Annons
Annons

Ronnie Sandahl

Sveriges nya stjärnregissör Ronnie Sandahl om hyllningarna, hånen och beefen med Björn Ranelid.  Nu kommer hans första långfilm Svenskjävel, om en svensk tjej som anställs som hushållerska i en norsk familj. Cafés Andrev Walden möter honom inför premiären.

* * *

Du och jag har gemensamma vänner men har aldrig umgåtts. Utom en gång när jag, nyseparerad och skör, sov en natt på din soffa. Du visade mig filmen Closer och sa att det var viktigt för mig att se den…

Annons

– Haha!

Hur kunde du göra så mot en annan människa?!

– Ibland när man är nedtryckt i skorna behöver man komma ytterligare 1,5 meter under jord för att inse att man behöver ta sig upp. Closer är ju ett väldigt starkt drama, som en torktumlare av svek – alla sviker varandra och det kan ju vara en tröst att veta i de där stunderna.

Jag blev lite knäckt av hur bra din regidebut Svenskjävel är.

– Det börjar gå upp för mig att den har något speciellt, ett sug och en humor kombinerat med en brutalitet. Men ärligt talat, jag känner mig mest lättad. Du vet, man går omkring i fyra år och är livrädd för att det är filmen G man gjort. Att det ska vara skit. Att det ska bli löjligt. Sen har jag väl blivit allt mer trygg för varje filmfestival den vunnit.

Men ni väntade till efter award season med biopremiären?

– Helt ärligt, jag ville inte göra Ruben och Roy nervösa.

I en scen säger huvudpersonen Dino, spelad av Bianca Kronlöf, att svenskar gillar Norge för  ”vi ser ju er som nån sorts utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto”. Roligt!

– Jag minns under klippningen hur vår distributör sa direkt: ”Den där repliken kommer bli en svensk klassiker.” Och oavsett land gapskrattar publiken. Men det bästa skrattet är nästan i Norge, för där kommer det liksom två hundradelar senare.

Men du, filmregissör är ju inget man blir! Det är något man bara fantiserar om att bli medan man lever ett verklighetstroget liv.

– Ja, alla sa att jag var en komplett idiot som sa upp mig från Afton-bladet för att bli filmregissör. Men jag var säker. Jag ville försöka. Sen dess har jag lagt sju år på att lära mig yrket.

Du har haft Tomas Alfredson och Daniel Espinosa som mentorer.

– Det var för sju år sen. Båda var väldigt generösa. Tomas träffade jag en gång i veckan i ett år, han var skitless på allting efter Låt den rätte komma in och tyckte väl att han lika gärna kunde prata film med någon liten parvel. Och Espinosa skulle precis göra Snabba cash och då fick jag gå bredvid där. Hämta kaffe. Vara på gott humör. Och förstås, studera Daniel. Hans ledarskap är helt magnifikt. Sen stack ju både Alfredson och Espinosa till Hollywood ett år senare och jag har inte hört så mycket av dem sen dess…

Men det går bra nu.

– Jo, den här vintern har förändrat mitt liv. Jag har aldrig tidigare fått ett erbjudande om att regissera någon annans manus, nu får jag ett i veckan. Och i stort sett alla stora agenturer i Hollywood har hört av sig. Jag signade med en i förra veckan: UTA. De som har bröderna Coen, Wes Anderson, Alfonso Cuarón…

Så nu drar du?

– Nej, inte än. Jag måste bli tryggare i yrkesrollen. Jag tänker inte åka till Hollywood och bli kanonmat. Åker jag dit ska jag få göra min sorts film, på mina premisser. Fast på engelska. Vilket ju är vad de vill och tror att jag kan få göra. Vi får se…

Du tar dig själv på omodernt stort allvar och har blivit kallad pretentiös. Men du ger dig inte?

– Nej, men jag har med tiden blivit bättre på att göra de där livsviktiga pruttljuden bakom allvaret.

Du släppte boken Vi som aldrig sa hora 2007 och hann bli både geniförklarad och häcklad författare innan du fyllt 25. Exempelvis Alex Schulman drev rätt friskt med dig. Kände du dig tvungen att liksom återuppfinna dig själv?

– Ja. Absolut. Och jag var tvungen att ta ett beslut om att sluta tänka så mycket på vad andra skulle tycka. Sluta googla. Sluta läsa.

Men du var medveten om att du blev lite driftkucku i vissa kretsar?

– Jaja. Absolut. Men tack och lov är det bara nollor som hånat mig. Då är det enklare. Jag menar, efter min debutroman ringde Stig Larsson upp mig för att berätta hur jävla bra min roman var. Carl-Henning Wijkmark hörde av sig, Bodil Malmsten, Bengt Ohlsson… Mina idoler, liksom. Då är det skitsamma vad random lallare på Twitter tycker.

I fjol blev du pappa till sonen Harry Kane. Visste din sambo att det finns en Tottenhamspelare som heter så?

– Vi hade bestämt oss för Harry och sen tjatade jag i månader om att det skulle bli Harry Kane. Han hade inte ens debuterat i A-laget då. Men så satt vi en kväll, som vi inte sällan gör, jag spelar Fifa och hon läser… och så pausade jag i 88:e minuten och sa: ”Jag byter in Harry Kane nu, om han gör mål då tar vi det namnet.” Hon bara: ”Jaja, visst.” Ut på kanten. Inlägg. Harry möter med pannan. Mål. Och sen dess har det aldrig varit något snack. Sen var det sjuka att samma dag som vår son föddes debuterade Harry Kane och gjorde sitt första mål i Tottenham.

Är du fortfarande författare? Har du någon författarbeef?

– Jag skriver på en roman, men har mycket få beefar.

Kan du tänka dig att beefa med nån nu? Bara lite?

– Jag råkade raljera över Björn Ranelid en gång för typ sju år sen och han skickar fortfarande hotmejl till mig. Så jag tror jag passar på den.

Hotmejl?

– Att vi ses i nästa roman. Såna grejer.
Fotnot: När Café ringer upp Björn Ranelid vill han först inte kommentera Ronnie Sandahls påstående. ”Men det är lögn, det kan du skriva.” Ranelid menar också att endast ett enda mail skickats. På den direkta frågan ”Har du skrivit ’Vi ses i nästa roman’?” svarar Ranelid: ”Aldrig någonsin.” När Café ber Sandahl om en kommentar visar han upp ett stort antal mail från Ranelid, varav ett innehåller orden ”Vi möts i min skrift framöver”.

Andrev Walden

* * *

Läs också!

Jordskott-aktuella Moa Gammel: ”Folk stör sig på att jag är högljudd”

Oscarsvinnaren Eddie Redmayne om mötet med Stephen Hawking: ”Han ser det positiva i allt – även i sin sjukdom”

Nick Jonas bröt upp från bröderna – så gick han från pojkbandsstjärna till MMA-hunk

Annons

Dela (5)
Tweeta

Annons


Laddar