Annons

Ingen sommar utan coverband – tyvärr

Efter tv-programmet Stjärnornas stjärna och 
Smalare än Thords konsert i Vemdalen har Cafés 
Emil Persson fått nog. Han vill bannlysa covers – och listar tio låtar som aldrig får tolkas någonsin igen.

Emil Persson
Illustration Lars Rehnberg
Ingen sommar utan coverband – tyvärr

Den 5 maj sändes sista avsnittet av Stjärnornas stjärna på TV4. Casper Janebrink vann mot Ola Salo efter att hans tolkningar av The Arks It takes a fool to remain sane, Alan Jacksons Chattahoochee och Queens We are the champions överträffat Salos versioner av Arvingarnas Eloise, Jackie Wilsons Higher and higher och David Bowies Heroes.

Annons

Stjärnornas stjärna beskrevs som kanalens största nysatsning på flera år. Man värvade den begåvade Petra Mede från SVT för att leda spektaklet. Planen var att i glappet mellan Melodifestivalen och Eurovision fånga upp de tittare som inte kan få nog av röstningsbaserade lekprogram om musik på bästa sändningstid.

Gilla Cafe.se på Facebook

Men att höra artister som Wiktoria, Roger Pontare och Ace Wilder sjunga genrer de inte riktigt behärskar ledde mest till meningslös mediokritet. Det var inte nödvändigtvis klappuselt, men totalt oengagerande. Som så ofta har någon under planeringsarbetet med programmet glömt att ställa sig själv den essentiella frågan: Behövs det här?

För mig blev Stjärnornas stjärna –
om man får unna sig en liknelse som 
tröskats lika hårt som Heroes-covers – den tunna mintbiten som Mr Creosote äter i Monty Pythons Meningen med livet. Jag hade länge känt en stigande mättnad på covers – och när en hisnande hårförlängd Casper Janebrink gick runt med Freddie Mercury-kort mikrofonstativ tog den där gnagande obehagskänslan slutligen hissen upp genom strupen, min kropp exploderade och plötsligt var det coverkräks över hela vardagsrummet.

Covern som fenomen har fått
ett rejält uppsving på 00-talet.
Framför allt har den blivit ett
sätt för okända och aspirerande artister att bli upptäckta i och med tv-program som Popstars, Fame factory, The voice och Idol.

Så småningom sjösattes även Så mycket bättre, TV4-programmet där artister tolkar varandras låtar i en tårstinn lada på Gotland, och gjöt delvis nytt liv i genren eftersom redan etablerade stjärnor nu kunde skåra åt sig bitar av den lukrativa coverkakan också. Man kan sannerligen säga vad man vill om Så mycket bättre, men det går inte att förneka att programmet under dess första säsonger revitaliserade insomnade karriärer och skapade riktiga hits.

Men i takt med att toppnamnen förbrukats har buzzet kring programmet falnat och tittarsiffrorna dippat. Uno Svenningsson tolkar Icona Pop – behövs det?

Det är dock när jag ser ett klipp som Sundsvalls Tidning publicerat från Vemdalsskalet, den årliga afterski-säsongsavslutningen i skidorten, som jag blir renlärig anticoverjihadist.

Klippet visar ett uppträdande med Smalare än Thord, ett av Sveriges mest populära coverband. Det är maskeradtema på Vemdalsskalet och folk har bland annat klätt ut sig till Dr Bombay, minioner och Super Mario.

Sångaren Thord Jonsson ska introducera Journeys Don’t stop believin’ samtidigt som lite regn börjar droppa från himlen. Sedan händer det svårsmältbara. Thord drabbas av mycket svår och förödande feeling.

Att försöka vända konsertregn till något positivt är knepigt. Ibland kan jag provoceras av publik som vill göra regn till ett slags konsertupplevelsealkemi: så fort man får dra på sig en poncho under en utomhusspelning föds en vilja att adla konserten till en ”klassiker”. När giget kostar en förkylning vill man kompensera med en riktigt stor upplevelse och självbedrägerihjulen börjar spinna. Det är mänskligt, men inte alltid sanningsenligt.

Med detta sagt finns det förstås artister som är bra på att äga sitt konsertregn. ”Let it rain”-partierna i Bruce Springsteens Mary’s place lyfter alltid om det samtidigt stänker lite på jeansröven från Jersey. Beyoncés konsert i Raleigh 2016, som hemsöktes av både monsun och åska, pratar fansen fortfarande om.

Det kanske mest klassiska exemplet i genren förblir Princes halvtidsshow på Super Bowl. På matchdagens morgon vaknade produktionsdesignern till det han beskrev som ”en scen ur Moby Dick”. Regnet vräkte ner och ämnade fortsätta så.

Nervöst ringde han upp Prince för att informera om kvällens väderprognos. Prince svarade:

– Can you make it rain harder?

I det hällande ösregnet gjorde sångaren sedan ett av de där oemotståndliga Prince-framträdandena som man är väldigt trött på att läsa om, men någonstans alltjämt måste kapitulera inför.

Att Springsteen, Beyoncé och Prince har självförtroendet och förmågan att äga sitt konsertregn kan man dock förstå. De utgör några av musikhistoriens bästa liveartister.
Samma kan, med all respekt, inte sägas om Smalare än Thord.

När regnet börjar falla i Vemdalen vänder sig Thord Jonsson upp mot himlen, överröstar keyboardintrot i Don’t stop believin’ och nästan growlskriker åt vädergudarna:

– Låt regnet komma!

Konstpaus.

– Låt allting bara falla! Jag skiter i det!

Sedan primalskriker han rakt ut. Framför honom står dyngraka människor i märkliga kostymer och fattar ingenting. Sångarens hybris färdas offpist i rasande fart.

Klippet är det mest smärtsamma jag sett på flera år. Och jag tänker att nu, nu behöver jag inte höra en enda cover till i mitt liv. Det är över. Ge mig band som spelar originallåtar eller dj:ar, men aldrig ett enda coverband till.

Jag förstår förstås också att jag – i motsats till Prince – inte kommer att bli bönhörd. Tvärtom utgör sommaren den riktiga coverhögsäsongen. På afterbeach-
scener och i öltält frodas Creedence Clearwater Revival-tolkningarna.

Så jag korrigerar min ambitionsnivå något och skickar därför en ödmjuk önskelista till covertomten på de tio låtar som absolut måste bannlysas från alla
cover- och trubadurscener för all framtid.

Vi har lidit nog nu. Låt allting bara falla.

 

10 covers vi aldrig vill höra igen

Smokie – Living next door to Alice

Dyngraka människor som idogt 
väntar på sin tur att få hytta med 
näven och skrika ”Who the fuck is Alice”? Det blir ett hårt nej.

Ebba Grön – Staten och kapitalet

Dyngraka människor som idogt väntar på sin tur att få hytta med näven och skrika ”Deras feeeeeeta nackar”? 
Det blir ett hårt nej.

Van Morrison – Brown eyed girl

Otrolig låt i original men 
uteserveringar behöver i de flesta lägen mindre sha-la-la, inte mer.

The White Stripes – Seven nation army


Ni kom, ni söp, ni brölade. Ni förstörde en fantastisk låt.

Oasis – Wonderwall

Jag tror inte att någon inte känner på samma sätt som jag kring den här låten nu.

Lynyrd Skynyrd – Sweet home Alabama


Bap-bap-bada, bap-bap-bada …
Bara introt får mig att känna obehag. Odödlig låt som ironiskt nog 
dödats av trubadurer med ofta 
problematiska halsband.

Creedence Clearwater Revival –
Bad moon rising


Det tog lång tid för mig att faktiskt orka upptäcka Creedences otroliga låtskatt eftersom de blivit så enormt söndertolkade.

AC/DC – Highway to hell


Varje gång öltältsmännen tar 
ton i refrängen känns gruppvåldtäkten nära förestående.

Snowstorm – Sommarnatt


Behövs inte.

Deep Purple – Smoke on the water


Om det inte är versionen (och trummisen) i Youtubevideon ”This drummer 
is at the wrong gig” får det vara.

Annons

Dela (221)
Tweeta

Annons


Laddar