Annons
Annons
Annons

amerikanska-valet-emil-musik

Man älskar amerikanska presidentval, gör man inte? Hela världen hamnar i ett slags förhöjt västvridet tillstånd. Plötsligt är de tillbaka, elektorsrösterna och representanthusen och nomineringsmötena (eller, som svenska finsmakare älskar att säga, caucuses) och alla andra begrepp som man hunnit förtränga i förbluffande utsträckning på bara fyra år.

I takt med att valrörelsen 2016 har växlat upp har jag i år valt att täppa till en kunskapslucka om något enklare än själva röstningsapparaten – nämligen kampanjmusik. Alltså de där ostiga låtvalen som strömmar ur pa-systemen när en kandidat går upp på scen under ett rally. Framför allt har jag alltid fascinerats av hur vansinnigt ofta man i presidentvaltider läser exakt samma nöjesnotis: ”Artisten X förbjuder republikanska kandidaten Y att spela låten Z under sina framträdanden.”

Kampanjlåtsvärlden, började jag tänka, det skulle kunna vara något. Den vill jag förstå. Där finns kunskap att utvinna, kuriosa att hamstra, trivia att flasha.

Så jag köpte en bok. Eric Kaspers Don’t stop thinking about the music: The politics of songs and musicians in presidential campaigns. Jag googlade. Jag youtubade panelsamtal i ämnet. Jag slukade spellistor. Och precis som med det mesta i amerikansk politik visade sig även den här subgenren vara väldigt tilltalande.

Walk with me.

Historien är full av demokratiskt lagda artister som lackat ur.

musik-amerikanska-valet
Det första presidentvalet där musik spelade en stor roll lär ha varit redan 1840. William Henry Harrisons kampanjlåt Tippecanoe and Tyler too – som förlöjligade motståndaren Martin Van Buren – anses i princip ha avgjort valet på egen hand. Eftersom rösträtten precis hade utvidgats (man behövde inte längre äga mark för att få delta) släpptes många illitterata och lågutbildade in i valstugorna, och på så vis blev musik en bättre kommunikationskanal än artiklar och pamfletter.

Grunden till kampanjlåtar som vi känner dem i dag lades emellertid på 1900-talet. Länge använde kandidaterna specialskrivna stycken. Harry S Truman gick till val på I’m just wild about Harry, Dwight D Eisenhower på They like Ike, Lyndon B Johnson på Hello, Lyndon och Richard Nixon på både Nixon’s the one och Nixon now.

Förståsigpåare menar att det i modern tid finns framför allt två exempel där kampanjlåtarna verkligen påverkat valresultatet. Det första är Ronald Reagans användande av Lee Greenwoods God bless the USA. (Har du lyssnat på Lee Greenwoods God bless the USA? Patriotismen är inte svag; man kan i princip höra en örn segelflyga genom studion under inspelningen.)

Det andra exemplet är Bill Clintons flitiga användande av Fleetwood Macs Don’t stop under kampanjen 1992 – ett nostalgiskt val riktat till hela den stora och röstberättigade demografi av baby boomers som han själv företrädde (trots att låten egentligen handlar om ett breakup).
Men mer än något annat är kampanjlåtshistorien mycket riktigt full av berättelser om hur demokratiskt lagda artister lackat ur och vägrat bli del av republikansk och flaggviftande yra.

Bruce Springsteen lät, mycket omskrivet, inte Ronald Reagan använda Born in the USA. Heart gillade inte att Sarah Palin spelade Barracuda (Palins smeknamn i gymnasiet). Tom Petty har flera gånger fått lägga in sitt veto, bland annat i fallen George W Bush (I won’t back down) och Michelle Bachmann (American girl).

Allra värst i kandidatklassen? Jodå, The Donald.

Donald Trump aviserade sin kandidatur den 16 juni 2015. Han gjorde det på ett redan klassiskt sätt: genom att glida nedför
rulltrappan i Trump Tower till tonerna av Neil Youngs Rockin’ in the free world.

Det här eskalerade fort, kände Bernie
Sanders-supportern Neil Young, och skickade genast ett så kallat ”cease and desist”-brev till Donald.

Adele var inte heller förtjust i att den misogyne Trump använde hennes musik och bad honom sluta. Trump svarade med att bara dagar därpå spela Skyfall när hans helikopter landade i Arkansas och Rolling in the deep när han intog scenen i New Hampshire.

Också artister som Aerosmith och REM har klargjort att de absolut inte vill vara del av Trumps kampanjsoundtrack.

I samband med Dondald Trumps framträdanden har besökarna i stället fått lyssna på en synnerligen spretig spellista, med allt från Rolling Stones Brown sugar och Twisted Sisters We’re not gonna take it till Pavarottis version av Nessun dorma och wrestlingstjärnan Hulk Hogans gamla entrélåt Real American. Trump spelar helt enkelt bara låtar som han själv gillar.
Hillary Clinton har en annan approach. Medialt kretsar mycket av hennes kandidatur kring det faktum att hon har chans att bli första kvinna någonsin i Ovala rummet och det bygger hon vidare på även musikaliskt. Fokus ligger på låtar som Kelly Clarksons Stronger (what doesn’t kill you), Jennifer Lopez’ Let’s get loud, Rachel Plattens Fight song – och förstås den artist som spelats allra mest under Hillarys kampanj hittills: hennes ihärdiga supporter Katy Perry.

Alla ovanstående låtar återfinns förresten på Spotifyspellistan ”The offical Hillary 2016 playlist”. Men det är inte så att Hillary pluggat in sitt privata Spotify för att köa lite favoriter. I stället outsourcade hon spellisteskapandet till en pr-byrå i Portland som, för 9 000 dollar, handplockade låtar som ska passa hennes budskap och maximera hennes popularitet bland väljarna.

Många har exempelvis påpekat att
inkluderandet (och möjligen då inkvoterandet) av Marc Anthonys Vivir mi vida är en uppenbar eftergift till alla väljare med latinamerikanskt ursprung.
Finns det några konkreta belägg för att musikvalen faktiskt påverkar vem som blir världens mäktigaste person? Det är otroligt svårmätt. Amerikanska politiker använder musik på samma sätt som de använder de röstningsuppviglande kampanjskyltar som sticks ner i människors trädgårdar: det finns inga empiriska bevis på att det har en reell inverkan, men de vågar inte ignorera det faktum att det kan ha det.

I år går det också att hävda att de båda kandidaternas approach till musik avspeglar den etablerade dramaturgin kring deras
respektive kampanjer: Donald Trump i rollen som den oförutsägbare och apolitiske vilden som inte ger ett fuck, Hillary Clinton som den svala och distanserade strategen som inte backar för lite populism.

Det återstår att se om det blir Hulk Hogan eller Katy Perry som baxar sin kandidat till seger, men oavsett vem som vinner kommer vi att – och du får ursäkta mig här – höra ett stort roar från Pennsylvania Avenue den 8 november.

Fem bra låtar i amerikanska presidentkampanjer:

Creedence Clearwater Revival – Fortunate son (John Kerry, 2004)

Fogertys Vietnaminspirerade hit användes intensivt av krigsveteranen John Kerry 2004, inte minst för att han gick upp mot George W Bush – presidentson, senatorsonson och i allt väsentligt en man som aldrig känt lukten av napalm om morgonen.
Al Green – Let’s stay together (Barack Obama, 2012)

När Obama skulle ta makten 2008 hade han mer av en musikmässig frälsarapproach med Stevie Wonders Signed, sealed, delivered som officiell kampanjlåt. 2012 handlade det om att hålla ihop leden.
ABBA – Take a chance on me (John McCain, 2008)

John McCain sket i amerikanska värderingar och valde Take a chance on me. För att han älskar ABBA. Och insåg att hans favoritlåt, Dancing queen, hade varit ännu mer apart.
Woody Guthrie – This land is your land (Robert Kennedy, 1968)

”Bobby” Kennedy valde denna evergreen för att det passade hans budskap om ett enat USA. Samma låt kapades av George Bush 1988 när rättigheterna till låten (som släpptes 1945) gått ut.
Kid Rock – Born free (Mitt Romney, 2012)

Det var inte svagt att se mormonen Romney och storknullaren Kid Rock kampanja tillsammans, det var det inte.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons

Laddar