Annons
Annons

laul

Olof Lundh skriver om ”fenomenet Zlatan” i en text ur Cafés septembernummer som fått stor spridning.

I texten jämförs bevakningen av Zlatan med den bevakning som hovet får: Ingen vågar ifrågasätta, enligt Lundh. Sportbladets fotbollsreporter Robert Laul håller inte alls med. 

Annons

”Personligen kan jag bara säga så här: Det finns ingenting som är sant, relevant och intressant om Zlatan Ibrahimovic eller om någon annan som jag inte skulle våga skriva”, skriver Robert Laul i en text på sin blogg som Café publicerar i sin helhet här. 

* * *

TV4-journalisten Olof Lundh skrev en artikel i magasinet Café häromdagen.

Gilla Cafe.se på Facebook

Den möttes av en del uppmuntrande tillrop från andra sansade journalister, och jag blandade mig i debatten på sociala medier. Det skulle jag förstås aldrig gjort, eftersom att ge sig in i Twitter-debatter bara leder till ännu mer huvudvärk.

I alla fall, nu får jag stå mitt kast då jag lovade att återkomma med en text i ämnet.

Lundh skriver att ”Ingen vågar ifrågasätta” Zlatan, och det var det jag reagerade på, för det är inte sant.

Man behöver inte gå längre än till textarkiven för att kontrollera den saken.

…artikelarkiven är öppna på de flesta tidningar i dag, Aftonbladets är till exempel enkelt att söka igenom.

Däremot kan saker alltid bli bättre, och den mäktige Zlatan borde förstås granskas hårdast av våra idrottsstjärnor, han precis som alla andra personer med makt i samhället. Det är inget specifikt för Zlatan att han ”kommer undan” oftare i dag.

Nästa tveksamma punkt i Lundhs kritik är det här med att ”inte våga”. Det är modet som saknas, enligt Lundh. Folk är rädda.

Rädda för vad? undrar jag.

Det här är en vanligt återkommande angreppsteknik mot journalister, i synnerhet förekommer den inom den politiska journalistiken från högerextremt håll att sanningar om diverse missförhållanden påstås förtigas. Personligen kan jag bara säga så här: Det finns ingenting som är sant, relevant och intressant om Zlatan Ibrahimovic eller om någon annan som jag inte skulle våga skriva. Däremot aktar sig de flesta seriösa medier sig för att publicera obekräftade rykten.

”Den tanken är så dum så att klockorna stannar”

Jag tycker fler journalister borde ställa sig upp och med rak rygg säga: Jag vågar skriva vad som helst så länge det är bekräftat och kontrollerat. För så är det, det vet Olof Lundh mycket väl.

Jag har jobbat på Aftonbladet i 15 år, och jag har hittills aldrig varit med om att vi suttit på en bra story där innehållet varit sant, relevant och intressant och vi resonerat: ”Nej, vi vågar nog fan inte publicera det här för att Zlatan (eller valfri annan kändis) blir arg”.

Tvärtom har vi ibland varit för snabba att köra ut stories som borde ha kollats ett par varv extra, som borde ha jobbats igenom mer noggrant men motsatsen – att vi skulle sitta och hålla på massa skitbra journalistik som hade skapat engagemang, klick och lösnummerförsäljning? Kom igen, den tanken är så dum så att klockorna stannar, det vore emot hela affärsidén. Någon sa att det aldrig skrivs om hovet, mig veterligen släpptes det nyligen en bok som handlade om XVIs eventuella kvinnoaffärer. En inte alls obetydande del av det materialet gick rakt ut i medierna. Vad har konsekvenserna blivit för chefredaktörer och reportrar? Mig veterligen inga alls.

Vad jag tror är anledningen till att Zlatan – och många andra av maktens män – ”kommer undan” med mer i dag beror på nätjournalistiken. I dag fungerar inte nyhetsvärderingen på samma sätt längre. En nyhet blir mer sällan stor för att den är stor, den blir stor för att den sker nu, i ett aldrig sinande flöde, styrt av datastatistik vad folk klickar mest på. Det enda som är relevant är det som händer här och nu – JUST NU. Om du är en dag sen med att haka på en story så ges det knappt längre något utrymme för att plocka upp den, även om den i sig är mer relevant än det som händer JUST NU.

Den som vill bromsa upp, backa bandet, fan det här missade vi – hen får göra det på oavlönad övertid. Så ser ekonomin ut på landets tidningar. Att det ser ut så borde inte minst Sportbladets chefer fundera ett par varv på: Vad vill vi egentligen göra för sorts journalistik? Är det inte dags att börja driva den kritiskt granskande sportjournalistiken framåt igen? Vi har ju resurser att göra skillnad, särskilt när det kommer till landslagsbevakningen. Det är ju bara att lägga upp en plan och göra det, vi vet ju hur man gör.

Ett exempel: När jag pratade med Olof bad jag jag honom ge mig exempel på vad jag borde plocka upp, vad är det jag och andra inte skulle våga kritisera Zlatan för? Jag fick då ett exempel: Varför hade vi inte hakat på Olofs eget avslöjande om hur Zlatan-”dokumentären” kom till (det som egentligen är en tillrättalagd och rätt ointressant reklamfilm om ni frågar mig). Varför skrev inte Aftonbladet om att Zlatan själv ägde 50 procent av rättigheterna och SvFF 50 procent?

”Gamla grejer måste vara större för att slå sig fram i dagens brus”

Jag håller med Olof om att nyheten är relevant men anade direkt vad det handlade om: Jo, att detta skrivits på fotbollskanalen.se ett antal dagar efter att dokumentären sänts. Nyhetsvärdet enligt den nya medielogiken för en halvstor grej om en uppenbart okritisk reklamfilm fick knappast landets nyhetsredaktörer att gå upp i brygga av upphetsning när själva filmen redan var gammal skåpmat. Däremot skrev Sportbladet om det när det kom upp på en presskonferens i samband med en landskamp en stund senare, när det återaktualiserades av en ny händelse. Om nu ”ingen vågar”, hur kom sig det då att det skrevs om det i flera medier? Jag får inte ihop det, Olof.

Åter: Jag håller med om att grejen borde gjorts med mer kraft från början även av Sportbladet men jag vet också hur det funkar: Gamla grejer måste vara större för att slå sig fram i dagens brus. Jag tycker också att det är skittrist, för det har gjort journalistiken sämre men det har inte ett dugg med Zlatan Ibrahimovic att göra.

Nu är reklamfilmen på tapeten igen, eftersom den har nominerats som Årets dokumentärprogram till Kristallen-galan. Även Zlatans pappa Sefik kan vinna ett pris som årets tv-personlighet.

…att Sefik kan få pris är inga konstigheter, men det är jättekonstigt att den SvFF/Zlatan-ägda produktionen har kvalat in som ”dokumentärprogram”. Det känns helsnett, som jag skrev tidigare är det mer att betrakta som en reklamfilm som kommit till under numera välkända förutsättningar.

Det är en kritik man med kraft kan rikta mot Kristallens nomineringsjury, och när jag nu gör det så får vi se om ni hittar mig nedgrävd i en svart sopsäck nånstans i utkanten av Glasgow i morgon.

…jag är dock rädd att jag tvingas göra er besvikna på den punkten: Det kommer inte att hända.

Robert Laul

Texten är ursprungligen publicerad på Robert Lauls blogg Fotbollsbloggen på Aftonbladet

* * *

Läs också!

zlaaa

Olof Lundh: Vi måste sluta ta allt Zlatan gör med en klackspark

z

Zlatan i stor intervju: ”Min dröm var att komma till Barcelona, men det höll på att förstöra mig”

s

Anders Svensson om frostiga relationen med Erik Hamrén: ”Han ljög mig rakt upp i ansiktet

Annons

Dela (4)
Tweeta


Laddar