Så länge jag kan minnas har jag jagat spökhistorier. Och det var nog här det började.
Mellan 1992 och 1997 publicerades 62 böcker i Goosebumps-serien. Svenska läsare känner dem bättre under etiketten Kalla Kårar. För många som växte upp under de åren var den här massproducerade skräcken själva fundamentet för ett framtida skräckintresse. Varje bok var 120-130 sidor och gick verkligen blixtsnabbt att läsa ut. Dels för att de var så korta och dels för att de var så otroligt spännande. Att det dessutom fanns envisa rykten om en rörelse för att förbjuda dem i amerikanska skolor gjorde dem förstås inte mindre tilltalande.
Författaren R.L. Stine kontrakterades ursprungligen för att skriva fyra böcker, vilka inledningsvis inte sålde i särskilt imponerande kvantiteter. Efterhand började dock ryktet om den nya serien sprida sig och populariteten växte sig så stor att Stine fick förnyat kontrakt, där han förväntades leverera en ny bok i månaden. Den här absurda produktionstakten var såklart uppskattad av alla unga skräckälskare, men skulle föga förvånande även ha väldigt tråkiga följder. Mer om det senare.
Den första boken – Welcome to Dead House betraktar Stine så här i efterhand som alldeles för läskig, varför de efterföljande Goosebumpsböckerna fick ett lite mer lättsamt anslag. Det är exempelvis ganska talande att den sextioandra (!) och sista boken i serien är Monster Blood IV (uppföljaren till den litterära klassikern Monster Blood III).
När man läser Welcome to Dead House idag är det övergripande intrycket att det är en bok som ganska troget skulle kunna filmatiseras och bli en skräckfilm riktad till vuxna. Av den anledningen är boken fortfarande en av de absolut bästa i hela serien. När man läste den kändes det som att man fått tag i en bok man verkligen inte borde ha tillgång till. Med sitt färgstarka omslag men mörka, mörka innehåll var boken en trojansk häst i barndomens bokhyllor.
Efter några dussin böcker började seriens popularitet dala. Rykten om att R.L. Stine hade rekryterat skribenter för att spökskriva böcker började cirkulera, något som Stine dementerade. Förlaget menade även att de påstått spökskrivna böckerna skulle vara en förklaring till Goosebumps sjunkande status. Att kraven på en bok i månaden skulle ha något med den sjunkande kvaliteten att göra tycktes aldrig slå dem.
Och ja, man kan ifrågasätta kvaliteten på de sista 30 Goosebumpsböckerna. Ja, det går att spekulera i om Stine anlitat hjälp för att klara sina deadlines. Man kan ställa sig frågan om det behövdes fyra (!) böcker om ”monsterblod”.
Men för alla bokslukande, skräckälskande tolvåringar spelade det absolut ingen roll. Allt vi ville ha var alltid en till spökhistoria.