Efter terrordådet i Berlin uppstod väldigt snabbt två verkligheter för mig. Dels vardagen i Berlin. Dels vardagen i svenska sociala medier och i svenska nyheter. I den ena världen är allt precis som vanligt. I den andra är det som det tredje världskriget snart ska bryta ut.
Det borde vara i Berlin som är i chock. Tyskland. Men inte. Stoiska tyskar rycker på axlarna, beklagar det hemska, suckar åt terrorn, går vidare.
Jag var på filmkväll vid Kottbusser Damm när nyheten bröt ut i flashar, en mobilskärm i taget lyste upp med det hemska, alla smsade sina anhöriga, hoppades på en olycka även om alla visste att det inte var det. Och sen då? Ja, inte så mycket alls. Vi såg på film, drack rödvin, skrattade lite högre till filmen än den egentligen var förtjänt av. För vad ska man göra, när någon yttre kraft försöker påverka det liv man vill leva? Man lever lite mer.
Man låter det däremot inte trycka ner en. Man blir inte rädd. Man går vidare. Dagen efter terrordådet var många julmarknader stängda, men den stora turkiska marknaden var lika full med folk som vanligt. Tyskar, araber, turkar som letar vrakpriser på auberginer, brytbönor, persiljeknippor och hela lådor med övermogna avokados som vilken annan tisdag som helst. Folk går till gymmet som vanligt. Åker U-Bahn som vanligt. Går på barer som vanligt. Allt fortsätter.
Å andra sidan Sverige. En suddig dimma av upphetsade åsikter, virrig rapportering och grumlig oro. Förvirrad direktrapportering med ”utsända korrespondenter” som försöker framställa vårt grannland och Europas största land som en lamslagen, fjärran, farlig plats (medan tyska medier korrekt rapporterar att allt är business as usual). Detta varvat med sammanbrott på ledarplats och sociala medier, framförallt alla upphetsade krigsförklaringar mot allt och inget från den del av högern som tycker de är väldigt tuffa för att de har gjort lumpen.
Jag har de senaste dagarna, när jag vandrat mellan kaoset i min mestadels svenska feed och den högst alldagliga vardagen på de frostbitna Berlingatorna, försökt förstå vad detta beror på. Den här delade verkligheten.
Svenskar reagerar som man tror man måste reagera, med poser och arga rop
Jag tror det är så enkelt att tyskarna i allmänhet och Berlinborna i synnerhet är vana vid att tvinga sig igenom en vardag även när brandbomerna faller. Gedächtnichskirche, bevarad i halvsprängt skick, som tornar över just den julmarknad som lastbilen körde in i är ett minnesmärke över just detta. Tyskarna vet, rika av erfarenhet från tidigare misstag, att frihet nås genom att fortsätta leva fritt. Inte genom att lyssna på arga män som ropar efter att springa efter vapnen och förklara krig mot världen. Igen.
Hudlösa Sverige har inga såna historiska erfarenheter. Man vet inte. Så man reagerar som man tror man måste reagera, med poser och arga rop, inte verkliga beteenden i det egna livet. Inga verkliga markeringar mot terrorn. För man behöver inte, och har aldrig behövt.
Låt hos hoppas att det också får förbli så. För som man skriker över något som inte ens hänt i det egna landet vill jag inte se reaktionerna om Berlin också händer i Stockholm. Jag är rädd att det skulle vara en mycket mindre värdig affär.
Björn Werner är forskare och journalist, han skriver om politik för Café och bor i Berlin.