Armand Duplantis blinkar höger från riksväg 70 med avfart mot det lilla radhus- och villakvarteret Skogsbo ett par kilometer utanför centrala Avesta. I Skogsbo, som i sportkretsar mest är känt som Stanley Cup-prenumeranten Nicklas Lidströms uppväxtort, finns världens största dalahäst. Det lilla brukssamhället i södra Dalarnas mest Instagram-vänliga geotaggsposition. Duplantis hinner blinka höger ytterligare två gånger innan han parkerar sin Polestar-bil. Han kliver ut för att blicka upp mot den 6,18 meter höga metallkonstruktionen – höjden för Duplantis nuvarande världsrekord som han satte i Glasgow i februari. Monumentet pryds av hans eget namn och står stadigt bredvid den 13 meter världsrekordshöga röda och kurbitsmönstrade symbolen för Dalarna.
– Jag mindes att jag brukade komma dit som barn. Det var som en sorts déjà vu, bara att jag den här gången är en del av den historien. Det är galet, säger Armand Duplantis.
I början av februari i år slog han fransmannen, och den fortfarande aktiva barndomsidolen, Renaud Lavillenies världsrekord för första gången genom att hoppa 6,17 meter i polska Toruń. Men euforin varade inte längre än till hoppanalysen i det efterföljande telefonsamtalet med hans pappa och stavhoppstränare, Greg. Far och son Duplantis var överens: Det var inget optimalt hopp. Efter några få inledande gratulationer handlade samtalet främst om vad som hopptekniskt kunde förbättras till nästa tävling i Glasgow. Armand Duplantis beskriver sig själv som rakt av osentimental kring sin egna framgångar. Men just den här sensommardagen i södra Dalarna har hans makalösa världsrekordssäsong fått sjunka in och de verkliga känslorna kring hans prestationer tillåtits knacka på.
– Jag var aldrig speciellt stolt efter att jag slagit världsrekordet, jag var mer ”jaja, awesome”. Men när jag såg monumentet vid dalahästen insåg jag för första gången betydelsen av mina prestationer. Det är modigt av dem att sätta ett monument av mig bredvid symbolen för hela landskapet. Jag bröt ihop när jag såg det, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka.
Den annars motorsportsorienterade kommunen är Armand Duplantis barndomskoppling till Sverige. Här bodde mamma Helena Duplantis (tidigare Hedlund) till dess att hon som 20-åring och lovande sjukampare fick ett stipendium för att gå på det prestigefyllda idrottscolleget Louisiana State University i Baton Rouge. Där träffade hon stavhopparen Greg Duplantis av en slump vid hälsokosthyllan i en mataffär och bosatte sig så småningom i Lafayette, drygt en och en halv timmes bilfärd från Baton Rouge. Varannan sommar under Armands uppväxt tillbringade familjen i sommarhuset i Fors utanför Avesta. Här bor fortfarande Duplantis mormor och morfar, Ingrid och Lars-Åke Hedlund. Friidrottskopplingen finns två generationer i nedstigande led – Lars-Åke var med och startade den lokala friidrottsklubben IK Stål i slutet av 50-talet. Även om Armand är uppvuxen i Lafayette i Louisiana och sedan i våras permanent bor i Uppsala under tävlingssäsongen har mamma Helena sett till att arvet från Dalarna varit starkt närvarande under hans uppväxt. I familjens hus i Lafayette kryllar det av figuriner av dalahästen.
– Jag får alltid förklara för folk som besöker vårt hus vad det är för något, säger han och skrattar.
– Dalahästen har en speciell betydelse för min mamma, hon vill fortfarande känna kopplingen till sina rötter. Vi andra i familjen tycker att hennes arv är coolt.
”Jag var aldrig speciellt stolt efter att jag slagit världsrekordet.”
Look från Louis Vuitton. Pris vid förfrågan.
När Café träffar Armand på hotellet Downtown Camper i centrala Stockholm en höstsolig torsdagsmorgon i oktober har det gått ett par veckor sedan han avslutade utomhussäsongen genom att vinna årets sista Diamond League-tävling i Doha. Efter att ha spelat golf i princip varje dag sedan säsongen avslutades gör friidrottens just nu största affischnamn i svenska medier de sista dagarna innan han åker till USA för att påbörja uppbyggnadsträningen inför nästa säsongs stora mål, det covid-uppskjutna OS i Tokyo 2021.
Kvällen innan har han gett ett sympatiskt intryck i Skavlan, där han gästflankerad av Isabella Löwengrip fått prata lika mycket om stavhopp som om hans väldokumenterade hobby – golf. En hobby och ett samtalsämne som varje gång det kommer på tal får hans krispigt blåa ögon att lysa ännu krispigare av entusiasm. En avslappnat chinos- och t-shirtklädd världsrekordhållare möter upp direkt från frukostbuffén. Han introducerar sig som Mondo. Hans smeknamn betyder ”världen” på italienska, hans pappas kompis från Sicilien gav honom det som nyfödd.
Handslag eller covid-armbåge?
– Äh, jag är off-season nu. För mig kvittar det!
Det slutar med det generellt trevligare, men något covid-ovänligare, handslaget innan vi slår oss ner i två soffor strax innanför hotellets entrédörrar.
Förutom att träffa Café och fotograferas för tidningens omslag väntar senare en intervju med Svenska Dagbladet.
– Jag vet inte. Det är något pris. Min agent har sagt att det är fint, säger Mondo och avslöjar något om sin egen okunnighet inför prisets tyngd.
Det handlar förstås om Bragdguldet, Sveriges kanske finaste idrottspris. Ett pris han förlorade på målsnöret mot skidskyttesensationen Hanna Öberg 2018 – trots sitt genombrott i den dramatiska stavhoppsfinalen i EM i Berlin. Ett genombrott som slutade med ett guld, en modern svensk tv-sportsklassiker och en rejäl putsning av personbästat med två hopp över stavhoppets drömgräns sex meter.
Det var just den där magiska stavhoppskvällen – friidrottskvällar beskrivs i regel som magiska på Jacob Hård-språk – i augusti 2018 i Berlin som den då 18-årige Mondo Duplantis slog igenom inför den breda svenska publiken. Mer än ett decennium hade gått sedan Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Christian Olsson och Carolina Klüft gjorde friidrott till en nationell angelägenhet genom att hoppa på höjden, ta tre steg på längden och multikampa sig till medaljer och några av svensk idrottshistorias mest ikoniska ögonblick.
Här stod helt plötsligt en junior från Lafayette i Louisiana med en svensk mamma, i en svensk landslagsdräkt, och tog 6,05 meter med en höjd som pekade mot att världsrekordet skulle ryka inom en väldigt snar framtid om utvecklingen fortsatte i samma takt.
Drygt två år senare har underbarnet Mondo under samma säsong slagit det officiella världsrekordet två gånger på en vecka under inomhussäsongen. Under den efterföljande utomhussäsongen har han dessutom putsat stavhoppslegendaren Sergej Bubkas 26 år gamla utomhusrekord till 6,15 (stavhopp är en av få friidrottsgrenar där ett inomhusrekord även får gälla som officiellt världsrekord). Som 21-åring dominerar han inte bara sin egen gren. Världsrekorden och hans internationella karisma har gjort honom till den mest eftertraktade idrottaren i hela friidrottscirkusen – och även den bäst betalde sedan Usain Bolts blixtrande sprintdagar. Enligt uppgifter i Sportbladet får han mellan 225 000 och 270 000 kronor bara för att ställa upp i de stora friidrottsgalorna. Friidrottsagenten Daniel Wessfeldt som, tillsammans med Stina Funke, har Duplantis i sitt stall i bolaget JRS sports management har sagt att det inte är orealistiskt att tro att Mondo kan tjäna hundratals miljoner kronor under tio år.
– Den här säsongen har varit oväntad på många sätt. OS blev inte av och jag slog världsrekord flera gånger. När jag var mitt i säsongen kändes allt normalt för mig. Jag hade världsrekordet och ville bevisa att jag verkligen var världsrekordhållaren genom att slå det igen. Nu när jag har lite distans till säsongen har det börjat sjunka in. Det kommer att vara ett minnesvärt år, minst sagt, säger han.
”Att förlora är det värsta jag vet.”
– Det kanske inte är det roligaste att säga, för väldigt mycket dåliga saker har hänt folk det här året på grund av pandemin – oavsett om folk blivit sjuka eller förlorat sina jobb. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv så har jag slagit världsrekordet och fått spendera mycket tid med vänner och familj.
Var befann du dig när allt bröt ut?
– I mars och april var jag i Lafayette. Det var tufft, min ena bror Andreas och hans fru blev hemskickade från New York, och min andra bror Antoines, som är professionell basebollspelare, säsong blev inställd. Vi var alla i samma stad och fick tillbringa två månader med varandra för första gången sen jag var tio år. Det var underbart och kommer förmodligen aldrig att hända igen. Jag har min grej, mina bröder och mina föräldrar sina egna. Vi gjorde det bästa av en besvärlig situation.
Det mesta var väl i lockdown-läge. Hur fördrev du tiden?
– Jag kunde inte sköta träningen som jag ville eftersom allt var stängt, så jag fick träna på bakgården. Vi hade inget att göra, precis allt var stängt. Så jag, mina bröder och vänner började med golf. Jag har spelat så jävla mycket golf i år.
Du kommer knappast att få mothugg om du påstår att Mondo Duplantis har vuxit upp med goda förutsättningar för att bli världens främsta stavhoppare. Smaka bara på det gemensamma sportkapitalet i familjen Duplantis: Pappa Greg Duplantis, 58, är en före detta professionell stavhoppare som tävlat internationellt för USA och som nu kombinerar sitt yrke som advokat med att vara Mondos stavhoppstränare. Mamma Helena Duplantis, 55, var en lovande sjukampare som bytte sport och blev volleybollstjärna på collegenivå och nu jobbar som dietist samt är ansvarig för Mondos fysträning. Äldste storebrodern Andreas, 27, tävlade för Sverige i stavhopp och var lovande som junior. Mellanstorebror Antoine, 23, var firad collegestjärna i baseboll och har slagit flest träffar för Louisiana State University genom tiderna, och är nu draftad av New York Mets i proffsligan MLB. Även Mondos yngre syster Johanna, 17, har visat sig ha stor talang för stavhopp.
En hygglig genpool att jobba med, med andra ord. Dessutom har de yttre förutsättningarna alltid funnits. Mondo har bokstavligen vuxit upp med en stavhoppsstav i handen. På bakgården i familjehuset i Lafayette finns en stavhoppsanläggning pappa Greg låtit bygga.
– Jag tror att anläggningen fanns redan innan jag föddes. Jag började hoppa när jag var tre–fyra år. Jag var en rätt galen unge.
Hög energi och sportig?
– Sportig. Jag älskade att spela fotboll och baseboll också.
Du höll på med fotboll, baseboll och friidrott samtidigt?
– Ja, jag tror det var bra för mig. När jag var 15 år och började high school ville jag hålla på med antingen fotboll eller baseboll samtidigt som stavhopp. Men skolan tyckte att det blev för mycket med två sporter samtidigt och jag fick lov att välja en. Och jag gillade stavhopp bäst, säger han.
– Det var dessutom utan tvekan den sport jag var bäst i. Det var trist att behöva sluta med de andra sporterna. Det är alltid kul att hålla på med nånting tävlingsinriktat. Det känns som om jag är en väldigt tävlingsinriktad person.
Dina äldre bröder är eller har varit framgångsrika idrottare. Det måste ha varit en tävlingsinriktad miljö du växte upp i. Hur har det format dig?
– Vi tävlade i allt, och jag kunde nästan aldrig slå dem i något när jag var yngre. Jag var tillräckligt bra för att slå dem om de tabbade sig hårt. En vinst per vecka räckte för mig, det var det enda jag behövde. Att förlora är det värsta jag vet, men jag tror att några av mina förluster i livet har hjälpt mig att utvecklas mer än något annat. Och att som liten förlora mot mina bröder hela tiden var extremt motiverande för mig – för jag ville vara bäst.
Med tanke på din bakgrund, känns det som om det var förutbestämt att du skulle bli världens bästa stavhoppare?
– Jag har börjat inse mer och mer att jag växte upp i en privilegierad situation. Jag hade tur nog att ha väldigt bra gener för att hålla på med stavhopp. De saker du behöver för att vara den bäste hade jag redan eller har haft möjlighet att utveckla.
Du vaggades in i stavhoppet i extremt ung ålder, det måste ha gett dig ett tekniskt försprång?
– Stavhopp är en väldigt teknisk gren. När du börjar hoppa så tidigt börjar du också förstå och sätta tekniken, trots att du är ett litet barn. Jag var riktigt bra redan när jag var nio eller tio år – jag hade tekniken och var snabb för min ålder. Även om jag var kort och liten.
Kom du i puberteten sent?
– Dude, när jag var 15 år var jag bara 1,60 meter lång. Jag var så kort och det är bara drygt fem år sen.
Det var just som 15-årig 1,60 meter kort Louisianagrabb som Mondo Duplantis ställdes inför sitt livs hittills största val. I ena ringhörnan: att tävla för USA, från utsidan det logiska alternativet. I andra ringhörnan: Jonas Anshelm, en extremt enträgen svensk friidrottstränare som ville att Mondo skulle tävla för Sverige och telefonpepprade familjen Duplantis med övertalningsförsök för att göra det till verklighet.
– Jag har alltid haft en naturlig koppling till Sverige, har alltid uppskattat att vara i Sverige och älskat den sidan av min familj. Men jag trodde alltid att jag skulle tävla för USA när jag var mindre. Men Jonas var ihärdig och han fick min pappas respekt för det. Utan honom tror jag inte att jag hade tävlat för Sverige.
Var det ditt eget beslut?
– I slutändan var det mitt eget beslut. Men mina föräldrar ledde mig definitivt i en viss riktning. När de leder mig i en riktning är det oftast den rätta.
Friidrotten har till sin konstruktion en inbyggd spänning och enkelhet. Grenarna är tillräckligt inkluderande och tydliga för att även den normalt inte så sportintresserade svensken låter sig engageras under mästerskap som OS, VM och EM. Den som hoppar högst, kastar längst eller springer snabbast vinner.
Utöver friidrottens tydlighet och stilrena estetik finns föräldrafaktorn. En faktor som för tv-tittarna bygger extra spänning och känslor. Under Carolina Klüfts storhetstid tassade Marie Lehmann- och André Pops-figurer upp bakom de svenska friidrottsstjärnornas föräldrar på det där karakteristiska sättet som Patrick Ekwall populariserade vid svenska landslagets handbollsbänk under ”Bengan boys” storhetstid.
”Jaha, Johnny Klüft. Två övertramp på Carro nu i längdhoppet. Hur nervös är du inför det tredje och avgörande hoppet?” var en typisk fråga en Patrick Ekwall-hukande figur ställde till en jäktad friidrottsförälder på läktaren.
Ett ännu bättre exempel är Stefan Holms (väldigt) värmländska pappa Jonny Holm, eftersom han också var den vetgiriga Forshaga-hopparens höjdhoppstränare. I Mondos fall har han både pappa Greg och mamma Helena som tränare. Båda finns oftast på plats – även om Greg Duplantis av oturliga anledningar lyckats missa alla Mondos världsrekord – när sonen tävlar. Hittills har det funkat bra, tycker Armand.
– Jag vet inte skillnaden, för jag kan inte jämföra med något annat. Det har funkat fint. Jag har en väldigt bra relation med båda mina föräldrar.
”Jag och min pappa ryker ofta ihop – på ett bra sätt.”
Det märks att familjen är väldigt viktig för Mondo. När mamma, pappa, bröder, syster eller morföräldrar kommer på tal dröjer han gärna kvar i ämnet och frågan länge.
– Familjen betyder allt för mig. Alla i min familj har lärt mig de saker jag behövde för att bli den person jag är i dag, säger han och rättar till högerbenet i soffan.
– Min mamma … jag har aldrig träffat någon som min mamma. Hon är världens lättaste person att komma överens med. Min pappa är mer eldig, lite som jag. Speciellt när vi argumenterar. Vi ryker ofta ihop – på ett bra sätt.
Ni har fortfarande respekt för varandra även när ni bråkar?
– Absolut. Fast vi tycker båda oftast att vi har rätt, även när vi båda kanske har fel, säger han och skrattar.
Om vi tar ett steg bort från att dina föräldrar också är dina tränare. Hur skulle du beskriva dem som personer?
– Min mamma kan tänka att hon har fel när hon har rätt. Min pappa kan tycka att han har rätt när han har fel, om du förstår? Min mamma är ganska tävlingsinriktad, men den riktiga vinnarmentaliteten kommer från pappa. Han vägrar förlora. Det spelar ingen roll om vi argumenterar om världens minsta grej – någon måste vinna. Vi båda har det eldiga, tävlingsinriktade personlighetsdraget. Jag gillar det, för det känns som om jag pratar med mig själv.
Ser du dig själv på samma sätt i din mamma?
– Mamma är som jag när jag inte tävlar. Som nu, när jag sitter här, då är jag som mamma.
Han tar en klunk av automatkaffet innan hans utläggning blir avbruten av den andra personen för dagen som frågar om en selfie. Selfie-mannen i medelåldern gratulerar till världsrekordet och berättar att han har en dotter som precis börjat med stavhopp på grund av Mondo.
Det där händer en del, va?
– Det händer. Men jag gillar det, det är bara smickrande.
Han drar handen genom håret och lutar sig framåt i hotellsoffan.
– Sätt mig och min mamma i vilken situation som helst och vi klarar av det. För två somrar sen delade jag, min mamma och min syster på 23 kvadratmeter i Uppsala. Det var hur lugnt som helst. Har vi bara nånstans att sova så är vi cool.
Inför en Diamond League-tävling i Monaco i somras kunde inget flyg ta Mondos stavar. Hans lösningsorienterade mamma satte sig i bilen för att köra med stavarna från Uppsala, en resa på 245 mil.
– Det galnaste med det, eller förmodligen den mest ”sån är min mamma”-delen av det, var att hon gjorde det utan att tveka. Jag pratade med min manager om hur vi skulle lösa stavproblemet och mamma bara: ”Jag kör stavarna!” 25 timmar och hon är liksom ”Inga problem!”.
För din mammas skull hoppas jag att den typen av stavjour inte blir en rutin.
– Haha, men det är bara sån hon är. När vi var på plats kände jag att hon genuint inte tyckte att jag var skyldig henne något. Det är bara normalt för henne.
”Låt folk snacka skit så ska jag visa dem.”
Rock, Boss, pris vid förfrågan. Stickad tröja, Boss, pris vid förfrågan.
Om Helena beskrivs som den varma, avslappnade mamman som alltid ställer upp ter sig förhållandet till pappa Greg som mer tävlingsinriktat och prestationsorienterat. Som Mondo själv uttrycker det: ”Vi är supervinnare båda två.” Under VM i Doha 2019 kom Duplantis på andra plats efter att ha förlorat en rafflande duell mot kompisen och värsta rivalen Sam Kendricks. I intervjuerna efteråt pratade en påtagligt besviken pappa Greg om vad som kunde gjorts annorlunda för att vinna det där guldet. Guldet blev till sand, en silvermedalj som tröst är knappt värd att få kallas tröst. I alla fall om du frågar Mondo Duplantis.
– Doha och hela förra årets tuffa andraplatser gjorde mig otroligt hungrig inför årets säsong. Jag menar, det gjorde mig så arg och frustrerad att komma tvåa flera gånger. Och det värsta är att förlora när du är riktigt nära att vinna. Jag visste att jag var rätt på det, men jag kunde inte riktigt ro det i land. I år såg jag till att inte förlora, inga fler av de där skit-andraplatserna jag hade förra året.
Det brukar presenteras som en sanning att i USA får du vinnarkulturen i ditt DNA. Tror du din karriär hade sett annorlunda ut om du vuxit upp i Sverige och inte i USA?
– Det är en superintressant fråga. Det handlar verkligen om mentalitet. I Sverige är en medalj något riktigt bra, och du ska vara nöjd om du tar medalj. Och i USA – är det inte guld är det ingenting.
Vinna eller försvinna.
– Precis. Först eller sist. Silvermedaljen förra året kändes i princip som en sistaplats nu när jag ser tillbaka på det. Även om jag gjorde allt jag kunde och hoppade bra i den tävlingen. Men du vet, jag borde ju ha vunnit.
Men tror du att det hade sett annorlunda ut?
– Det är som om det är ingraverat i mig redan, du skulle inte kunna ta det ur mig oavsett var jag var rent geografiskt, säger han och tar sats för en mening som är snarlik Luke Skywalkers klassiska ”vi i familjen har det”-kraftdeklaration för sin syster Leia i Stars Wars – Return of the Jedi:
– Min pappa hade det, jag hade haft det oavsett vad och mina bröder har det. För mig tror jag att det hade varit likadant, men jag kan verkligen förstå att det hade kunnat vara annorlunda för andra personer.
Tittar du på Mondo Duplantis karriär och resultat är det svårt att hitta en på pappret större motgång. Han själv återkommer till 2019 som ett motigt år – men betonar också att det fungerade som bränsle för världsrekordssäsongen 2020. Så var hittar man motivationen när man är totalt överlägsen och har slagit världsrekordet två gånger under en inomhussäsong? I Mondos fall hos tvivlare – inbillade eller inte. Han påstår att han inte läser vad som skrivs om honom (”Jag kollar bara på mina hopp. Det är cringe att läsa vad man säger i text eller höra sig själv prata”), men genom sina föräldrar nåddes han av ett panelsamtal inför årets utomhussäsong där svenska journalister tvivlade på hans form.
– Svenska reportrar från Expressen, Aftonbladet och liknande hade ett panelsamtal där de diskuterade om jag kunde hoppa 6,15 den här sommaren. Efter min första tävling efter covid trodde ingen av dem att jag kunde komma i samma form som förut. Jag njöt lite av det och uppskattade den motiverande delen. Att folk tvivlade på mig gav mig en extra växel.
Det låter som om du behöver tvivlande röster och andraplatser då och då.
– Jag vet. Jag satte världsrekord och sen var det bara: sex meter, sex meter. Sen blev det en liten paus, och när jag kom tillbaka var jag inte lika bra. Och folk tror då att du tappat det – men jag ska visa dem.
Då håller jag tummarna för att du startar nästa säsong mediokert, då blir du vass i OS.
– Låt folk snacka skit så ska jag visa dem, säger han med ett spjuverflin.
I svensk friidrott har det inte saknats unga idrottare som slagit igenom som underbarn och sen inte klarat av att hålla motivationen uppe eller blivit utbrända. Björn Borg slutade på grund av bristande motivation som totaldominant 26-åring (comebacken med träracket i Monte Carlo 1991 lämnar vi därhän) och vår nya längdskidsstjärna Frida Karlsson har, trots att hon bara är 21 år, precis kommit tillbaka efter att ha varit borta nästan en hel säsong på grund av överträning. Ett exempel inom friidrotten är Carolina Klüft som var totalt överlägsen i sjukamp, tröttnade, bytte sport till längdhopp och lade av relativt tidigt. Mondo förstår varför frågan ställs, men ser risken för egen del som låg.
– Jag har alltid fått frågor om det, bara för att jag började med stavhopp när jag var tre år: ”När kommer du att bränna ut dig?”.
Oroar du dig för det?
–Jag brukade oroa mig lite för det, för ”det kanske är så livet fungerar liksom”. Men jag tror att jag är annorlunda där. Den formen och passionen jag hoppar stavhopp med just nu är den högsta i min karriär. Jag känner fortfarande att det finns så mycket att lära. Konstigt nog känner jag mig fortfarande ung i den här sporten. Visst, jag känner mig erfaren på banan. Men jag känner att det finns så mycket kvar att uträtta.
Förra året var inte bara året då Mondo Duplantis kom tvåa irriterande ofta för sin egen smak. Året var också hans enda chans att få smaka på det amerikanska collegelivet. Han gick, precis som sina föräldrar och bröder, på Louisiana State University i Baton Rouge.
– Den stora anledningen till att jag gjorde ett collegeår var för att jag får fortsätta använda deras stora träningsanläggning, fast jag inte går där längre.
Uppfriskande nog, åtminstone om man har arketypen av en elitidrottsman som fördom, svarar han ärligt på frågor kring festande under året i college. På den raka frågan om det var mycket fester skrattar han högt.
– Förmodligen för många. Som idrottsman var det tufft att tona ner det, för du vill ju vara bäst. Men det var sjukt kul.
På följdfrågan om han festade i veckorna skrattar han också gott.
– Jag försökte spara festerna till helgen. Men även om jag bara festade på helgen är det för mycket när du är mitt i säsongen, du vet. När jag ser tillbaka på det var det förmodligen lite väl mycket festande, i alla fall ur en idrottsmans perspektiv. Men det var en väldigt rolig erfarenhet.
Man kan väl se det som att det är bra att du provat den grejen? Livet riskerar annars att bli lite väl koncentrerat kring stavhopp och jagandet av resultat.
– Ja! Du får den grejen ur världen liksom. Jag gillar att festa, hänga med folk och stanna uppe sent ibland. Men när du festat hårdare under en kort period får du smak för det. Men det är okej, man behöver inte göra det hela tiden.
Tror du att det påverkade ditt resultat den säsongen?
– Förmodligen. Jag tränade fortfarande stenhårt, men det gjorde nog en liten skillnad. Men du lever och lär. Plus att det faktiskt gjorde mig mer fokuserad inför den här säsongen.
Vill du fortsätta plugga?
– Ja. Efter OS tänker jag att jag ska plugga till ekonom på distans, eftersom jag reser så mycket. Det är dessutom väldigt viktigt för min farfar. Han skiter lite i hur högt jag hoppar, även om han älskar att skicka grafer till mig över mina hopp. Det är viktigare för honom att jag går klart skolan.
”Jag var besatt av James Bond – tyckte att han var den coolaste killen i världen.”
Tre timmars soffsittning i hotellobbyn har flugit i väg. Det är lätt att förstå varför Mondo, trots den initiala språkbarriären, är så omtyckt och Sveriges just nu kanske populäraste idrottare. Vinner han inte Jerringpriset i år är det högst troligt att en längdskidåkare har gjort en remarkabel prestation i Tour de ski eller att en orienterare vunnit O-Ringen. Bortom den amerikanska proffstrevligheten och den genomsyrande vinnarmentaliteten finns en retoriskt begåvad ung person som svarar med långa utläggningar oavsett om frågorna handlar om film (favoriten är Good will hunting), stökiga collegefester eller intresset för stil och mode (han hade 20 kostymer som 10-åring, för att han älskade James Bonds stil mer än något annat). Mondo känns så där avslappnad som han själv beskriver sin mamma. Bra på att ”chilla”, för att låna ett återkommande verb han själv använder.
– Var fan parkerade jag min bil?
Mondo erbjuder skjuts i sin sponsrade Polestar-bil till fotograferingen i en studio vid Odenplan. Problemet? Bilen är spårlöst försvunnen. I 20 minuter vandrar vi runt i Gallerians parkeringsgarage i en högst förvirrad jakt.
– Jag är säker på att jag parkerade den på våning två, säger Mondo på ett övertygande sätt. När våning två leder oss in i gallerian frågar jag om han är helt säker.
– Dude, ja, svarar han.
Några varv senare i Gallerians parkeringsgarage står bilen mycket på riktigt på ett våningsplan som får lov att beskrivas med siffran två.
Ur bilens högtalare spelas Atlantarapparen Gunna.
– Jag lyssnar mycket på rap just nu. NBA Youngboy, Gunna, Lil Baby. NBA Youngboy bor bara två gator från mig i Baton Rouge. Han är typ religion i Louisiana. Han kan vara rätt vulgär, och jag håller inte med om det han säger, men jag brukar lyssna på det inför tävlingar. För att komma i rätt sinnesstämning.
När Mondo fotas mimar han med till låtarna på Gunnas hyllade album Wunna. Outfitsen från lyxmärken som Prada och Louis Vuitton avverkas i rasande takt. Han känns bekväm och avslappnad framför kameran och utbrister ”Lit!” när han får se bilden på Louis Vuitton-kostymen. Fotografen påpekar att han är lik Jude Law på en av bilderna.
– Vem är det? undrar Mondo.
Dr. Watson i Sherlock-filmerna, flikar jag in och passar lika-som-bär-girigt på att fråga om han brukar få höra att han är lik skådisen Timothée Chalamet.
– Jodå, jag har hört det några gånger, svarar han.
Du och din bror Antoine dök upp på Cafés Bäst klädda man-fest i slutet av augusti. Är du modeintresserad?
– Ja! Jag tycker det är kul att se folk uttrycka sig med vad de har på sig. Min äldsta bror Andreas jobbar på klädmärket GAP i New York och brukar ge mig stiltips.
Tuffaste frågan i dag: Hur skulle du beskriva din stil?
– Det beror på hur jag känner mig. Jag skulle säga att jag är en ganska enkel kille.
T-shirt och chinos?
– Haha, ja. Precis som jag har på mig i dag. Ganska simpelt, men det är under utveckling. När jag var åtta–tio år hade jag på riktigt 20 kostymer. Jag var besatt av James Bond och tyckte han var den coolaste killen i världen. Jag hade alltid på mig kostym när vi var ute och åt.
Är du fortfarande besatt av James Bond?
– Nä. Jag pratade med en kompis på golfbanan häromdagen om varför jag slutade. Jag var så besatt av kostym- och smokingvibben.
Nu då?
– Lite mer casual, mer cleant och simpelt. Jag tar inspiration från folk jag ser – precis som i stavhopp. Om jag ser något jag gillar från andra personers hopp tar jag det och applicerar med min teknik. Samma med mode: Om jag ser något och gillar vibben så tar jag det.
Jag såg en video på dig från i somras där du bar John Lennon-glasögon. Du motiverade det med att du och dina brorsor just då var inne på Beatles.
– Precis! Det är det jag menar, du snor delar från folk du gillar. Det är coolt, för det ändras hela tiden, en konstant evolution.
Vad inspireras du av just nu?
– Jag har varit superchill. Inga utstickande grejer. Vad är det bästa adjektivet? Nånting som är lite … krispigt? Jag försöker verkligen hitta orden för att beskriva min stil.
Han avbryts av sitt eget nervösa skratt och tar återigen fart.
– Okej, krispigare fits, mörkare ganska jordnära toner. Jag vet inte om det har att göra med att jag blivit populärare efter att jag slagit världsrekordet, men jag har tagit ett steg tillbaka stilmässigt. Jag känner inte att jag behöver klä mig flashigt längre. Numera klär jag mig avslappnat och nonchalant.
”Det bästa med att ha en bra lön är att jag kan göra vad jag vill.”
Gillar du uppmärksamheten kring din person?
– Jag trodde inte det skulle komma till en punkt där hela landet känner till mig. Jag ville inte bli, och jag tycker inte att jag är, en kändis.
Nåja.
– Okej, kanske i Sverige. Men det har aldrig varit min intention att bli så känd som möjligt. Jag vill bara bli den bäste stavhopparen i världen. Det hände och med det kom alla de här grejerna. Men det är roliga grejer.
Du bor i Uppsala hälften av året. Varför just Uppsala?
– Min mamma brukade tävla för Upsala IF och jag har tävlat för klubben sedan 2016. Träningsanläggningen är toppen och det är nära till Stockholm. Men Stockholm erbjuder för många distraktioner för mig. I Uppsala kan jag nå min fulla potential som atlet – det är det viktigaste.
Förutom galaarvoden och prispengar har du stora sponsorkontrakt med Red Bull, Puma, Polestar och Omega. Vad lägger du dina pengar på?
– Jag vet att det låter konstigt, men jag spenderar inga pengar. Jag behöver inte det.
Kom igen, nånting? Du berättade att du spelar golf på rätt fina banor.
– Jag behöver inte betala för greenfees.
Aldrig?
– Inte direkt, nej.
Så du spenderar inte pengar alls?
– Jag köpte en ny lägenhet i Baton Rouge nyligen, och jag planerar att köpa ett nytt ställe nästa sommar kanske. Jag är ingen större spenderare. Det bästa med att ha en bra lön är att jag kan göra vad jag vill. Jag kan äta sushi när jag vill. Åh, jag älskar sushi! Jag gillar friheten i att kunna göra vad jag vill.
Du kallas ofta för friidrottens nya Usain Bolt. Hur känner du inför det?
– Det där är en fråga jag generellt ogillar, för jag vet inte hur jag ska besvara den. Jag är inte Usain Bolt – jag är Mondo. Jag är en helt annan person och jag tävlar i en helt annan gren. Jag kommer aldrig att bli en ny Usain Bolt. Men jag kommer alltid att göra mitt bästa för att bli så bra som möjligt. Om folk vill sätta den stämpeln så får de väl göra det.
Hur känner du egentligen inför att vara friidrottens nya superstjärna?
– Det är smickrande såklart. Du jobbar hårt för nånting, och när du uppnått vissa mål börjar folk känna igen dig och respektera dig. Det kan jag inte klaga på.
Är pressen att vara en superstjärna positiv eller negativ för dig?
– Jag tror att det har en positiv effekt på mig, i alla fall som nu när jag hoppat bra. Som jag sa tidigare kunde jag inte träna lika bra under covid-utbrottet på grund av omständigheterna och var i typ 5,80-metersform när utomhussäsongen drog i gång. Samtidigt som folk förväntade sig att jag skulle hoppa 6,20 meter. Det var något av ett uppvaknande inför hur min nya verklighet ser ut.
Experter säger att de tror att du kan hoppa över 6,30 meter i framtiden. Hur högt tror du själv att du kan hoppa?
– Jag vet att jag kan hoppa riktigt högt. Det bästa är fortfarande kvar.
CREDITS:
Foto: Sanna Dahlén
Styling: Gorjan Lauseger
Grooming: Tove Dalsryd/Mikas Looks