Namn: Björn Dixgård.
Född: 8 maj, 1981
Familj: Fru och två barn, 8 och 10 år.
Karriär: Bildade Borlängebandet Mando Diao i slutet av 90-talet som 2002 slog igenom med garegerockiga debutalbumet Bring ’Em In. Bandet är kända för att ha utforskat musikaliska genres utanför rocken, bland annat genom tonsätta poeten Gustaf Frödings texter på albumet Infruset. Mando Diao har vunnit tre Grammis, bland annat ”Årets låt” 2010 med Dance With Somebody.
Aktuell med: Med Mando Diaos nionde studioalbum Bang och som ett av de nya husbanden i På spåret.
Det är nästan omöjligt att hitta intervjuer med bara dig. Du känns lite hemlig?
– Det är fler som påpekat det, men det är jag nog fan inte ändå. Jag är inte Thåström, liksom. När Gustaf (Norén) var med i bandet var det han som skötte snacket. Jag satt mest bredvid och log lite grann.
Men nu är du uttalad frontman. Hur känner du kring det?
– Första året utan Gustaf märkte jag att jag var obekväm. Jag hade inte vanan, trots jag hållit på med det här i 20 år. Nu börjar jag komma in i det mer, man anpassar sig. Om man ska nå igenom bruset måste man fan bjucka lite på sig själv också.
Berätta om nya skivan Bang.
När vi gjorde förra albumet Good Times kom vi från ett uppbrott med Gustaf och innan det Aelita och Infruset. Vi hade varit ute på annat vatten än vad vi var vana vid, men på Good Times återgick vi till det som alltid varit runt hörnet för oss – rockmusiken. De turnéerna körde vi många gamla låtar som Sweet Ride och Down in the Past. Det är mycket gitarriff på de låtarna, och vi kände att det var jävligt kul att spela. Efter turnén kände vi att vi borde skriva massa låtar baserade på gitarriff och det var exakt det vi gjorde.
Just Fröding-albumet Infruset var ett okonventionellt steg att ta för ett svenskt rockband. Hur ser du på det i dag?
–När Gustafs svägerska ville att vi skulle tonsätta en låt till hennes virtuella utställning på Carolina Rediviva i Uppsala tyckte jag det kändes lite skumt. Jag hade aldrig tänkt på att man kunde tonsätta texter, men efter ett tag kändes det helt naturligt. Snigelns visa som Gustaf tonsatte först blev så jävla bra. Jag kom ihåg att han kom till mig med den demon och samlade verk med Fröding och sa: ”Nu kör vi!”.
Vad hade Björn Dixgård anno Bring ’em In sagt om att han skulle ha skrivit låten – Strövtåg i hembygden, som har rekordet för antal veckor som listetta på Svensktoppen?
– Jag hade tyckt att det låter helt sjukt. På den tiden var vi så insnöade på Gallagher-bröderna och 60-talsband som The Who och Small Faces. Allt annat var skit. Så jag hade nog tänkt: ’Va fan håller du på med?’.
Du och Mando Diao har utforskat mängder av musikaliska genres. Vilken genre ska ni ge er på nästa gång?
– Det symfoniska, alltså mer åt det klassiska musikhållet. Jag ska vara med i, och delvis vara med och göra, en föreställning som är baserad på Infruset i Malmös konserthus nästa år.
Du var sjukt ung när Mando Diao slog igenom både i Sverige och internationellt. Hur hanterade du det?
– Jag minns vår första utlandsturné, i Japan. Det var min lost in translation-skälva. Jag fick väldigt mycket av ångest av alla intervjuer, det kunde vara 50 stycken på en dag. Det var väldigt intensivt. Men då var det jäkligt bra att Gustaf var bra på att snacka.
Hur botade du ångesten?
– Genom att vara småfull hela tiden. Jag var salongs hela tiden, inte så jättehälsosamt direkt.
Hur mycket dracks det under den här perioden?
– Väldigt mycket. Vi var väldigt klyschiga i den där åldern. Vi söp i kopiösa mängder, det hörde till rockklichén. Skulle jag supa på det sättet i dag skulle jag bli inlagd ganska snabbt. Jag uppskattar dock fortfarande en jävligt bra fest. Men det ska följas av sovmorgon och alla de där grejerna.
Hur nära har du varit ett beroende?
– Ett alkoholberoende måste ha varit nära de där åren. I partysammanhang har jag testat andra droger, men jag har alltid känt att: ’shit, det här är farligt. Det här ska jag inte vänja mig med’. Jag ska absolut inte bli beroende av grejer. Det får räcka med nikotin.
Hur funkar det att kombinera ett turnerande rockbandsliv med att vara farsa?
– Bra. Jag har inte den här känslan att jag har missat deras uppväxt. Jag känner ändå att jag känner dem på det sättet jag vill. Om de tycker att det är nåt som saknats får vi se när de blir äldre och kan berätta. Garanterat kommer de att tycka det. Det gäller alla föräldrar, man gör fel hela tiden.
Din bandkollega Gustaf Norén lämnade som bekant bandet under uppmärksammade former 2015. Han var märkbart berörd i den uppmärksammade tv-intervjun med Filip och Fredrik i Breaking News samma dag som uppbrottet. Hur mådde du?
– Den dagen det hände kändes det för jävligt såklart. Att det skulle behöva gå så långt. Samtidigt var jag extremt förberedd på det. Jag hade fått alla tänkbara hintar om det flera gånger. Det var ingen nyhet när det kom, men det var sorgligt.
Var det den verkliga anledningen till uppbrottet ”olika syn på vad Mando Diao var” som kommunicerades då?
– Det var en jävligt lång väg dit. Det var en jobbig och tråkig historia vad det gäller vår relation som gick åt helvete. Även de andra i bandets relation till honom. Att vi tyckte att Mando Diao var olika saker när vi skiljdes åt råder det inga tvivel om.
Berätta.
– För mig har Mando Diao inneburit frihet, chansen att få vara kreativ och chansen att försörja mig. De har betytt jävligt mycket. Om man bor i en kapitalistisk värld och har bestämt sig för att inte hoppa av den, då måste man ta in degen. Har man chansen att göra det på bästa tänkbara, roliga, sätt så är det få förunnat och det hade vi olika syn på. Han ville bort från det.
Var det självklart att fortsätta utan honom?
– Jag tror inte han hade tänkt att vi andra skulle fortsätta, och det hade jag inte själv tänkt heller. Men sen snackade jag med de andra och de var väldigt hungriga och sugna. Då kände jag att vi skulle ge det en chans.
Var du rädd för hur beslutet om att fortsätta skulle tas emot?
— Livrädd, men samtidigt kändes det kittlande, spännande och utmanande. Det var den lågan vi gick på. Vi kände gemenskap fortfarande och vi var jävligt sugna på att göra musik ihop. Vi snackade om att bilda ett annat band. Men fan, vi hade kört det här i 20 år – varför skulle vi ge upp det? Så kändes det.
Har du och Gustaf kontakt i dag?
– Nej, vi har inte det. Det är ingen som jobbat för att det ska bli så heller.
Känner du dig arg på honom i dag?
– Jag är besviken på hur det blev. Inte honom bara, man är alltid två om det, och i det här fallet fem faktiskt. Det är inte bara jag som har haft en relation med honom.
Efter uppbrottet har Gustaf har sagt att ni kommer samarbeta igen?
– Jag känner på samma sätt som kring livet i stort. Du kan veta varför det blev ett uppbrott, men du kan inte veta när det kommer, du kan inte veta om du kommer att vara frisk hela livet. Man är maktlös inför vad som kommer att hända.