Filmer, radiosuccéer och Idol-hysteri. Arbetsnarkomanen Sanna Bråding har ett finger med i det mesta just nu. Cafés Björn af Kleen bad henne berätta allt om förebilderna, prestationsångesten och sexskämten.
Det är fredageftermiddag och genrep i Idol-studion. Sanna Bråding stapplar över kamera-sladdarna i sina höga svarta stövlar, som hon behöver dubbla strumpor för att fylla ut. Hon småpratar med sidekicken Mogge Sseruwagi och sin producent via headset.
När Mogge repeterar en replik – ”en prata”, som det heter i tv-världen – och gör några dansmoves på scen småmobbar Sanna honom, säger att det är skönt att Mogge kör den äkta Idol-stilen.
– Det är därför jag gillar film- och tv-branschen, säger Bråding. Alla driver med varandra. Mycket sexskämt. Jag hookar ofta med teamen, kameramän och ljudkillar är så jävla sköna. Jargongen som uppstår bland folk som jobbar nätter och på långa turneér… Jag älskar den.
tv4 testade 14 programledare för årets Idol. Projektledaren Pelle Porseryd säger på typiskt branschspråk att Sanna och Mogge hade ”leverans i castingen”:
– Hon kan memorera och leverera med känsla. Första året var programledarna lite mer humor, förra året folkligare, nu är de lite creddigare. Målet var att hitta två personer som lirar med varandra. Med Mogge och Sanna har vi fått lite coolhet på köpet.
Enligt programchefen Åsa Sjöberg har Idol en ”briljant demografi”, det vill säga tittare mellan 12 och 59. En reklamförsäljares drömläge. Där spelar Sanna Bråding roll. Hon har hög ”likability”, säger Sjöberg. Potential att locka den magiska 15- till 20-årspubliken utan att skrämma iväg de äldre.
Mest beundrad är Bråding av unga tjejer.
När hon går ut för att röka mellan två tagningar beskriver en 20-årig frisörassistent Sannas stil – stövlarna, kort svart klänning, hårt åtdragen tofs – som ”en korsning mellan drottning Silvia och Fergie från Black Eyed Peas”. Lite längre bort står ett tiotal tjejer i tolvårsåldern från Hässelby.
– Hon är jättecool, flämtar de i kör. Hon är speciell. Mer av såna!
26-åriga Bråding är uppvuxen i Orminge söder om Stockholm. Det är även Ulf Lundell. Fler likheter finns. Hon har en lika karaktäristisk röst – släpigt hes. Och precis som söderslangen i Lundells debutroman Jack introducerade ett nytt språk i den svenska offentligheten på 70-talet har Sanna Brådings oborstat moderna gatusvenska förändrat tonen i dagens tv och mainstreamradio.
Hon kan inleda sitt musikprogram i P3 star med fraser som ”om en liten stund ska jag dra och hooka med Mando Diao”. Hennes välkomsthälsning på hemsidan: ”Yo yo yo, eeey len, wzzzup?!”
– Alla på P3 har alltid låtit likadant. Men Sanna har ett mer MTV-artat tilltal, inspirerat av amerikanska serier som Chapelle’s show. Hon klarade sig undan präktiga P3-sjukan, säger P3 star-kollegan Anton Berg.
Brådings ghetto-fab-attityd är lika populär bland tonårstjejer i Hässelby som den är impopulär bland pryda krönikörer på kvällstidningarnas nöjessidor. På samma sätt som Ulf Lundell höjdes till ikon av uppåtsträvande arbetarklassgrabbar betraktas Sanna Bråding i dag som förebildlig av förortskids.
– De som kommer fram på stan och vill snacka är tonårsbrudar, bekräftar Sanna. Många frågar hur jag fixade gluggen här (pekar på sin nedre tandrad), de tycker det är en sexig grej. Men jag har inte gjort något, det bara är så här.
Eftersom hon aldrig försökt uppfostra sin publik har Sanna Bråding svårt att förstå varför hon uppfattas som en kvinnlig förebild. En gång vägrade hon röka på bild, det är allt, säger hon.
Förmodligen är det just bristen på präktighet och hennes lite dampartade överskott av handlingskraft som gör henne attraktiv bland yngre tjejer. Samt hennes tillbakalutade, fnissiga sätt att hantera artister. Det verkar plötsligt så lätt att göra karriär.
– I sina intervjuer bjuder hon på sig själv och tar plats utan att skymma. Hon tramsar, ofta är det artisten själv som tar initiativet att börja prata allvar. Det är en ganska smart teknik, även om den inte är utstuderad, säger Anton Berg.
En lördag, när sångerskan Marit Bergman misslyckas med att lista sina fem favoritskivor i P3 star, räddar Sanna Bråding situationen genom att brista ut i ett av sina garv och själv fylla listan med ett exempel.
– Som programledare ska jag vara klistret mellan akterna, säger hon. Min roll är att få programmet att flyta. Att vara där och se och lyssna, hela tiden komma in med en skön kommentar som passar. I Idol är det en stor utmaning eftersom det är direktsändning.
Brådings egen idol är Sarah Connor, Linda Hamiltons rollfigur i Terminator-filmerna. Hon har sett dvd-boxen ”minst 30 gånger”.
– Det var fyra år mellan ettan och tvåan. Och däremellan hade Linda Hamilton deffat så sjukt mycket. Jag tränade också skitmycket då. Okej, hon mådde inte så bra. Men hennes kropp, du vet, den är så här: ”Aaaaah!” Det finns en scen i tvåan där hon springer i en korridor på tårna som en katt. Hon är så jävla fit i den filmen.
Tre dagar senare träffas vi igen, på ett hotell på Nybrogatan i Stockholm. Sanna har stora guldringar i öronen, guldgröna naglar som hon fixar var tredje vecka på ett ställe vid Hötorget och vita Adidas med tjocka snören från Missy Elliot-kollektionen. Hon har ingen vakthund i släptåg, men önskar sig en bullterrier ”med Dior-halsband” som ska heta Drutten.
Under intervjun dricker hon vanligt svart kaffe. Vilar ena armen över soffryggen och gestikulerar med handen.
Sanna Brådings arbetsschema är fullt. Det har tagit en månad och många samtal till hennes mobilsvar (”Tjaaa det är Sanna” följt av Ice Cubes I started this gangsta shit) för att boka den här intervjun. Mellan Idol- och P3 star-jobben fortsätter skådespelarkarriären.
Hon slog igenom som Tanja i Tre kronor, överraskade som porrskådisen Tess i Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta och spelar nu Bella – strulig dotter till sol-och-våraren Suzanne Reuter – i bioaktuella 7 miljonärer. Hon tenderar att gestalta snackiga, orädda, ombytliga karaktärer med namn som inte direkt luktar Östermalm.
– Ända sedan jag var 14 har folk frågat hur jag kan ha så bra självförtroende, säger Bråding apropå sin karriär. Och visst, jag har en stark röst och gillar att prata – men bra självförtroende har jag definitivt inte. Jag har alltid känt mig jävligt svag på många sätt. Man är aldrig nöjd med vad man gör. Jag har inte känt mig fin, aldrig känt mig riktigt kvinnlig.
Sanna Bråding har för tidningen Tove berättat att hon tidigare led av ätstörningar på grund av höga prestationskrav. Under mellan- och högstadiet kände hon dessutom, säger hon till Café, komplex gentemot sin två år äldre bror – familjegeniet.
– Han har alltid varit sjukt intelligent, alltid kursetta. Han gick kth:s datalinje och reser jorden runt på stipendium nu. Sjukt smart. Han var alltid så gentemot mig: ”Du är bra på värdelösa egenskaper.” Lite överlägsen, du vet.
När Sanna – som även har en framgångsrik, fotomodellande lillebror – blev rikskänd i Tre kronor fick hon varje vecka stora säckar med beundrarpost. Hon hämtades med taxi till inspelningsstudion och skippade skolan i veckorna. Men var samtidigt mån om att, som hon säger, inte ”freaka ur”.
Efter studenten tog hon därför anställning på Roosters, en snabbmatsrestaurang i Stock-holms innerstad. Hon utbildade sig till aerobicsinstruktör och extraknäckte på ett ålderdomshem för att få nya erfarenheter.
– Jag gjorde allt för att folk inte skulle tro att jag var stroppig. I stället för att tycka att det var coolt att bli igenkänd blev jag ännu blygare.
Var kommer din drivkraft ifrån?
– Min morfar var jävligt envis. Mina föräldrar säger att det är därifrån jag fått det. Morfar rymde hemifrån när han var liten och tjatade sig in i flottan för att kunna komma till Stockholm och jobba. Jag får alltid höra av min polare och min kille att de aldrig träffat någon som är så envis som jag.
Vilka uttryck tar det sig?
– Om jag lovat mig själv att springa två mil klockan fem på morgonen finns det inte att skiter i det. Även om jag har jättemycket att göra – det finns inte att jag fuckar upp det.
Efter gymnasiet hade du två modesta mål: att göra mjukglass och servera vid ett julbord.
– Jag tyckte det var så mysigt med jul. Gillade tanken att hjälpa folk när de skulle ha jultrevligt. Mellan mina andra jobb arbetade jag tre jular på (restaurangen) Hasselbacken.
Du återkommer ofta till den där trivsel-värdinneambitionen, du vill tillfredsställa folk i stugorna. Du blir kanske nästa Arne Weise?
– Nääää, det gör jag inte! Jag har alltid älskat att agera och stå på scen. I ettan skrev jag skitmycket dikter och läste upp dem i skolan. På gymnasiet gick jag teaterlinje. Jag skulle vilja återvända till teatern i framtiden. Hoppas inte mina programledarjobb gjort det omöligt.
Det börjar stå klart vad du har talang för.
– Ja, och det är väl att prata, haha. Jag har alltid gillat att prata. Och det är allt jag gör nu. Som min brorsa alltid brukar säga: ”Måste du prata så mycket?”