Annons

Alexander Bard: ”Vi måste få mer kuk i allting. Utan fallos dör allt”

När Cafés Thomas Engström drog på roadtrip genom Georgien med Alexander Bard – uppför halsbrytande bergsvägar och genom gamla industristäder – blev det även en resa genom filosofens psyke. Välkommen till ett biläventyr med Bard.

Thomas Engström
Alexander Bard: ”Vi måste få mer kuk i allting. Utan fallos dör allt”

Alexander Bard är känd som – bland annat – frontfigur i popgruppen Army of Lovers, Idol-jurymedlem, it-profet, provokativ debattör, bästsäljande författare och föreläsare. På bilden till vänster ses filosofen, som han helst kallar sig själv numera, posera vid linbanestationen i Chiatura.

Annons

Vad är det för fel på Alexander Bard? Det grunnar jag på med jämna mellanrum under de sex dagar vi far runt som ett pladdrande cirkussällskap i Georgien i min gröna Lada Niva – Alexander, min hustru Margit, komikern Anders Celin och jag. Vad är det för fel på Bard, vad är det för fel på oss alla?

– Vi måste få mer kuk i allting. Utan fallos dör allt. Längtan efter liv, det är vad ordet libido betyder. Utan fallos hamnar vi i motsatsen: längtan efter döden, säger Alexander.

Alexander Bards och kulturkritikern Jan Söderqvists nya bok har arbetstiteln Digital libido. Idén till boken väcktes när de såg ett tv-inslag om en IS-terrorist.

– Varför åker en kille som är född och uppvuxen i Storbritannien ner till Syrien och slåss för kalifatet? Varför? Det är vår tids största fråga.

Nästan varenda svensk har i dag något slags relation till Alexander Bard. För vissa är han popstjärna och Idol-jurymedlem med sylvass tunga. Andra känner honom bäst som it-profet, provokativ debattör, bästsäljande författare eller föreläsare. Nu, 2017, kallar han sig själv kort och gott för filosof, en roll han åtagit sig sedan fem år tillbaka. Folk i musikbranschen fattade först inte att han menade allvar med att lägga ner och gå vidare till annat. Det tog ett år, precis som han lovat dem, och sedan var han fri. Nu är han filosof på heltid. Eller? Han är i alla fall på väg till Tel Aviv för en spelning med ett tillfälligt återförenat Army of Lovers. Minus sångerskan Camilla Henemark då, som Bard löste ut från den kolossalt framgångsrika eurodancegruppen under uppmärksammade former 2013.

– Det är bara en ploj, en retrogrej.

Sällskapet gör ett stopp längs Georgian Military Highway, som går från Tbilisi och hela vägen upp till Ryssland. Den vykortslika bergskedjan Kaukasus lyckas till och med påverka Alexander Bard. För första gången är han riktigt medgörlig när Cafés Thomas Engström vill fotografera honom.

Vår resa börjar i staden Batumi, Georgiens svar på Tel Aviv (fast vid Svarta havet och utan sand på badstranden). Min fru Margit och jag har bott i den här stan i ett halvår nu, och hunnit igenom alla de faser man alltid drabbas av i detta fantastiskt märkliga land: förskräckelse, förälskelse, tillvänjning, uttråkning. Det piggar upp att ha gäster att visa runt. Särskilt när de är så entusiastiska och lättroade som Alexander och hans ständiga ressällskap Anders. Det simmas med delfiner, det äts khinkali (georgiska dumplings) och det dricks en hel del: piña coladas, bärnstensfärgade georgiska naturviner, white russians och lite för varma och sötsliskiga lokala ölsorter. Det besöks sevärdheter och skybars och syltor i källare. Framför allt – hela tiden, oavbrutet och högt – pratas det.

– Joakim Lamotte vill bara ha kuk, slår Alexander fast. Jag menar kolla på honom för fan. Han tigger ju om det.

Utsagor av den typen haglar. Efter ett dygn börjar jag undra hur jag ska bära mig åt för att komma denne kulsprutepratare inpå livet. Allt började flera månader tidigare då jag fick höra att Alexander skulle till Tel Aviv. Dit går det nämligen direktflyg från Georgien, så vore det inte lämpligt att han mellanlandade här? Jag hade bara träffat honom en gång tidigare, för några år sedan i vårt dåvarande hem i Skåne. Det besöket var alldeles för kort och med för många andra gäster närvarande – någonstans har jag känt ända sedan dess att jag velat tillbringa mer tid med Alexander, ta pulsen på honom ordentligt, se hur mycket allvar som egentligen finns under den febrila ytan. Nu får jag mitt lystmäte.

Majoriteten av befolkningen är på väg att förvandlas till en ren belastning.

Högst upp i Alfabetstornet sitter vi, med utsikt över hav och berg och en stad som blandar gamla armeniska och turkiska kvarter med hämningslös postmodernism från tiden före kraschen 2008. Jag frågar Alexander vilken som är den vanligaste missuppfattningen om honom, vad folk har fått om bakfoten.

– Nej, nej, nej, jag hatar metafrågor! Sånt vill jag inte diskutera. Det är sju miljarder människor på planeten och den siste som kan bedöma vad nån av dem tycker om mig är jag själv. Fråga dem, allt annat är bara skitjournalistik. För egen del handlar det om att jag har hittat fram till en acceptans. Jag accepterar vad jag inte kan påverka, och däri ingår folks uppfattning om mig.

Som så ofta hemfaller Bard åt Nietzsche. Han måste läsas, menar Alexander, tillsammans med en annan tysk filosof, Hegel. Och framför allt på bekostnad av en tredje, Marx.

– Marx är stendöd. Det finns ingen kraft hos underklassen, det är inte den som skapar några revolutioner. Revolutionerna är på det sättet en myt. Underklassen har inga entreprenörer, då skulle de för fan inte vara underklass till att börja med. Nej, det enda underklassen kan skapa av revolutionär natur är ett visst kaos ute på gatorna, och sånt inträffar när det finns ett missnöje med överklassen, särskilt när överklassen har tappat kontakt med massorna.

Solen går ner över Svarta havet. En bit norröver syns bergen i Abchazien, där det på 1990-talet utkämpades ett blodigt inbördeskrig. I dag är det ockuperat av Ryssland. Det som en gång var landets stoltaste turistområde står nu mest och ruttnar.

Alexander Bard, här vid ett kloster utanför Chiatura, om Donald Trump: ”Såna ledare ljuger ihop ett förflutet paradis som ska återupprättas.”

Morgonen därpå lastar vi Nivan och ger oss av. Den georgiska landsbygden bjuder på sin sedvanliga show av kor, grisar och getter på vägarna, uråldriga sovjetiska oljedrivna lastbilar och alltid, överallt, gamla kvinnor och män som säljer, säljer, säljer. Eller – framåt kvällningen om inget har blivit sålt – byter. En kyckling mot några ostar och ett par hekto lokalodlad tobak; ett par liter färsk mjölk och några deciliter yoghurt mot en halv burk snabbkaffe och en halvlitersflaska hembränd chacha. Lägen där underklassen känner sig övergiven av de högre klasserna, som sagt. Är det där vi befinner oss nu?

– Jaaa, vrålar Alexander över motorljudet. Det är ett sånt läge vi har gått in i, på många sätt. Men själva revolutionen, omvälvningen, är alltid teknologisk. Det kan gå lång tid mellan omvälvning och revolt. Boktryckarkonstens genombrott i mitten av 1400-talet var starten på franska revolutionen 1789. Det är aldrig folket som som driver fram en revolution. Underklassen är inte förmögen att skapa. Nån del av överklassen tar över missnöjet och kanaliserar det, och driver sen fram det politiska skeendet. Den senaste revolutionen inträffade 1982 då internet tillkom på allvar. Nu ser vi följderna. Den här gången tar det inte trehundra år. Vi går in i plurarkins tidsålder: ett kaos med noder.

Historieberättarna har bråda dagar. Bara nästa år kommer det tusen nya tv-serier som ska söva oss.

Men vet de övre skikten i dag vad de vill?

– Nej. Den gamla överklassen saknar numera all kreativitet. Universiteten är sterila, konflikträdda zoner där det aldrig uppstår nånting nytt. De innovativa impulserna finns enbart inom teknologisektorn.

Det är det här Alexander Bard lever för, inser jag. Låt det vara tyst i tio sekunder och han drar igång en ny föreläsning. För första gången i mitt liv får jag kämpa för att få en syl i vädret. Om någon tror – och det gör nog rätt många – att Alexander helst av allt sitter och skvallrar om Stockholmseliten kan jag meddela att den bilden är maximalt felaktig. Så fort han får chansen kommer han att styra in samtalet på filosofin och ett profetiskt siande om framtiden. Han hoppar till synes friskt mellan ämnena, men jag märker snart att han hela tiden återkommer till ett slags kärna som jag skulle sammanfatta så här: en entusiastisk förtvivlan, en smått panikslagen övertygelse om att vara rätt ensam om att fatta vad som händer.

– Det finns de som är intelligentare än jag rent tekniskt, medger han. Några stycken. På detaljnivå är de såklart smartare än jag, på sina specifika områden menar jag. Det jag gör är att ta ett antal steg tillbaka för att ta in helheten, för att se parallellerna och linjerna och brytpunkterna som andra inte ser. Det är min roll. Filosofens roll.

Vi kör in i Chiatura, en av de gamla industristäder i Georgien som mot alla odds bara har vägrat att dö. Med det dramatiska klipplandskapet runt om blir effekten väldigt Tolkiensk; man väntar sig närmast att horder av orcher ska dyka upp bakom nästa krök. Mangangruvan är fortfarande i drift, och det är även den gamla linbanan från Stalintiden. Alexander tar chansen att åka en tur innan det är för sent; efter sommaren ska vagnarna bort. Det finns turister som älskar att besöka den här sortens sovjetkitsch, men inte tillräckligt många. Stålvajrarna börjar se betänkligt rostiga ut.

På kvällen äter vi på motellet, eller vad man ska kalla det. Det är ett av stans två övernattningsställen, som båda ligger inklämda mellan bensinmackar och bilverkstäder vid foten av en brant bergvägg. Som vanligt i Georgien blir det en helvetes massa mat: khachapuri (bröd med smält ost), mtsvadi (grillspett), lobio (böngryta med lök och koriander) och hemgjort vin. Vi sitter utomhus i den varma skymningen och Alexander fortsätter att lägga ut texten likt en – jodå – bard vid någon evig lägereld.

– En gång i världen bestod överklassen av präster, aristokrater och kungar. Sen blev det professorer, politiker och industrialister – det är de som försöker hänga kvar än i våra dagar. Men de är skadeskjutna. I och med it-revolutionen kommer en helt ny makttrojka. För det första nexialisterna. Det är de som samlar in och äger informationen, alltså via de stora plattformarna som Google och Facebook och så vidare. För det andra kuratorerna, de som väljer ut och sorterar informationen. Och så för det tredje det vi kan kalla eternalisterna, ett slags prästerskap som har hand om berättelsen om nätet som idé, de som ger näring åt chimären om att världen ändå är stabil. Användargenererat innehåll är bara trams, det är ingen som vill ha sån skit. Det kommer alltid att finnas en efterfrågan på rå talang som producerar kvalificerat innehåll.

Några schakaler skriker i mörkret. Gathundarna stämmer upp de också. Uppe på rummet är AC:n trasig och i mina nattliga mardrömmar fylls innertaket med fladdermöss.

Gori är Stalins födelseort. Museet står kvar, komplett med fanskapets dödsmask och allt.

Det finns de som är intelligentare än jag rent tekniskt. Några stycken.

Numera präglas motorvägen in till stan mest av Georgiens största flagga, som pryder en enorm militärförläggning. Utbrytarrepubliken Sydossetien, som ockuperas av Ryssland sedan augustikriget 2008, ligger så nära att fanan syns därifrån, vilket givetvis är meningen. En bit bort ligger också nybyggda stugbyar med bostäder åt några av alla tiotusentals georgiska internflyktingar, de som med rysk hjälp fördrivits från Abchazien och Sydossetien.

Alexander stirrar förhäxat på markerna norr om vägen.

– Är det där alltså Sydossetien? Där borta också? Eller är det på andra sidan om de där kullarna? Motorvägen, Georgiens enda, leder vidare österut och rakt in i Tbilisi.

Men dit ska vi inte än, så vi tar av norrut strax före huvudstaden och påbörjar klättringen, via slingrande, hisnande serpentinvägar, upp mot Kazbegi. Efter bara någon timme är landskapet som förbytt. Vi rör oss utmed ett panorama av berg med luxuösa mängder nyanser av grönt, från dovaste lakrits till omogen lime. De sylvassa topparnas gnistrande snötäcken bildar våldsamma kontraster mot den tandkrämsblå himlen. Man blir påverkad. Det gäller även Alexander, som för första gången är riktigt medgörlig när jag vill fotografera honom. Här har vi filosofens rätta miljö.

– Sverige är kastrerat, slår Alexander fast. Tvåhundra år av fred, och så hela välfärdsapparaten ovanpå det. Det här betalar vi nu ett högt pris för. Vi är fullständigt inkapabla att agera falliskt. Det är ett degenererat samhälle – eller ett dekorationistiskt samhälle, ett samhälle besatt av etiketter och tonfall och ytlighet, av symbolik. Av överkänslighet. En ”pornoflation” äger rum, alltså en inflation i självexponering, i att sitta och fläka ut bilder av sig själv. Det är ett interpassivt samhälle – en helt och hållet fejkad interaktivitet.

Det låter på Alexander som att den kände brittiske dystopiförfattaren Aldous Huxley fick rätt i Du sköna nya värld, boken där han drev med kapitalismen: det förtryck som råder har människan själv, inte någon partiapparat som hos George Orwell, skapat och krupit in i. Vår njutningslystnad som konsumenter har fått oss att acceptera våra gyllene burar. Alexander är verkligen rasande över sakernas tillstånd. Rasande och, tror jag, beklämd. Förfasad. Rädd, kanske.

– Det är också ett feminiserat samhälle, fortsätter han. En längtan tillbaka till livmodern, där vi inte behöver göra någonting, inte ens tänka. Eller tillbaka till bröstet. Där låg vi och sög, och inte behövde vi producera mjölken själva heller. Det är där de flesta vill ligga kvar i hela sitt liv. De vill aldrig bli vuxna, de vill inte försörja sig själva. Fallos representerar det som vill bort från kvinnokroppen, det som vill iväg och skapa sin egen försörjning i en hård tuff värld där allt är villkorat av den egna insatsen. Men fallos får inget utrymme längre. Då blir alla barn för evigt. Det vill säga, vi har fått en infantilisering av samhället. ”Oj, du sårade mig, det där kändes inte bra …” Identitetsvänstern och extremhögern är värst av alla, de tål fanimej ingenting.
Vi åker vidare och kommer slutligen fram till Rooms Hotel i Kazbegi. Stället var tidigare ett så kallat Intouristhotell, de hotell som byggdes för att utlänningar skulle ha någonstans att bo – och övervakas – under sina besök i Sovjetunionen. Nu är det privatägt, restaurerat och helt inriktat på vår tids elit. De anställda georgierna skulle få hosta upp halva sin månadslön om de ville bo här en helg. De behandlar oss ytterst vänligt och glatt. Det är för att vi, till skillnad från majoriteten av gästerna, inte är ryssar. Om det är som Alexander säger – om vi i Sverige och för den delen hela västvärlden är bortskämda, feminiserade, infantiliserade – har i så fall Rysslands president Vladimir Putin rätt i det han påstår om oss? Hela den ryska propagandan går ju ut på precis det.

– Alltså … jo, visst. Men Putin är en korrupt gangster som bara låtsas agera falliskt. Han har rätt i sin kritik mot väst, men han skapar inget nytt, han har ingen vision.

Hans vision är totalt nostalgisk. På samma sätt som Trump, eller Hitler. Såna ledare ljuger ihop ett förflutet paradis som ska återupprättas. Det är även kristendomens lögn. Men sanningen är ju att man måste möta framtiden genom att förstå den, genom att förstå teknologin och mekaniken framåt. Putin förstår inte framtiden. På sikt är han chanslös.

Ensamma vid poolen sitter vi, Alexander och jag. Det är för ovanlighetens skull tyst en lång stund. Sedan berättar han att det var en tidigare flickvän till mig som för många år sedan övertalade honom att ge sig in på filosofin och börja skriva böcker. Vad jag ska svara på det vet jag inte, så det blir tyst igen.

Användargenererat innehåll är bara trams, det är ingen som vill ha sån skit.

På den femte dagen kommer vi slutligen till Tbilisi, Kaukasus oregerliga hjärta. ”Kommer till” är kanske en underdrift – jag får som vanligt kämpa mig in, genom en trafik som är bland den värsta i världen. Det är kul, påminner jag mig själv. Och det är det, så länge alla överlever. ”GTA Tbilisi” skulle bli ett underbart spel. Vi installerar Alexander och Anders på industridesignhotellet Fabrika Hostel, det hippaste man kan hitta på östra sidan av floden. På kvällen äter vi på Barbarestan, ett lagom trevligt och lagom överreklamerat ställe. Bägge dessa etablissemang är exempel på sådant som den övre medelklassen i Georgien är mäkta stolt över. Fabrika, som under sovjettiden var en textilfabrik, skulle inte behöva skämmas för sig i SoHo på Manhattan. På Barbarestan försöker man blåsa nytt liv i georgiska recept från 1800-talet, då landets matkultur var mer kosmopolitisk.

Men alla hör nu inte till den övre medelklassen. En förkrossande hög andel av de georgiska männen är arbetslösa, det vill säga svarttaxichaufförer. Deras söner gör ännu mindre; precis som i väst fastnar de framför någon dator för att sedan aldrig mer egentligen resa sig. Alexander tecknar en nattsvart framtidsbild, även om han understryker att han inte tar ställning till om det förlopp han ser framför sig är ”bra” eller inte. Han betraktar sin uppgift som strikt amoralisk.

– Majoriteten av befolkningen är på väg att förvandlas till en ren belastning. Samhället har tre sätt att slippa ifrån de här människorna: övervakning, isolering och bedövning. Isoleringen sker genom att underklassen lämnas åt sitt öde på landsbygden. Allra effektivast genomfört är det förstås i moderna stadsstater som Singapore. Stadsstaterna kommer bara att bli fler, för vem vill ha en massa territorium i dag?

Gated communities i kvadrat, alltså.

– Precis. Och så passar överklassen på att återinföra hemlighetsmakeriet, ”imploatering” i stället för exploatering. Det mest exklusiva blir att vara otillgänglig. Samtidigt går bedövningen av massorna på högvarv. Historieberättarna har bråda dagar. Bara nästa år kommer det tusen nya tv-serier
som ska söva oss. Eller dränka oss, kanske man ska säga.

I den smogljumma Tbilisikvällen skiljs vi åt, efter att ha bestämt att vi ska träffas igen allihop om ett halvår i Trinidad och Tobago.

Vad är det för fel på Alexander Bard? Frågan är felställd, inser jag. Vad ska vi med honom till? Där närmar vi oss en rimligare och mer relevant frågeställning. Han är filosof. Minst lika ofta låter han som en profet. När han pratar om knark och orgier förvandlas han till en sorts schaman. Men vem är han när han vaknar ensam vid fyra på morgonen och glor upp i taket? Jag tror att han är den gode herden. Jag tror att utvecklingen i världen smärtar honom och att han månar om oss stackars kortsynta medmänniskor. Den smått oväntade sanningen om Alexander Bard är att han är … snäll. Jag tror att vi ska lyssna på vad han har att säga. 

 

Annons

Dela (160)
Tweeta

Annons


Laddar