Avantgardet ligger bakom årets tydligaste resa. Från absolut ingenstans kom albumet För många dyra skor och döda ögon och blev hyllat av en hajpsugen enad kår av the usual tyckarproffs – från Andres Lokko till Henrik Schyffert. I många av texterna om skivan tar kritikerna fasta på att den skiljer sig från poplär pop på listorna. Det stämmer på alla bra sätt, den vackra smutsiga låten Som den här natten glöder har en självklar plats på Cafés spellista med 2016 års bästa låtar. Den 7 juni spelar Avantgardet på Debaser Brooklyn Bar i Stockholm och 9 juni på Far i hatten i Malmö.
– När du haft det här sönderpolerade selfiesamhället, när allt bara varit yta, Let’s Dance och Idol under så många år, då når man väggen och något annat måste komma. Det kan vara en bonde från Nybro som bara gjort en skiva, säger Rasmus Arvidsson till Café under ett besök på Södermalm i Stockholm.
Rasmus Arvidsson tillhör den krympande skara män i 30-årsåldern som fortfarande håller sig med idoler, rockhjältar om man så vill. En av dem är The Libertines och Babyshambles stökige sångare Pete Doherty.
– Jag hade en tavla med Pete Doherty uppsatt i mitt rum och varje morgon såg jag honom där med grå hud och sårig näsa. Jag brukade tänka att han lever och kör en dag till, då är det ingen fara för mig.
2002 när The Libertines släppte sin debutskiva Up the bracket hade bandet tjatat till sig hjälp av ikonen Mick Jones från The Clash.
I Avantgardets fall heter Mick Jones Björn Olsson och är en av Union Carbide Productions grundare och Håkan Hellströms och Mando Diaos producent. Rasmus Arvidsson lyckades övertala honom att producera bandets skramliga debutskiva För många dyra skor och döda ögon som kom i mars.
– Björn Olsson kallar mig Sveriges sämsta musiker men det betyder mycket att min största idol ville vara med och jobba med skivan. Då är kan man sitta lugnt i båten.
Du har sett mig på rygg i en ambulans, du har sett mig slarva bort min sista chans
Från låten Du ska få se mig.
Skivan innehåller tio låtar om flykten från uppväxtens Nybro, Rasmus alkoholism och droganvändningen som landade honom på rygg i en ambulans i London.
Du var riktigt nära döden, hur nära?
– Jag visste att jag skulle dö när jag låg där, men hur nära det var vet jag inte. Jag hade 240 i puls, hade inte käkat på två veckor och inte druckit något annat än alkohol, gått på amfetamin och inte sovit. Till sist blev det för mycket.
Ville du dö?
– Det var absolut inte så. Nu skäms jag, men då var det någon nihilistisk hållning i det större perspektivet. Men sen är du inte speciellt kaxig.
Du sjunger om amfetamin, kokain, benzodiazepine och alkohol på ett romantiskt vis.
– Jag hade aldrig kunna säga till en 17-åring att ”ta aldrig kola, det är inte bra”. Jag älskar det, det är det bästa jag vet men för mig är det inte speciellt bra, för jag är en missbrukare.
Jag gjorde ett jävligt snyggt mål efter fyra starköl
Hur bestämde du dig för att prata om din uppväxt och om missbruket?
– Det gjorde jag med texterna. Tre veckor innan skivan skulle komma tänkte jag att allt står där. Det är klart att det är taskigt mot min familj att berätta att jag missbrukade, men jag kan inte vara något annat än ärlig.
Rasmus missbruk började redan i Nybro där han var en sökare på gymnasiet.
– Studentdagen var hemsk, jag grät panikfloder eftersom det kändes som att livet var över. Jag har alltid varit så ledsen över allt som förvinner, jävligt sentimental.
Sedan jobbade han som parkförvaltare och pluggade internationella samhällsstudier på Linnéuniversitetet. Han var inställd på att leva det liv han såg att andra hade: spela och titta på fotboll, parmiddagar och få två barn.
– Så fort jag inte spelade fotboll var det tjack och alkohol, ibland när jag spelade också. Jag gjorde ett jävligt snyggt mål en gång efter fyra starköl. Sån jävla lobb, som Dimitar Berbatov.
Efter en knäskada åkte han med klassen på utbytestermin till Belfast och där – långt från familjen – tog missbruket fart. Han stannade kvar när de andra i klassen åkte hem och flyttade senare till London.
I London forsatte Rasmus plugga, gick på konserter och levde ett liv ”som såg bra och coolt ut på ytan”, som han själv säger. Han hade säsongskort på Upton park med West ham och gick på alla matcher i två år – men såg inte så många mål utan var på toa och ”drog kola”. Det slutade med överdos, ambulansfärd och resa tillbaka till Sverige.
– När jag låg där i ambulansen sa jag inte ”säg till min familj att jag älskar dem”, jag sa ”säg inget till mina föräldrar, säg inget till mina föräldrar”, jag gjorde allt för att vara kvar där. Den mentaliteten var det enda som betydde något för mig. Att hålla det borta från andra, eftersom det var mitt problem.
Jag ringde min dealer från flygplatsen för att kunna fortsätta
Rasmus vän gick bakom hans rygg och tog kontakt med Rasmus bror som gav honom ett ultimatum: berätta för mamma och pappa, annars gör jag det. Rasmus berättade och åkte hem till akutspyk och avgiftning. Han tog sig genom rehab, men ville tillbaka till livet i London.
– Jag ringde min dealer från flygplatsen. Efter ännu ett år ska jag precis åka hem igen – en in and out operation på akutpsyk – när jag känner nä, det här går inte. Jag packade väskan och stack utan att betala hyran.
Med sin utbildning lyckades Rasmus få jobb på tidningen Barometern som sportreporter.
– Björn Olsson säger att han ska lägga upp klippen när jag testar olika sporter på Avantgardets Youtube när vi blir stora.
På tidningen träffade Rasmus sin nuvarande flickvän, en 11 år äldre kvinna – och spelade in Avantgardets debutskiva tillsammans med vännen Patrik Åberg.
– Min tidigare sambo hade varit med mig genom hela den här missbruksperioden. Hon fick hem mig i viss mån, sen när hon äntligen kände att hon hade fått nykterhet och trygghet, köpt hus, då kommer det här. Det var inte lätt för någon.
Att du blev kär i en annan?
– Ja så jävla jobbigt alltså, det var inte direkt som att man skröt om det. Jag har varit en orkan och virvelvind och droger hit och all in på den grejen, och all in på den grejen. Men jag är så jävla kär i henne att det är sinnessjukt. Vi har aldrig bråkat, alltså inte en gång.
Hur är du romantisk?
– Mycket handlar om hemligheter, överaskningar är nyckeln. Jag tog henne till en restaurang i mitt gamla kvarter i London som ligger på 40:e våningen, där friade jag. Gick ner på knä. Ringen brände i fickan som bara en påse tjack har gjort tidigare. Men det gick bra, jävligt bra.
– Att vara romantisk är att skriva en låt också. Hela jävla skivan handlar om henne, eller ett par låtar i alla fall.
Nu ska ni ha barn?
– Hon har sagt att hon inte vill ha fler barn men vi får se. Jag vill verkligen det. Min pappa är grym men jag ska bli en annorlunda pappa. Jag är översensisbel, allting handlar om känslor för mig och jag har ett oerhört behov av att uttrycka känslor och av att få känslor uttryckta för mig. Det kan vara tufft om man kommer från en annan generation, framförallt om du är man.
Kramas du med din pappa när ni träffas?
– Ja, nu gör vi det. Han har utvecklas i och med det här. Herregud, det har format alla att ha missbruk i familjen, det är utvecklande för alla så vi kramas utav helvete.
I maj gjorde Avantgardet sin första spelning, i Göteborg. Nu väntar spelningar i Stockholm och Malmö. Nyktra tillställningar för Rasmus som går i terapi och på Antabus, medicinen som gör att han inte kan dricka alkohol längre.
– Konserter är så förknippat med alkohol för mig så vi får se hur det går. Alla ens idoler bygger en hel scenappearance på droger och alkohol så det blir tufft.
När tänker du mest på alkohol nu?
– Hela tiden. Det är väldigt tydligt när jag är i Göteborg eller Stockholm. Varje gång jag ska upp till Stockholm ser jag till att ha ett väldigt späckat schema. Som nu i kväll har jag bokat en teater som är fyra och en halv timme lång. Då vet jag vad jag måste göra för annars blir det jävligt jobbigt.
Den 7 juni spelar Avantgardet på Debaser Brooklyn Bar i Stockholm och 9 juni på Far i hatten i Malmö.