Nöjesredaktörens 19 favoritlåtar inom “GPS-rock”

Emil Persson  |  Publicerad 2016-01-07 13:53  |  Lästid: 2 minuter
gpsrock

Har alltid älskat Lucinda Williams. De vemodiga texterna, den kristallklara countryrocken och så den där skeva rösten, som en dubbelvikt och skavande persienn i en horisontell ljudbild.

Har hon fortfarande ett album som Car wheels on a gravel road eller West i sig? Kanske inte. Men när jag läser om temat på The ghosts of Highway 20 (5 februari) blir jag ändå uppspelt. Tolv spår om Highway 20 i Louisiana, en väg som löper genom de norra delarna av hennes hemstat.

Jag har inte hört en enda takt än, men vill gärna tro att det låter som att John Steinbeck kladdat kajal på sina ögonlock. Och det spelar, ärligt talat, inte så stor roll. Musik om highways startar alltid på tre plus. Landsvägsromantik är det mest amerikanska vi över huvud taget har, vid sidan om situation room, blåmögelostdipp och (det autentiska) Jerry Springer-temat ”Woman in labor confronts mistress”.

Så. Vilka är då gps-rockens största stunder?

Det är nu viktigt att göra distinktioner. Äkta gps-rock har ett gatunamn redan i titeln. Kinks Celluloid heroes (om Hollywood Boulevard) och Tom Waits On the nickel (om 5th Street i Los Angeles) får därmed vända i dörren. Fingerade sträckor ska inte heller med, vilket diskvalificerar Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road och Willie Nelsons & Emmylou Harris Gulf Coast Highway.

Slutligen faller bilan också på metaforiska avenyer som Bruce Springsteens Thunder Road, Gordon Lightfoots Carefree Highway och The Doors Love Street. Detta är en gps-rockkrönika, inte en Paulo Coelho-roman, tack så mycket.

Men misströsta inte: kvar finns fortfarande en hel junction av genial gps-rock. Bobby Womacks Across 110th Street. Ryan Adams La Cienega just smiled. Route 66, tolkad av massor, bäst med Nat King Cole eller Chuck Berry. Springsteens Tenth Avenue freeze-out och Incident on 57th Street, Dylans Positively 4th Street och Highway 61 revisited. Roy Orbisons Southbound Jericho Parkway. Underskattade Ron Sexsmiths Galbraith Street. Social Distortions Highway 101, Hurriganes Bourbon Street. Simon & Garfunkels Bleecker Street. Lake Shore Drive, av och med Aliotta Haynes Jeremiah. Quireboys Coldharbour Lane, Death Cab For Cuties 405, Beatles Penny Lane och Duffys Warwick Avenue. Tom Petty namndroppar visserligen Ventura Boulevard i Free fallin’ (vilket inte duger, se gps-rockens första regel) men i Kings Road gör han om och rätt.

Om jag tvingas välja den allra, allra bästa gps-rocklåten – vilket inte är som att välja mellan sina barn utan långt, långt mycket värre än så – landar jag ändå på Steve Earles Copperhead Road. Just här, just nu.

Den svettiga säckpipefesten från 1988 har egentligen allt. Och medan tyska turister åker till Sverige och sågar ner älgskyltar har amerikanska countrykonnässörer stulit så många vägskyltar från Copperhead Road i Mountain City, Tennessee att myndigheterna fått byta namn på gatan till Copperhead Hollow Road.

Det är, åtminstone i min värld, svårt vacker USA-kuriosa. The land of the free, the home of the gps-rock.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-29 22:07