1. Telefonerna måste sättas ur spel
Ett problem som vi ser alltmer i filmer släppta efter millennieskiftet är att det snabbt måste komma en förklaring till varför huvudpersonerna inte kan ringa polisen. Kanske är täckningen dålig, kanske är batteriet oförklarligt slut. Eller så kan man låta filmen utspela sig på typ 70-talet, men då ställs man ändå inför ett liknande problem.
Faktum är att detta egentligen inte alls är något nytt. Samma fenomen har funnits lika länge som telefonen existerat, men tidigare har mördaren istället fått skära av telefonsladden för att lösa det dramaturgiska problemet.
2. Gänget måste separeras
Det är inte alltid någon säger den hånade repliken ”Let’s split up”, men det är alltid det som händer. Det är kanske inte ett helt konstigt fenomen när man tänker efter. Om man lite räddhågset misstänker att en mördare härjar i skogen, då skulle det ju vara att bekräfta den misstanken om man envisades med att hela kvällen röra sig i en grupp om 6-7 personer. Att dela på sig kan faktiskt ha en avdramatiserande effekt på de utsatta. Enda nackdelen är ju att de tyvärr kommer bli mördade.
3. Spegeln
Någon borstar tänderna och tittar upp i spegeln. Ibland syns något där, ibland inte, men anspänningen kring spegeln finns här varje gång. Samma typ av skrämseltaktik jobbar man ofta med när någon letar efter något gott i kylskåpet, stänger dörren och någon står på andra sidan. Det här greppet är så vanligt att det inte räknas som en skräckfilm om det saknas.
4. Någon knackar på axeln
Det märkligaste beteendet i skräckfilmer någonsin, efter det besinningslösa mördandet förstås. När en kompis ljudlöst och osedd tar sig fram till en vän och plötsligt knackar personen på ryggen. Hur kan man omge sig med sådana människor? Som tittare önskar man alltid att ryggknackaren ska vara en av de första att ryka.
5. Varningen som trotsas
När våra hjältar i god tro ska ta sig till platsen där skiten kommer braka lös, så finns det alltid någon typ av varning på vägen. Ibland är det en person som uttryckligen avråder från besöket. Ibland är det ett otäckt rykte om platsen i fråga. I båda fallen gör det huvudpersonerna ännu mer lockade att fortsätta.
Varför är egentligen det här en byggsten i alla skräckfilmer? En teori är att filmen inte ska bli fullständigt ohanterligt mörk för oss som tittare. När huvudpersonerna fått en varning som de ändå trotsat, då ska vi lite, lite känna att det som händer ändå är deras eget fel.
6. Någon ramlar och reser sig inte
Okej, så helvetet har brakat lös och huvudpersonerna flyr i panik från mördaren. Men har ni tänkt på hur oerhört sällan man ramlar i verkligheten? Och hur ofta det händer i skräckfilmer? De snubblar och drattar på ändan precis hela tiden. Det konstigaste är egentligen hur de efter fallet aldrig reser sig upp direkt och fortsätter springa, utan ligger och kravlar sig fram.
7. Promenerande mördare
De vilt springande och ramlande ungdomarna står alltid i bjärt kontrast till mördaren som lugnt och samlat promenerar gatan fram. Ändå hinner han på något märkligt sätt alltid ikapp. Fint att Jason Voorhees (den mest klassiska flanören) trots sina mordiska tendenser ändå är ganska zen.
8. Flykten till andra våningen
Detta är något skräckfilmstittare stört sig på ganska länge. Mördaren tar sig in på bottenvåningen och huvudpersonerna flyr… upp till andra våningen. Men! Om man ska spela djävulens advokat så är beteendet inte ologiskt. Huset i fråga är ofta huvudpersonens eget hem och han eller hon kan det utan och innan.
Ryggmärgsreflexen att ta skydd i en annan del av hemmet istället för att kasta sig ut genom ett fönster är inte svår att förstå. Att som Renée Zellweger i Motorsågsmassakern 4 klättra upp på taket, i antennen… Det är en annan femma.
9. Den misstroende partnern
En i kärleksrelationen berättar för den andra att han/hon misstänker att huset kan vara hemsökt och möts av kompakt misstro. Trots att det inte finns någon anledning att tro att spökupplevelsen skulle vara en lögn eller ett resultat av mental ohälsa. Vi ser verkligen aldrig någonsin hur partnern bara köper allt rakt av och hur de börjar angripa problemet tillsammans. Det är nästan som att de aldrig sett en skräckfilm.
10. The Final Girl
En lista om återkommande skräckfenomen är fullständigt värdelös om man bortser från final girl-tropen. Enkelt förklarat är det den sista överlevande (oftast en kvinna) som dessutom lyckas med konststycket att besegra mördaren/monstret.
Hennes resa är alltid den mest utmejslade och hennes personlighet alltid den mest tredimensionella. Ofta börjar hon som en ganska tillbakadragen person, för att under filmens gång bli alltmer företagsam och mot slutet har allt det fruktansvärda som hänt runt vår final girl gjort henne så benhård att hon faktiskt kan utgöra ett reellt hot mot mördaren. Ett av skräckfilmens absoluta fundament.