Ja, jag är då Hamrénhatare. Mångårig, högljudd, dedikerad Hamrénhatare.
Givetvis inte så att jag vill människan illa på något sätt, jag är inte en vansinnig person, men jag gillar honom inte som förbundskapten för svenska landslaget, helt enkelt för att min upplevelse är att Daniel Nannskogs manspread vet mer om fotboll än vad Erik Hamrén gör. Ur mitt perspektiv är han ett mirakel av inkompetens.
Det finns många Hamrénskeptiker där ute, men jag har alltid känt mig lite ensam på extremistflanken. För mig har det gått så långt att jag nästan hellre ser att det går dåligt för Sverige, för jag har det bara inte i mig att hålla på ett Erik Hamrén-lett lag. Jag kan inte se bortom Erik Hamrén, vill inte uppleva en till segerintervju med honom. För mig är det inte värt tre poäng. (Det här kan man tycka saker om, och det gör ni nog, men jag vill ändå flika in att man inte behöver bli topp tunnor vansinnig nu! Det är okej att tycka olika! Internet glömmer det ibland.)
Mitt Hamrénhat är välkänt på redaktionen, eftersom det klyschigt nog händer att det snackas fotboll på Sveriges ledande livsstilsmagasin för män. Därför har Cafés webbredaktör Markus Thunberg i en veckas tid lobbat för att jag ska skriva den ultimata Erik Hamrén-sågningen. Planerad publicering: i går. D–Day.
När den nationalistiska yran kokade som en moules marinières var tanken alltså att jag skulle glida in och önska en svensk förlust som något slags självspäkande landsförrädare. Bistå Kronenbourgmassorna med ett nytt rött skynke, ifall det röda SAS-skynket av någon anledning skulle tappa i färgstyrka.
Cynismproffs, Thunberg. Klickdirigent.
Jag orkade inte. Det finns absolut ett värde i att regna på parader ibland, det kan till och med ge välbehövliga nyanser lite extra exponering, men vissa parader låter sig bara inte regnas på. Camp Sweden-paraden är en sådan. Faktum är att Camp Sweden-paraden är Rolls-Roycen av ickeregnbara parader, en 100 procent impregnerad parad.
Men så vaknade jag i dag till nya påtryckningar från Markus Thunberg och då gav jag upp. Vi kan inte ha det så här.
Jag är inte förvånad över Sveriges match i går, men jag är förvånad över människors förvåning. Det vi såg mot Irland – och det sorgliga är att jag knappt överdriver – är exakt vad vi sett i sju år, bortsett från ett playoff mot Danmark, en halvlek i Tyskland och en cykelspark mot England.
Detta är Erik Hamréns Sverige. Detta är defaultläget för Erik Hamréns landslag. Det är så här det ser ut i princip jämt.
Märk nu oerhört väl att jag inte tar något ifrån de svenskar som försökt bygga optimism inför EM. Det är jättebra. Det är till och med sunt. Att vi vill tro det bästa om saker och ting är självbevarande och – även om det ökar fallhöjden – ett i grunden konstruktivt självbedrägeri: ”Det kanske spricker upp! Min partner kan visst förändras! Erik Hamrén tar oss vidare från gruppen!”
Men för en Hamrénhatare har de senaste veckornas patriotiska peppscener varit komplicerade. Direkt motbjudande blev situationen när det verkade som att vi helt plötsligt enats om att Erik Hamréns hela legacy nu skulle stå och falla med tre gruppspelsmatcher – eller, om man ska vara riktigt krass, en enda eventuell vinst mot Irland.
Det är bara inte rätt. Sådan förljugen legacyalkemi ska vi inte hemfalla till.
Om detta blir verklighet – och det kan det ju fortfarande bli – har Hamrén kommit undan med mord.
Jag har levt med den här oron rätt länge nu, faktum är att den började gro redan 2013 när Sverige, efter ett i stora stycken bedrövligt VM-kval, lottades mot Portugal i playoff. Portugal var den klart tuffaste lotten och i samma stund som Sverige ställdes mot Cristiano & Co uppstod utrymme för en ”hedersam” förlust – och därigenom förnyat förtroende och kontrakt för Hamrén.
Mycket riktigt.
Därpå följde det lättaste EM-kvalet någonsin och Sverige kunde, efter att ha slutat trea bakom Ryssland och Österrike, trots allt bli EM-klart efter nytt playoff.
Nu befinner vi oss i ett svårt förgrenat slutspelsträd där en enda gruppspelsvinst alltså är lika med avancemang. Med marginalerna och Zlatan på vår sida kan vi snart leva i en värld där Erik Hamrén tagit oss till (minst) åttondelsfinal. Vilket då tydligen skulle få hans era att gå ner i historien som relativt rimlig.
Om detta blir verklighet – och det kan det ju fortfarande bli – har Hamrén kommit undan med mord.
Nåja, den rationella delen av mig vill ändå att det ska gå bra för Sverige, inte minst för att det skänker glädje till många människor som jag tycker om. Men om jag ska vara helt och hållet ärlig känner jag också viss lättnad i dag. Sanningen kommer alltid fram till slut och sanningen är att det Erik Hamrén gjort under sju års tid, med sin totala avsaknad av spelidé och sitt livscoachsvammel, är att alienera svenska folket från sitt landslag. Den mycket omfattande restaureringen av fansens engagemang kan inledas först när han försvunnit.
Det är allvarligt. Fotbollen är fortfarande det mest lyckade integrationsprojekt vi har och svenska folket behöver gemensamma glädjeämnen att samlas kring mer än någonsin tidigare.
I stället står vi här, igen, med den där känslan av tredelad desillusion, efter en freakpoäng mot Irland och en imploderad spelbild som sett likadan ut i sju år nu. Erik Hamréns landslag är som en skräckfilmshybrid av Måndag hela veckan och – ordet var tvunget att droppas för eller senare – The shining.
Tillsammans är vi misstrogna. Tillsammans är vi jävligt misstrogna.