1. The Dark Tower (2017)
Stephen Kings 7-8 böcker långa fantasyepos fullproppad av referenser till hans tidigare verk – komprimerad till en 90 minuter lång actionfilm. Det är ingen större överraskning att den här filmen gick åt skogen, trots duktiga skådisar som Idris Elba och Matthew McConaughey. Mer identitetslös sörja får man leta efter. Det känns som att studion gjort en stor undersökning vad fansen egentligen gillar med Kings litterära förlagor och sedan har man gjort precis tvärtemot deras önskemål.
2. The Great Gatsby (2012)
Fitzgeralds stora amerikanska klassiker, anpassade för folk som är lite trögtänkta. Ja, filmen har en otrolig låt av Lana Del Rey på soundtracket och ja, den är visuellt imponerande.
Det finns dock en scen som illustrerar exakt hur korkad den här filmen är. I scenen går Leo DiCaprio mitt i natten ut på en brygga och ser några ljuspunkter en bit bort. Han sträcker ut handen mot ljuspunkterna. VOICEOVER: ”Det var som han försökte nå ljuset.”.
Ja? Vi ser det. Varför ska en dum röst förklara exakt samma sak som vi redan ser? Det är så fruktansvärt irriterande och ändlöst dumförklarande.
3. John Carter (2012)
Dels är det ju kul att döpa en film till något så sinnessjukt intetsägande som John Carter. Det avslöjar absolut ingenting om filmens innehåll, ton eller genre. Bara att det sannolikt förekommer en kille som heter så.
Filmen är inte riktigt så dålig som dess rykte. Problemet är mer att om man bestämt sig för att filmatisera en av världens första science fiction-romaner (dessutom av ingen mindre än Edgar Rice Burroughs) men inte någonstans i marknadsföringen nämna det. Då borde man egentligen ha avbrutit långt i förväg. Varför? Jo för att man med den här kassa hanteringen av en superklassiker bränt chanserna för en ny mer genomtänkt version för många år framöver.
4. Dracula 2000 (2000)
Det tidiga 2000-talet var helt klart vampyrernas era. Då var det såklart dags att återuppväcka den främsta av dem alla – Bram Stokers blodtörstiga greve. Redan titeln är intressant, för vid den här tiden gick tankarna lite som så att ingenting som man döper till 2000 någonsin kan kännas omodernt.
Det är så idiotiskt att försöka sätta Dracula i en modern kontext, åtminstone på det här sättet. Man vill liksom glida på Bram Stokers goda renommé, men samtidigt ignorerar man ofta en grundläggande detalj. I slutet av den ursprungliga romanen får nämligen Dracula en påle genom hjärtat och förvandlas till stoft. Att då göra en uppföljare bortser alltså från en av de viktigaste scenerna i hela romanen. Dessutom är Dracula 2000 en riktigt trist vampyrfilm och det hjälper verkligen inte att man valt att sätta Gerard Butler i huvudrollen. Väldigt trist och onödig filmatisering.
5. Twilight (2008)
Den tamaste vampyrtolkningen som någonsin presenterats. Det är inte som att filmerna är speciellt mycket sämre än böckerna, men det faktum att böckerna var så usla borde ha skrämt bort alla filmskapare med självaktning. Hade inte tillräckligt mycket skada redan åsamkats? De här filmerna är töntiga, självupptagna, tandlösa och tråkiga.