlandsfärja betyder: ”Hytt med toaborste utan kopp, fönster och tavla av giraff med zebrafärger”.

Det är en hytt som får mig att inte vilja tänka på hur många ”ljumske mot skink-melodier” som komponerats på de ynka 8 kvadratmetrarna. Men lik förbannat så står jag där och ser framför mig en överserverad mellanchef från VVS-branschen vid namn Viktor ”Påven” Engberg med byxorna vid anklarna och vinpitten i handen väsandes ”Den kommer funka baby, snart ska du få skönt à la Virre”. Jag får fysiskt mota bort de här promiskuösa personerna ur mitt huvud samtidigt som jag säger ”NÄÄÄÄJE”.

”Leverera nu för i helvete jag måste ha content!”

Fokusbyte. Måste göra mig i ordning. Ska ju upp till de andra på en fördrink i en av sviterna som är belägen i aktern på motorskeppet. Jag packar upp min väska, sätter på mig en skjorta, duttar på lite jaktolja på halsen, tar en öl ur minibaren och gör mig därefter redo att lämna hytten. 

Jag skrattar till. Jag inser att jag gjort mig fin – kan det vara som så att min lyteskomiska inställning är på väg att bytas ut mot en mjukare? Har jag på fem minuter blivit en av dom som ”gnussar” bugg till Wisex på dansgolvet? Nej, det måste varit ett ironiskt skratt, jag är för cool för att kunna ha trevligt under dessa omständigheter.

Jag försöker skaka av mig den hemska tanken av trevnad, öppnar dörren och ger mig ut, ut i jakten på mitt första offer till veckans krönika, huvuden ska rulla.

Fler krönikor av Nisse Hallberg: ”Är jag ensam i Sverige om att hata hotellfrukost?”

När jag går ner längs korridoren mot förfesten har resten av färjans resenärer klivit ombord. En blandning av etnicitet, åldrar, klasstillhörighet och dialekter. Det är förväntningar i luften, nästan som inför ett sommarlov, man kan nästan ta på stämningen: den är glad, relativt nykter och snäll. Folket är redo för ett dygn att minnas.

Det här gör mig orolig, när fan ska dom börja flippa? När blir det moshpit i taxfree-shopen? När ska folk börja slåss med kniv och pissa på sig? Leverera nu för i helvete jag måste ha content!

Jag hör ett stressat mummel, ljudet av rappa små fötter och aningen för stora resväskor med fyra hjul rör sig i grupp någonstans i min närhet. Fokus på igen, vilka är det som rör sig likt ett elitförband akter ut på däck 9? Jag börjar småspringa för att hinna ikapp.

Det låter som att det är ett stort gäng, kan det vara en uppgörelse på gång? Är det två olika gäng som vill göra upp på internationellt vatten? Kom igen! GE MIG MIN KRÖNIKA!

Nu hade jag blivit det jag för bara några timmar sedan ville håna, Nisse Hallberg gjorde japaner livrädda, Nisse Hallberg var pöbeln.”

Ljudväggen kommer närmre, det låter som att dom står utanför hissarna. Jag är nära nu, riktigt nära. Jag svänger ut i trapphuset med en ganska kraftig högersväng. Med en öl i handen och säkert ytterligare sex innanför västen (ja det fick bli en fullgubbe-dag i kalendern, nu är jag på torken igen, ni kan vara lugna) springer jag rätt in i 40-talet japanska turister. 

Samtliga japaner har små hattar, jättestora väskor och flykt i blicken. Flykt från vad? Flykt från mig. Jag kände mig som en vithaj vid en badstrand mitt under högsäsong.

För dessa turister så är båten bara ett transportmedel, ett transportmedel till Finland där deras Finnairplan står och väntar på att få ta dom hem till lugn och ro, och jag kom i deras väg.

För likt mig har dom bara hört galna historier från svenska kryssningsbåtar. Dom har hört berättelser om landsmän som kastats över däck eller blivit ”doppade” i skärgårdsströmmingen på buffébordet.

Precis som jag är dom rädda för att denna resa enbart baserat på hörsägen och nu var jag den som bekräftade alla deras fördomar. Mitt ”Konichiwa!” följt av en blöt rap kanske inte gjorde hopen av japaner lugnare men det hjälpte dom åtminstone att hitta till sina hytter inom loppet av tio sekunder. Dom började på riktigt springa och jag tyckte mig även höra en av dom skrika ”gigantturru” vilket senast användes mot mig i Tokyo för fyra år sedan. Jag var även då fullast och längst i lokalen, jag har mina misstankar gällande ordets innebörd...

Jag kände mig som en handgranat, jag skämdes. Här hade jag blivit det jag för bara några timmar sedan ville håna i denna text, Nisse Hallberg gjorde japaner livrädda, Nisse Hallberg var ”pöbeln”.

Fler krönikor av Nisse Hallberg: ”Om vi räddar Burger King så kan dom aldrig ta våra favoritrestauranger med damm i fläkttrumman”

Trots min skakiga inledning på den här resan blev det en fantastisk kväll med humor, sprit, glädje, glada människor, dans och inte ett bråk så långt ögat kunde nå. Det är inte som på Sturehof eller Teatergrillen, men allt behöver inte vara det – ibland är det fan kul att vara på Harrys i Kalmar också.

Min favoritplats i Stockholm är Björns trädgård vid Medborgarplatsen. Där blandas hela stadens grupperingar hej vilt. Jag kan ta en öl på Babylons uteservering, då är fredagsbönen i moskén slut och dess besökare glider långsamt förbi samtidigt som sojalatte-morsorna hämtar sina fallfruktsungar på förskolan – förskolan som har en buske där alla stadens pundare i år har sökt efter den största amfetamingömman i Södermalms historia. Allt det här sker och alla låter det ske av respekt för varandras sfärer.

Och det var det som slog mig efter den här kryssningen. Jag insåg att jag älskade den på sitt sätt, det var Östersjöns egna lilla Björns trädgård.

En salig blandning av japaner som ville hem, 55-åriga bögar som minns gasmask-raven från 90-talets Berlin, humorfans från östgötaslätten, komiker från hela landet och monogama par från Vallentuna. Alla lät varandra vara men festade ändå under samma tak och det gjorde mig glad.

Japanerna har nog tyvärr fortfarande samma syn på ”gonorré-jollen”. Jag får ta på mig den, det var mitt fel och för det ber jag om ursäkt.