I februari 2016 försökte jag resa till Nordkorea för att åka skidor. Det slutade med att jag slängdes ner i en bunker under Pekings flygplats och fick sitta i timslånga förhör med väldigt stränga kinesiska poliser. Det hade trasslat till sig med visumet till Nordkorea och därmed hade jag vistats illegalt på transitvisumet i Kina. Gissningsvis var bakgrunden att Nordkorea, dagen innan vi skulle landa i huvudstaden Pyongyang, hade skjutit raketer från Wonsan-området. Samma område som vår destination: skidorten Masik Ryong. USA:s dåvarande president Barack Obama lovade ”aldrig tidigare sedda sanktioner mot Nordkorea”. Gränsen stängdes. Min besvikelse var enorm.
Det var därför med viss skepsis som jag prick ett år senare, i februari 2017, tog min plats i incheckningskön till Air Koryo (ett nordkoreanskt flygbolag – icke godkänt av europeiska försäkringsbolag) med destination Pyongyang. Nordkorea hade återigen blåst av några raketer med en slutadress inte långt från amerikanska militärbaser. President Donald Trump hade hotat med de absolut värsta sanktionerna någonsin. En annan inte oviktig detalj: journalister och professionella fotografer får inte visum till Nordkorea. Därför hade fotograf Felix Oppenheim och jag varit lite vaga på den punkten i visumansökan som behandlade yrke. Jag presenterade mig som ”turistinformatör”. Felix som ”bildkonstnär”.
Det var förstås heller inte en nackdel att vi, den här gången, var officiellt inbjudna av nordkoreanska skidförbundet. Skidortsentreprenören Carl Johan Evers hade bearbetat nordkoreanska ambassaden i Stockholm i fyra år. Och den här gången slank vi igenom. Nu stod vi äntligen på Pyongyangs flygplats och väntade på att våra guider skulle ta oss till diktatorn Kim Jong-Uns skrytbygge, skidorten Masik Ryong, fem timmar med buss från huvudstaden.
Vår delegation består av en brokig blandning skidentusiaster. Felix Oppenheim, som är erfaren skidfotograf med skidlärarexamen. Filmarbetaren Kerstin Sundberg som är före detta tävlingsåkare i landslaget. Fredrik Biehl, liftbyggare. Anton Salminen, tränare för svenska alpina herrlandslaget. Carl Johan Evers, som drivit den svenska vintersportorten Kittelfjäll i många år och har skidlärarexamen. Staffan Svensson, arkitekt med ambition att starta kulturutbyte med ett universitet i Pyongyang. Mina egna meriter som skidtränare inskränker sig ungefär till ”Dalskidan, älskling”.
Vi tycker att vi varit tydliga med kontakterna med Nordkorea. Ideligen har vi betonat att vi är ute efter att titta närmare på deras skidort och eventuellt starta ett kulturellt utbyte våra länder emellan. Men jag känner ändå en viss oro – flera gånger innan vår avresa tillfrågas vi nämligen om våra meriter som tävlingsåkare och alpina tränare.
När vi kommer fram till skidorten står det klart att den svenska delegationen officiellt består av Sveriges – och världens – bästa alpina skidtränare. En nordkoreansk kameraman dokumenterar varje steg vi tar. Detta ska senare sändas på nordkoreanska statstelevisionen. Vi är den första skidtränardelegationen någonsin från väst. Nu är tanken att vi ska ta Nordkorea till den yppersta eliten inom alpin utförsåkning. Och det snabbt. Vi tittar besvärat på varandra när vi första skiddagen slussas upp till träningsbacken. Vi ska övervaka ett träningspass och därefter på bästa sätt coacha de nordkoreanska utförsåkarna. Det är eventuellt livsavgörande tur att alpina skidtränaren Anton Salminen är med oss – annars hade jag i värsta fall skrivit detta resereportage med mitt eget blod på baksidan av ett torkat löv i ett nordkoreanskt arbetsläger.
Dagen tillbringas i Masik Ryongs träningsbacke. De tystlåtna nordkoreanska skidåkarna susar nerför backen. Ingen av dem pratar engelska, så all kommunikation sker genom våra guider. Anton instruerar. Guiderna översätter. Nordkoreas handplockade alpina löften lyssnar uppmärksamt och åker noggrant. Det visar sig att skandinavisk utförsåkning tack och lov har några års försprång. Flera av de koreanska åkarna bär lustigt nog svenska landslagsfartdräkter, Kinatillverkade kopior från säsongen 2012/2013.
Så här i efterhand kan man ju skoja bort det mesta men där och då känns det som en seger att ingen korean avslöjade bluffen under den första dagen. Under kvällen skålar vi i lokal öl på en ödslig after ski. Två av guiderna följer oss hack i häl. Vi tonar ner vår ”expertis” och försöker
i stället lyfta fram vikten av att åka fritt på skidor, en företeelse som är helt obekant
i Nordkorea. Skidåkning här är framförallt en propagandainstitution, dels för att representera fosterlandet, dels för att visa att ”vi är minsann inte sämre än andra jättemoderna länder”. Och vi är där för att träna Nordkoreas mest lovande skidåkare. Inget annat. Vi lyder givetvis. Konversationen är stolpigt absurd.
Jag: Vi kan ju dela upp oss i morgon. Jag och Felix kan åka lite fritt och kolla in de andra backarna.
Vår guide: Bra idé. Då ses vi i träningsbacken i morgon bitti och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.
Jag igen (lite mer pådrivande): Men det är kanske bättre om vi kan upptäcka er finfina skidort och sen komma hem till Sverige och berätta om hur fint ni har ordnat det här för skidåkare?
Vår guide (helt oberörd): Mycket bra idé. Då ses vi i morgon bitti i träningsbacken och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.
En förmiddag får vi se museet som visar hur Masik Ryong byggdes. Vår guide berättar stolt att det mesta arbetet utfördes för hand. Propagandabilderna visar svettiga arbetare som leende kämpar tillsammans för den store ledaren och för folkets bästa. Vår guide berättar att skidorten initierades av Kim Jong-Un och byggdes med militärens hjälp på rekordtid, bara 10 månader. Allt för det koreanska folkets bästa. I ett av museets rum stannar vi till. Väggarna är täckta med bilder från när Kim Jong-Un besökte skidorten under byggnationen. En bild på den store ledaren i liften. En bild på den store ledaren bland arbetare. En bild där den store ledaren dikterar något för en general, som intresserat skriver ner allt i ett anteckningsblock. En bild där den store ledaren tittar på en ritning. Och faktiskt en gigantisk karta som, markerat med röda stjärnor, visar var den store ledaren tittat på utsikten, inspekterat en liftstolpe och kollat in markarbetet. Vår guide berättar att Kim Jong-Un var så omtänksam att han först av alla provåkte liften för att ingen annan skulle komma till skada om det visade sig att liften rasade. Nu tror jag i och för sig att flera, rent av ganska många, kommit till skada om det visat sig att liften var dåligt byggd och den store ledaren dödsstörtat, men varken jag eller guiden går av begripliga skäl närmare in på den saken. Själva höjdpunkten på museibesöket är en stol. Men inte vilken stol som helst. Det är en stol som glasats in och som har hedersplatsen på museet. Det är nämligen den stol där den store ledaren satt när han var på besök under skidortens konstruktion.
– Vår store ledare satt faktiskt på denna helt vanliga stol, förklarar chefsguiden.
– Det är så vår store ledare är, han kan sitta på en helt vanlig enkel stol. Han vill bara det koreanska folkets bästa. Och vår store ledare satt länge på den här stolen. Mycket länge.
Det råder fotoförbud på museet men vi kan givetvis inte låta bli att smygfotografera den fantastiska stolen. Dagarna rullar på. Anton har ett par övningar som de nordkoreanska åkarna aldrig exponerats för och stämningen är tack vare detta god. Men det är något som skaver. Ideligen pratar våra guider om Demonstrationstävlingen. Det är som ett mantra. Det är, förstår vi till slut, Demonstrationstävlingen som ska vara själva crescendot på den svenska delegationens besök. Vi fattar ingenting. Men när dagen är kommen får vi strikta instruktioner. Det kommer nämligen regeringsrepresentanter på besök från Pyongyang och var det inte allvar förut så är det allvar nu. Det visar sig att vi inte ska hjälpa till med någon träning när den ultraviktiga Demonstrationstävlingen ska genomföras. Vi, den svenska delegationen, ska tävla mot Nordkoreas alpina elit. Den 15×20 meter stora skärmen nere vid dalstationen som i vanliga fall visar operaföreställningar och propagandafilmer visar nu i stället en ”turistinformatör” från Sweden som ska åka i slalombanan, storslalombanan och sen – trumvirvel – störtloppet. Jag har aldrig åkt en slalomtävling. Jag har aldrig åkt en storslalombana. Och jag har definitivt aldrig aldrig någonsin funderat på att åka ett störtlopp. I en annan del av Korea hade jag förmodligen bara sagt ”ursäkta mig, jag har alpina turskidor, saknar hjälm och kan tyvärr inte delta i er jättefina störtloppstävling”. Men så jobbar man inte i Nordkorea.
Eftersom vi inte fick fotografera fritt under Demonstrationstävlingen när regeringsrepresentanter (inklusive idrottsministern) var där får ni tänka er scenen: En spinkig gubbe i löst sittande skidställ, alpina turskidor och rätt coola friåkningsstavar hasandes nerför en störtloppsbacke. Filmad och visad i realtid på 15×20 meter storskärm. Det dånande högtalarekot, först på koreanska, sedan på engelska: And here comes mister Niclas Sjoeöugererenenen an expert downhill coach and professional skier from Sweden … Lovikkavanteapplåder. Strax intill sitter regeringsrepresentanterna på ett för dagen hopsnickrat podium och funderar på om de ska begrava honom levande bakom arbetarbarackerna.
Att vi överlever även denna dag är återigen Antons Salminens förtjänst, han visar var skåpet ska stå i alla tre disciplinerna. Anspänningen släpper. Jag har låtsats vara skidtränare i snart en vecka. Visst har alla åkarna genomskådat detta men det är liksom inget man pratar om. Ingen skulle komma på att påpeka att kejsaren saknar kläder. Ingen skulle komma på tanken att göra bort någon så kapitalt. Ingen nordkorean skulle vara så oartig, så illvillig, så påflugen. Är man tillsagd att detta är en proffstränare från Sverje, Sverige heter faktiskt just Sverje i Nordkorea, så ifrågasätter man inte det. Ska det åkas demotävling så åker man demotävling. Och tittar man på någon som låtsas åka störtlopp applåderar man artigt.
Sista dagen på snö i Nordkorea lyckas vi skaka av oss våra guider. De åker inte skidor och kan därför inte hänga med oss när vi börjar utforska liftsystemet. Nu åker vi äggliften som går ända upp till toppen på drygt 1 300 meter och slår oss i slang med några locals. Ri jobbar på skidorten och åker i blå- och rosarandig sidenslips. Med sig har han en kompis och dennes son som åker bräda, båda turister från Pyongyang. En skidlärare hänger också med. I och med att du som utländsk turist bara träffar dina av staten tilldelade guider så stöter man sällan på några random koreaner. Därför känns det spännande när vi får möjlighet att socialisera spontant.
Även om det inte rör sig om några genomsnittsnordkoreaner. Det är ytterst få som har möjlighet att åka skidor här. De cirka 5 000 potentiella inhemska skidåkare som finns i landet tillhör en elit, samhällets privilegierade. Men under vår resa blir det något annat: en händelse, ett skeende som inte regisserats av det officiella Nordkorea. Ingen av våra nyfunna nordkoreanska skidpolare har tidigare åkt i lössnö. Det visar sig att puderglädjen är universell. Ytterligare två nordkoreaner ansluter. Vi kör åk efter åk och avslutar på toppstugan där några nordkoreaner sjunger karaoke så det skallrar i rutorna. Vi tar ett par after ski-öl. För ett ögonblick är det som att vara på vilken skidort som helst. Vi pustar ut, jämför åk och beställer in en omgång till.
Sista kvällen i Nordkorea har vi lurat till oss en helkväll i Pyongyang. Våra guider hade planerat att vi skulle äta på vårt gigantiska hotell. En ganska dyster betongkloss sparsamt befolkad av enbart turister. Och som ni förstått så ändrar man inte en plan hur som helst i Nordkorea. Ändå lyckas vi på något sätt krångla oss ur den ökenmåltiden och drar ut på stan. Guiderna är tydligt nervösa men ger vika för en busig impuls. Det blir till en början katastrof.
De två superturistiga restauranger som vi först beger oss till är stängda. Och det betyder på något konstigt sätt att vår guide tappar ansiktet. Jag fattar inte då allvaret i situationen men när vi till slut kommer in på en mycket trivsam restaurang med enbart locals ställer sig vår chefsguide lite avsides och gråter. Alltså, tårarna rinner.
Jag undrar hur det är fatt. Min första tanke är att någon närstående dött. Men han bara skakar på huvudet och ber om ursäkt att han utsatt oss för denna ofattbara skam. Ber om djupast möjliga förståelse att han inte menat förstöra vår vistelse i Nordkorea på detta fruktansvärda vis. Det tar en stund innan vi reder ut denna jordens undergång vår guide beskriver, det vill säga det faktum att vi var tvungna att utstå två stängda restauranger innan vi äntligen fick någon plats att äta.
Guiden är otröstlig, åtminstone tre öl och två risbrännvinsshots in i kvällen. Vi äter en fantastisk middag, den bästa på hela resan. Vi grillar vår egen mat på en grill i bordet. Vi dricker även lokal sprit, soju, och brännvin med en orm i flaskan. Och dras med i oskicket att röka inomhus. Kanske gör vi det av solidaritet med vår förut så dystre guide som kedjeröker under måltiden. Nu är han gladare, men blir med plötsligt stram igen när han tar mig åt sidan – för att snacka lite allvar. Guiden tittar mig relativt stadigt i ögonen och säger:
– Mister Niclas. Vi vet att du är media.
Jag blir iskall. Är det därför han har gråtit? Är det nu han lämnar över mig till militärpolisen? Jag tänker på mina barn. Och så tänker jag på en text jag läste när jag researchade jobbet om Nordkorea. Den handlade om två journalister som tog sig in i Korea utan tillstånd att göra reportage. De dömdes till tolv år i arbetsläger. Chefsguiden tar ett djupt andetag och jag försöker ruska av mig de negativa tankarna. Han är lite sentimentalberusad, och fortsätter:
– Please mister Niclas. Skriv något fint.