Popstjärnan driver TK Örnen – Stockholms hetaste tennisklubb

Klockan är snart nio i Janne Lundqvists tennishall på Kungsholmen. Det svenska tennisundret sitter bokstavligen i väggarna med gulnade fotografier från Davis Cup i Båstad 1964 och inramade lyckönskningar från John McEnroe och Pat Cash. Det dova ljudet från slagen. Doften av banornas Plexipave. Björn Borgs träracketar över knarrig trapp. Han kommer fortfarande in och spelar några gånger i veckan.

Janne Lundqvist var Sveriges främste spelare på 60-talet, en föregångare till Borg. Stockholms tennishall är hans livsverk. Han ritade och byggde hallen när karriären var över. Visionen var en folkets hall tillgänglig för alla, utan vräkig centercourt.

– En av de sista utposterna för folk som gillar att röka och idrotta, som Jonas Lundqvist beskriver den.

Han trippar in i foajén med endorfinerna hos den som gått två tidiga tennistimmar.

– Kan du hålla min kaffe? frågar han.

Som om han skulle behöva den.

På Bana 1 utkämpar Kent-basisten Martin Sköld och artisten Chris Olsson en svettig batalj. Bredvid tränar TK Örnens andra coach, Theodor Jensen från Broder Daniel och The Plan, konstnären Malin Gabriella Nordin och författaren och regissören Lawen Mohtadi. Jonas Lundqvists dotter Elisabeth, 3, struttar runt banan med en halväten bulle.

– Hundra spänn per träff! ropar Jonas, som just introducerat övningen ”träffa väskan”.

Hans närvaro och entusiasm är hundraprocentig. För er som såg honom trumma med kvartetten Bad Cash Quartet kring sekelskiftet eller har hört hans aktuella svenskspråkiga soloprojekt: föreställ er samma energi och träffsäkerhet, fast scenen är nu en tennisbana, trumpinnarna en racket. Han viger hela sitt väsen åt att dessa frilansande kulturarbetares backhand ska sitta lite, lite bättre just den här regniga onsdagsmorgonen i april.

– Bra längd! Energin fram mot nät! Nu samlar vi in bollarna!

Ett göteborskt gormande med glimten i ögat. Tre dagar i veckan jobbar Jonas som tennistränare här. Känslan är att han hittat hem.

– TK Örnen är en idrottsförening bestående av vänner och bekanta till mig och ett par andra spelare. Klubben växer enbart på rekommendationer. Det är som att skapa en egen utopi. Ordet ”trevligt” är väl det jag vill att den ska beskrivas som. Och just att vi är – i riktiga idrottsmänniskors ögon – ett gäng oseriösa. Men vi tar det väldigt seriöst. Det finns en rolig diskrepans i det, säger Jonas, som just slagit sig ner i ett insuttet mörkt träbås för lunch.

”Fritt från allt evil, fritt från idioter”– Jonas berättar om sin tennisklubb

Hur började det?

– Jag träffade min tjej Charlotte och så blev hon gravid efter typ tre veckor. Jag var tvungen att göra någonting, jag har ju ingen utbildning. Så tänkte jag på en polare som drog igång en tennisklubb i Göteborg och tänkte att det här är bra. För jag känner mig själv och jag kan inte gör någonting som är tråkigt. Jag är helt okapabel att skicka i väg ett mejl. Det är nån bortskämd grej, helt hemskt ju.

Hur har klubben utvecklats sedan starten?

– I slutet av 2011 började jag med fyra pers och nu är vi nittio. Jag vill skapa en värld där jag och medlemmarna trivs. Här blir folk vänner for life. Medlemmarna är ute och dricker, jobbar och utbyter idéer med varandra. Det är det jag gläds åt. Det har kommit barn genom Örnen, folk som träffats på banan! Och nu är det andra paret som flyttar ihop med varandra.

Vad betyder TK Örnen för dig?

– Att jag får komma undan samhället. Det är fan det mitt liv handlat om sen dag ett. Att man kan göra business på att snacka skit är ju en fucking skänk från ovan. Det här livet är skräddarsytt för att kunna ha en familj och inte leva på musiken, jag kan vara fri där. Jag skulle hellre göra asfalten mjuk med en tändare på nätterna och sen asfaltera om med mina bara händer än att ställa upp på vissa grejer som mina polare inom musiken gör.

Du har sagt att du som ung hade ett stort tävlingssinne och ganska dåliga nerver. 

– Så är det fortfarande. Jag tävlar med allt och alla. Bad Cash byggde ju också på tävling. Vara bäst, repa mest. Det var jag som drev det. Men att ha svaga nerver och vilja vinna är en dålig kombination. Man är ju en vandrande vulkan.

– Det var därför jag slutade spela tennis. Jag hade betett mig så fruktansvärt dåligt på en match. Jag minns bilresan hem, pappa bredvid. Tystnaden. Och så föll det en tår från pappa. Han orkade inte ens skälla på mig. Han var så ledsen. Jag kunde inte utsätta honom för det där mer.

Hemskt. Vad är det du trots allt älskar med tennis?

– Det är så fint, som att en kemist gjort sporten. Så fort du har slagit till bollen måste du koncentrera dig på nästa slag. Det finns inget utrymme för tankarna att skena. Lägg till att det är så himla svårt. Det blir nästan som att hjärnan svävar fritt, fri från negativitet. Det är en sorts drog.

Tennis är ju en extremt psykologisk sport där man är väldigt ensam. I nyligen bortgångna Lars Gustafssons bok Tennisspelarna varvar romanens hjälte servar i det rosenfärgade morgonljuset med universitetsföreläsningar om Nietzsche och den skandinaviska litteraturen. Tror du att det är den ensamma romantiken som lockat många kreatörer att spela tennis?

– Jag tror det ligger rätt mycket i det faktiskt. Det är många musiker i min verksamhet, även lite äldre. Vissa dirigerar operor, andra är udda konstmusiker utbildade i Schweiz. Ensamma i sin musik, ensamma på banan.

När det går bra i tennis är det nästan meditativt att spela, det påminner om musik. John McEnroe beskrev i Tim Adams bok I huvudet på John McEnroe den känslan som att spela med en badboll, att ha total kontroll. När det går dåligt är det nära till självdestruktiva tankar. Topparna och dalarna påminner om skapandeprocessen. 

– Ja, de är väldigt lika. Det här vidriga när man varit i studion och hör hur äckligt dåligt det är. På samma sätt är man sjukt utsatt på banan, man har ingen att skylla på. Så förlusten blir så stor, men vinsten kan också kännas mer. När vi åker till Spanien och spelar turneringar har det hänt säkert femtio gånger att folk börjar gråta på banan. Vi har haft spelare som slagit sönder nio racketar. På riktigt alltså.

Hur viktig är den estetiska sidan av sporten – kläderna eller en vacker enhandsbackhand – för dig?

– Jag är ju estet, jag kör enhandsbackhand. Och kläderna… jag har lite svårt för den här retrogrejen som man skulle kunna tro att vi vurmar för här. Jag gillar moderna kläder. Men jag har alltid klubbens piké på mig och jag jobbar med Wilson, så jag kör med deras skor. Fast jag har alltid Nike-shorts. De passar min slimmade kropp, haha.

Vilken är din favoritspelare någonsin?

– Serena Williams. Beroende på hennes bakgrund och att hon är så otroligt bestämd när hon spelar. Jag har spenderat många timmar av mitt liv med att kolla på Serena. Det är ju fan som balett, estetisk perfektion. Hon är en superstjärna som spelar för att bli legend. Det är ju tydligt.

Berätta om den gången du träffade John McEnroe!

– Jag var på Kings of Tennis med Chrissie Hynde i Pretenders. Hon är vän med John McEnroe. Han hade en enorm New York-vibb, bara. Du vet ”been there, done that, fucking tired of everything”, fast med humor. Vi åt middag, Björn Borg och lite andra spelare var med också. Jag drog ett skämt som John skrattade jättemycket åt. Då gjorde jag en Costanza och bara gick. För jag tänkte hur fan ska jag toppa det här?

Efter åtta timmars arbetsdag i den vita sportens tjänst ber vi Jonas och Theodor spela en stund till för fotografernas kameror. De är egentligen helt utsjasade.

– Vi kör till nio! manar Jonas på.

De spelar fantastisk tennis, som i extas. Jonas gör en stoppboll, en på miljonen. Jag tänker på John McEnroe och badbollen.

När fotograferna är färdiga spottar Jonas ut snusen i papperskorgen. Efteråt sjunker han ner på knä mitt på banan. Med blodsockerfattig blick vilar han ryggen mot nätet. Hans tomma ögon vandrar mot två motionärer på banan bredvid.

– Tryck till den bara, väser han.

Jonas Lundqvists album Vissa nätter finns ute nu.