Reportage: Så gick löpning från föreningsidrott till en hipp subkultur

Paradigmskiften är ofta mer svårdefinierade än vad namnet antyder. Oftast syns konturerna först i back­spegeln, med i alla fall ett par decennier som omslutande ram. Men när Liam Gallagher häromåret berättade att han går upp halv sju varje morgon för att ge sig ut på en löptur rörde det sig om något som var rakt av oåterkalleligt. Något, eller allt, var förändrat. För alla oss som växte upp med att rockstjärnor, författare och andra sjaviga typer var coolhetsidealet har det senaste decenniet varit förvirrande. Begreppet ”punk” har de senaste åren stretchats från att betyda rockmusik med få ackord och politiskt patos till, tja, egentligen vad som helst. En snabb googling visar att ”den nya punken” är, i turordning: hiphop, intimitet, den populistiska högern, streetwear och gaming.

Oavsett om man håller med om något av dessa förslag eller inte så verkar det som om vi i alla fall tidigare har kommit överens om att sportande – det är inte den nya punken. Fram till nu då. Det har nämligen blivit coolt att ta hand om sig. Människor skryter om att de går upp tidigt på morgonen för att träna, kött och alkohol fimpas, meditation är inte längre bara en sista utväg för rockstjärnor som inte får knarka längre, utan något som alla från David Lynch till Östersunds fotbollslag ägnar sig åt.

”Jag tyckte inte att kulturen kring löpning kändes cool, det handlade alltid om tävling, om att vinna.”

Allra coolast i den här nya vågen av välmående är kanske någon som är förvillande lik någon som var coolast också i det förra, ohälso­samma, paradigmet. Brice Partouche är en 43-årig parisare som ser ut som flera medlemmar i The Strokes samtidigt. Som ung skejtade han och lyssnade på punk innan han startade April 77 –  ett av jordklotets hetaste klädmärken under de år då jeans och smalben blev ett. 

– Jag tyckte inte att kulturen kring löpning kändes cool. När de stora sportföretagen pratar om löpning så handlar det alltid om tävling, om att vinna. Jag förstod inte det där, det var så långt ifrån den typ av kultur jag gillade. Musik och skejtande handlar inte om tävling. Jag minns att jag tänkte att det inte bara kan vara jag som känner så här?

Det som kom att bli Satisfy Running började för sex år sedan, då Brice tog sin första riktiga löprunda utomhus.

– Jag hade gått på gym några gånger, men gillade aldrig löparbandet. Men jag kom till en punkt där jag kände att jag ville kliva utanför min comfort zone. En kompis introducerade mig till löpningen. Jag testade, och jag älskade det. Från första löprundan var jag som besatt. Jag blev beroende och fortsatte bara springa.

Efter några månaders löprundor så började han analysera sitt nya intresse. Brice såg en lucka i marknaden. Han ville göra plagg som var tekniskt avancerade men som uttryckte något annat än tävling och neon. Han ville göra plagg som hjälpte en att nå känslan av att löpa tills man blir hög.

– Jag bestämde mig för att göra det själv. Den inställningen kommer också från punken, om ingen vill ge ut ens skiva så får man starta ett eget skivbolag. Jag vill inte säga att det är fel att tävla, men vi har valt att fokusera på annat. Jag gillar inte sport med regler. Löpning är en solitär konst.

Satisfys löparkläder är motsatsen till det du brukar stöta på ute i spåret. Det rör sig om malätna linnen, ormskinnsmönstrade shorts och t-shirtar i urtvättad batik. Det ser ut som om Charles Mansons familj hade bestämt sig för att byta ut mordplaner och LSD mot backintervaller och, ehm, LSD. Satisfys löparhjältar (som också dykt upp tryckta på de hårt limiterade t-shirtarna som företaget släppt) är Joe Strummer och Willie Nelson och deras öl­dränkta maratonpass snarare än idrottsstjärnor.

– Vi försöker hitta en perfekt balans mellan prestanda och den kultur som vi vill ska omge vår produkt. Hellre än stil och design så pratar jag gärna om det kulturella värdet, det som vi adderar till en produkt. En produkt ska berätta en historia.

Daniel Lindström är modechef på Café och hängiven löpare. Han har hållit på med mode så länge att han menar att det är svårt att vara ett fan längre, men vad gäller Satisfys kläder gör han ett undantag. 

– När Satisfy kom märktes det att de kom från modevärlden vad gäller estetiken, paketeringen och hur exklusivt allt är. Det är lite som en sekt, eller en kult som de säger. Även om jag har ynnesten att få prova mycket kläder i jobbet så minns jag att jag i somras fick stanna på cykeln och plocka fram mobilen för att Satisfy skulle släppa kläder en viss tid. Det säger kanske en del. Jag borde vara mätt, det beteendet borde inte drabba mig längre. Det är bara löparkläder som triggar det där nuförtiden.

Daniel Adams-Ray är en av Sveriges största artister. Han slog igenom tillsammans med Oskar Linnros som Snook, och har sedan dess haft en hyllad solokarriär. I vår släpper han nytt album.

– Som tur är tycker jag att det finns flera trender som sker parallellt. Många musiker har börjat spela padel. Tycker man att det är kul så är väl det svinbra. Samtidigt så förekommer droger mer än någonsin i min bransch. Jag tycker inte om när saker är sektliknande, när man gör något så får man inte göra något annat. To each his own. Jag pratar inte med mina musikerkollegor om vad jag har sprungit milen på. Jag är inte intresserad av den Bror Duktig-grejen. Bara för att jag springer så behöver inte Oskar Linnros göra det. Han skrev förresten det bara häromveckan, att jag fan inte ska försöka lura med honom på att springa milen, säger Daniel med ett skratt. 

Att det skulle vara svårt att kombinera en löparlivsstil med en musikers arbetsschema har han svårt att se. 

– Jag har inga problem med att kombinera vin, sång och … löpning. Jag har tränat för Iron Man under turné, det har nog bara att göra med sent hur man går och lägger sig. Det är tråkigt att bara festa, och tråkigt att bara springa.

Daniels första löppass skedde av en slump. 

– Jag är uppvuxen i Kenya men hade ingen koppling till löparkulturen där. Men en bekant som är etiopier hade en plats till en tävling och sa att ´du är ju kenyan, du kan väl springa´. Kenya och Etiopien är ju gamla ärkerivaler och är de nationer som vinner flest tävlingar, så jag blev väl lite provocerad och tänkte ´visst´. Jag hade inte sprungit innan. Det gick inte skitbra, men det var jävligt kul. Och jobbigt.

”Löpning i grupp är det finaste som finns.” 

Intresset växte. För några år sedan drog Daniel igång löpar­kollektivet Yo Running Club. Från början mest som ett sätt att ha ett namn att fylla i för att få tävlingslicens. 

– Vi hade inte den där friidrottsbakgrunden som de andra, och kan inte identifiera oss med den. Inte för att det är något dåligt – jag tycker att orienterare är det coolaste som finns – men vi behövde hitta något som var vi. Min teori är att kreatörer är folk som kanske har lite extra energi att göra av med. De flesta av oss har kreativa yrken och då var det kul att använda det i klubben.

Daniels löparklubb tar också själva löpningen på största allvar. Själv vann han till exempel för några år sedan det stenhårda Öloppet, några timmar före en spelning.

– En tjej som heter Sanna Mustonen försöker kvala till OS, hon är the real deal. Mer än hälften springer nog för att ta en fika efteråt. Sen har vi några som jag som är ett mellanting. Jag kommer inte att kvala till OS men har mål och ambitioner med löpningen för mig själv.

Ursprunget till löparklubbarna hittas, naturligtvis, i New York under början av sekelskiftet. Den hippa partykillen Mike Saes hade precis intagit en märklig lunch (hamburgare och stuvad spenat – inom väldigt snäva kretsar en klassiker) på det anrika stekhuset Peter Luger i Brooklyn. När han insåg att han var sen med att hämta upp sin son från förskolan, och han misslyckades med att få en taxi, så bestämde han sig för att springa över Williamsburgsbron till Manhattan med stuvad spenat skvalpande i magen. Han älskade det. Så mycket att han fortsatte springa under sommaren, bjöd med sina lika hippa kompisar och bildade Bridge Runners. Jogginggängets fokus låg lika mycket på ölen efteråt som på antalet mil man sprang. Vissa sprang i basketskor eller Vans, Saes själv sprang i cargoshorts. De bildade skola för den typ av löpning som har kommit att ta över jordklotets metropoler, och med största sannolikhet din Instagram-feed. Gäng som torkar svetten ur pannan och häver i sig en mikrobryggd öl efter att ha tillryggalagt några mil. Inställningen till löpningen som sammanhangsskapande aktivitet snarare än idrott verkar vara utbredd bland den nya generationen löpare. Daniel Adams-Ray menar att hans största lärdom av att springa handlar just om gemenskapens betydelse för individens prestation. 

– Även om man inte är så mycket för att hänga med folk så är löpning i grupp det finaste som finns. Så länge du inte hänger med ett gäng overachievers som ska hävda sig. Det blir så mycket enklare att pressa sig själv om man gör det med andra.

Det finns alltid många anledningar till att inte träna. Ork, tid. Man kanske inte ser sig som en gymkille, som en crossfitgalning eller en löparmänniska. Man kanske tänkte att regelbundna promenader och en löprunda i urtvättade mjukisar här och där skulle räcka för att hålla sig i form som vuxen. Men så upptäckte man att det inte blev så, och så står man en söndag och fingrar på ett par tajts i en sportbutik en smula motvilligt.

– Jag började springa när var runt 30. Kanske inte som en ålders­kris, men att jag förstod att det var ett sätt att hålla sig i form. Jag var rädd för att gå upp i vikt. Jag har aldrig gillat gym riktigt, löpningen kändes som om det hade andra fördelar. Från början var det en fåfäng grej för att hålla sig smal. Då var det ingen kultur kring det, det fanns inga prylar, säger Daniel Lindström.

– I jobbet tittar jag mycket på jeans och kostymer, men jag tycker alltid att det är roligare att titta på sportplagg. En kavaj kan göras på samma sätt som för hundra år sen, men sportplagg måste bli lättare, andas mer, utvecklas och bli bättre. Det tror jag är en del av fascinationen, man känner sig snygg – men också att man blir bättre.

Löparkulturen har inte bara fångats upp av obskyra franska klädmärken. Under året lanserade modekedjan Arket, som är en del av H&M-gruppen, en renodlad löparkollektion tillsammans med sitt vanliga utbud av stilrena herr- och damkläder. Andreas Löwenstam är designer på Arket:

– Antingen så springer jag ofta och långt eller så springer jag inte alls. Snygga löparkläder kan jag inte få nog av, och det är ofta dessa som får mig att vilja sticka ut på en behövlig löprunda. Och jag behöver verkligen min löpning för att rensa hjärnan på det överflödiga och för att tanka på med nytt, säger han.

För honom har sportmodet varit en självklar del av hans roll som designer på H&M:s herravdelning, och numera på Arket.

– Jag tänker att just träningskläder nuförtiden handlar lika mycket om en livsstil som utförandet av en sport. Att löpning har blivit så stort handlar nog väldigt mycket om känslan av att få uppleva frihet och närhet till naturen. Den för tillfället rådande ­sport­trenden, som man inte tycks se något slut på, har också gjort att många av oss nu klär sig i funktionella träningskläder 24/7 utan att nödvändigtvis behöva utöva någon form av pulshöjande aktivitet.

Daniel Rönnbäck, Martin Sikorski och Edvin Hellsing står bakom Running Is Dead, ett klädmärke som gör löparkläder med influenser från skejt- och streetwear-kutur. De har alla olika bakgrund, har arbetat som alltifrån fotograf till aktiemäklare, men hittade varandra genom löpningen. Idén om att göra något ihop började på gemensamma träningsrundor. 

– Jag funderar på om löpning i dag har mer gemensamt med skateboard, som jag höll på med som ung. Jag tror att löpning i dag för vuxna människor är ett sätt att försöka legitimera ´häng i gäng´. Det som man hade när man var femton och skejtade, det får man kanske genom löpningen i dag. En del av subkulturen löpning är ju löparcrews där man får det här hänget, men man får också en massa bra saker på köpet, säger Martin Sikorski.

– Våra produkter ska funka till det de är avsedda för, självklart, men i stället för att vi ska lyfta tekniska funktioner så vill vi lyfta fram människorna som använder grejerna. Det finns till exempel en kille i Helsingfors som springer med protes på höger ben, som försöker kvala in till Boston Marathon. Han använder våra kläder. Det är vår dröm att han ska kvala in och kunna springa med våra grejer där, säger Martin. 

Nog för att styrketräning gör en stark, och att Korpenfotboll en söndag skänker livsglädje, men om det är något som tydligast särskiljer löpningen från andra typer av träning så är det kanske de medicinska, eller meditativa, aspekterna av springandet. 

Martin Sikorski förklarar hur han och arbetspartnern Daniel Rönnbäck startade Running Is Dead.

– I mitt fall så var det någon form av 30-årskris, jag hade ett ­ganska stökigt och dekadent leverne. Löpningen blev något som styrde upp mig. När vi började springa ihop så hade Daniel också haft jobbiga erfarenheter och löpningen fyllde en funktion för oss båda. Om man har hittat till löpningen i vuxen ålder tror jag att det är ganska vanligt.

För Daniel Adams-Ray föddes löparintresset ur lust, men de terapeutiska aspekterna av löpningen är svåra att förneka.

– Jag är ganska ojämn i mitt humör. Mitt energifält vibrerar, om man säger så. Löpningen är bra för att försöka jämna ut det. Om jag springer så vet jag att jag ligger på plus hela dagen. Jag har lättare att inte bli arg. I ett större sammanhang så får man också känslan av laget före jaget när man springer i grupp, det är befriande att känna så, säger Daniel Adams-Ray. 

I Sverige är kopplingen mellan fysisk aktivitet och psykiskt välmående numera välkänd, tack vare Anders Hansens bäst­säljande böcker. Studie efter studie visar att konditionsträning är en av de mest kraftfulla medicinerna för både kroppen och hjärnan, menar Hansen. Löpning med en viss frekvens och fart kan enligt studier fungera lika bra som antidepressiv medicin vid lindrig till måttlig depression.

– Jag springer, absolut, men inte för att det är roligt, utan mer för att jag vet att det är bra för mig, sa Anders Hansen själv till Runner’s World i en intervju från i somras.

Under virusåret har de flesta återupptäckt tjusningen med frisk luft. Det finns dock andra mentala effekter som de mest inbitna löparna gärna pratar om – man blir hög. De som har upplevt känslan av runner’s high pratar om det som en kristallklar känsla av lätthet, ett morfinrus, en flytande känsla, som att hamna i trans vid meditation. Vad runner’s high består av rent fysiskt är omstritt, en del menar att smärtstillande endorfiner frisätts av löpning, andra att beroendeframkallande endokannabinoider (biokemiska substanser som produceras naturligt av kroppen och liknar cannabis) ligger bakom tillståndet, tillsammans med en extra dos av signalsubstanser som noradrenalin, dopamin och serotonin. För några år sedan kom en studie som pekade mot att det är hormonet leptin som är ansvarigt för löparruset. Kopplingen mellan hormonet som reglerar hunger och känslan av extas ska förstås som en evolutionär uppfinning – hormonet skickar en signal till hjärnan om att det råder brist på mat och belönar kroppen om den anstränger sig (springer) för att få tag på mat. 

”Det var när jag insåg att jag kunde nå känslan av att vara hög som jag föll för löpningen.”

Brice Partouche menar att det är anledningen till att han startade Satisfy Running – han ville bli hög. 

– Jag brukade spela trummor och gitarr i olika band, och känslan när man står på scenen är en magisk känsla, och jag fick samma känsla från att springa. Det var först när jag insåg att jag kunde springa i mitt eget tempo, och att jag kunde nå känslan av att vara hög – när din hjärna bara flyter – som jag föll för löpningen, säger Brice.

Det är fredag när Brice Partouche ringer från Paris. Han har precis varit på Gotland för att fotografera företagets nästa kampanj. I eftermiddag ska han springa. 

– Jag är 43 år. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en löpare. Jag har lärt mig att man kan ändra på sig. Jag har blivit en mycket lyckligare person av att få vara ute och springa. Det förändrade mitt liv. Det enda jag ångrar är att jag inte började tidigare.