Bibelfeber i Hollywood

Den 4 april är det premiär för Darren Aronofskys gammaltestamentliga mastodontfilm Noah. Cafés nya filmkrönikör Andrev Walden förklarar varför vi kan vänta oss en syndaflod av bibelfilmer på biograferna framöver.

* * *

Man kan nästan höra det ända hit, hur det liksom smäller i skeppsvirket när de väldiga studioskutorna kränger. Och skriken från superhjältarna som kastas överbord.

Hollywood har bytt kurs. Nästa stora trend i drömfabriken: Bibeln.

Det bekymrar mig inte. Bibeln är tuff. Och nu menar jag inte ”tuff” som när kristna nattvandrare bjuder berusade ungdomar på kaffe och säger att Bibeln är ”tuff” – bara att den innehåller bra skurkar och bra ödeläggelse, den sortens ödeläggelse som Roland Emmerich och Michael Bay utvecklat till en modern konstart.

Den nya filmvågen inleds lite träffande med just en våg. Eller en hel syndaflod faktiskt. Darren Aronofskys Noah (4 april) – med Russell Crowe som Guds underleverantör – är först ut i en rad bibliska storfilmer. I december följer Ridley Scotts Exodus med Christian Bale som Moses samt Mary om Jesusbarnets födelse och livet som småbarnsförälder under kung Herodes tid vid makten.

Och det kommer mer. Brad Pitt förhandlar i skrivande stund om att döda Jesus i Pontius Pilate (2015) medan Ang Lee ryktas ta över regissörsstolen för Gods and kings (mer Moses) efter Steven Spielbergs avhopp. Samtidigt planerar Will Smith en film om Kain och Abel och om vi känner Will rätt lär Jaden Smith spela Abel medan han själv axlar rollen som den första människan.

Detta var bara ett storfilmsorienterat axplock, den bibliska vågen sköljer genom branschens alla skikt. För här finns pengar att hämta. Bibeln är till skillnad från Marvels universum inte upphovsrättsskyddad och den kristna amerikanska publiken är enorm. Men för att nå dem måste du stryka de kristna ledarna medhårs (ingen har hanterat detta sämre än Martin Scorsese som 1988 lät Jesus knulla lite i Kristi sista frestelse).

När Paramount lät en kristen testpublik se Noah blev det oroligt. I salongsmörkret fattades misstankar om att Aronofsky drar paralleller till vår tids klimatförändringar – och att Noah kan ses som en tidig miljöaktivist. En vinkling som den kristna högern (och dess oljeborrande vänner) knappast skulle godkänna.

Vi kan utgå från att den tonats ner på vägen till biograferna.

Andrev Walden

Krönikan har tidigare publicerats i Café nummer 4/2014.