Det finns filmer och så finns det filmer. Allt som oftast är det rullarna med många getingar, plus eller annan medial uppvaktning som får skina i populärkulturens finrum – och det kanske med all rätta. När riktigt schysst filmkonst kommer ut är det inte mer än rätt att det pratas om i fikarummen på jobbet och används som referensvirke i vardagliga diskussioner. Adam Sandlers oväntade och toppenfina insats i den kompetenta Netflix-filmen Uncut Gems SKA vara ämne för diskussion, du ska med varm tacksamhet ställa om tv-bredden när du ser en Wes Anderson-film och det är inte mer än rätt att du ibland fortfarande hör den ledsna fiolen eka i ditt huvud från när den hästkompakta Rohan-armén stormar orkerna vid Minas Tirith i Sagan om Konungens Återkomst (2003).
Men där det finns ljus finns det också mörker. Visst finns det en hel bransch bara för riktiga pajfilmer (se exempelvis Sharknado-triologin med i skrivande stund sex filmer som handlar om tornados innehållande vithajar som gång på gång överhopar Los Angeles och dess befolkning). Men mest besviken blir man kanske när en eminent regissör med få lik i garderoben släpper en riktig skitfilm – en känsla som bäst kan beskrivas som att bli lämnad (eller slagen i solarplexus) av sin partner som tidigare gett dig värme och trygghet. Ett klockrent exempel på det är Les Miserables-regissören Tom Hoppers påkostade katastroffilm Cats (2019), men det återkommer vi till lite senare.
Men smaken är som baken, heter det. Vad som tycks vara en tvåplusfilm av någon kan ses vara århundrandets rulle av en annan. Café ville veta vad Sveriges tyngre filmkunniga namn hade på besvikelser till filmer och vilka regissörer som trampat på klaveret. Därför har vi lyft luren och frågat vilka rullar våra svenska filmexperter anser vara de absolut sämsta som någonsin gjorts.
Nu, utan vidare överläggningar – världens 10 sämsta filmer enligt Sveriges filmexperter
1. Nåt i kikaren (2004)
Roger Wilson, programledare på P1 Kultur, Sveriges Radio:
– Stackarna. Jag minns att allt verkligen var jättedåligt med den. Jag var på pressvisningen och filmen hoppade ut ur projektorn så att man bara såg halva bilden. Och det nästan blev som en lättnad i salongen över att man slapp att se eländet. Men efter ett tag gick någon till sist in och sa till maskinisten. Det var en romantisk komedi om fågelskådning och voodoo, vilket ju är en rätt svår kombination att ta sig ur med hedern i behåll. Stackars Alexander Moberg, fick han göra mer film efter detta? Jag vet att jag skrev en av mina elakaste recensioner i livet om den, samtidigt var 2004 ett år med väldigt dåliga svenska filmer och den här blev på något sätt droppen som fick bägaren att rinna över. Vill också poängtera att Nåt i kikaren faktiskt hette Mongolpiparen vid biopremiären och sedan döptes om när den kom ut på video, så att ingen skulle förstå att det var filmen som blivit sågad vid biopremiären. Omdöpningen kan ju eventuellt också bero på att alla kallade filmen för ”Mongolpipparen” när den gick upp på bio.
2. Midsommar (2019)
Ronny Svensson, filmkritiker på TV4:
– En av de värsta filmerna jag sett på senare år. Jag blir arg bara jag tänker på den. Det är stundtals som Monty Python med en avhuggen fot som sitter i en rabatt och sådana saker. Jag brukar aldrig skylta med att jag är filmvetare, men om man sett den legendariska skräckfilmen The Wicker Man från 1973 känner man igen väldigt mycket som de tagit från den. Det kanske värsta är att att de försöker göra ”art” av skräck och gör den till något mer än vad skräckgenren är. Den blir pretentiös och skitnödig och blir därför också mer skrattretande än läskig. Sorgligt att det är en svensk delproduktion också.
3. Hardcore (2015)
Björn Jansson, programledare på Björns filmguide, Sveriges Radio:
– Ett riktigt bottennapp – en rysk-amerikansk samproduktion som känns som att titta på i en och en halv timme när någon annan spelar ett riktigt uselt dataspel som går ut på att döda så många som möjligt. Det kan vara den sämsta film jag sett.
4. Ett veck i tiden (2018)
Helena Lindblad, filmkritiker på Dagens Nyheter:
– Det är ett science-fictionäventyr baserad på en bästsäljande ungdomsbok som regisserats av den Oscarsvinnande regissören Ava DuVernay. Hon blev inför den här filmen omtalad för att vara den första kvinnliga regissören som fått en jättebudget att jobba med, men det blev i stället ett stort påkostat actionäventyr och en katastrof med en estetik som påminner om My Little Pony. Den är så outhärdligt usel att man har roligare med en kolorerad broschyr från Jehovas Vittnen.
5. Hypnotisören (2012)
Roger Wilson, programledare på P1 Kultur:
– Det var tänkt som en stor filmfranchise som skulle ta över världen, skådespelarna var till och med på plats på filmfestivalen i Cannes för att promota filmen. Men efter den här starten blev det aldrig ens en andra film av den här Lars Kepler-franchisen. Det kändes som om regissören struntat i manuset, och i stället låtit Lena Olin och Mikael Persbrandt improvisera fram stora delar av scenerna. Kanske är det därför som inget riktigt hänger ihop i den här filmen. Hela grundtanken med den litterära förlagan är borta och ersatts med någon märklig halvmesyr om arvssynd och ondska. Av storsatsningen blev det något som inte ens höll Beck-nivå.
6. Joker (2019)
Ronny Svensson, filmkritiker på TV4:
– Jokern, fy fan. Snacka om att de har varit lata när de skrivit manuset. Det känns som att de suttit och inte kommit på någonting men gått tillbaka och stulit delar av King of Comedy (1982) av Martin Scorsese om karaktären Rupert Pupkin som, precis som Jokern, är en depraverad och mammabunden människa som vill få alla i sin omgivning att skratta. Lika mycket har de tagit av Scorseses Taxi Driver (1976) som också handlar om en karaktär som till slut exploderar i våld. Det är som de tagit de två stora verken från Martin Scorseses filmkatalog och sedan haft mage att ersätta Jerry Lewis i King of Comedy med Robert De Niro. Det blir en indirekt hyllning till de här två filmerna, Scorsese och De Niro. Visst är det fantastisk musik och Joaquin Phoenix är strålande i huvudrollen. Men det är en förfärlig film, en uppdaterad karbonkopia och jag kommer aldrig att se om den.
7. Vilken jävla cirkus (2017)
Björn Jansson, programledare på Björns filmguide, Sveriges Radio:
– Full av huvudvärksframkallande scener. Det är nog bara Tomas von Brömssen som kommer undan med hedern i den här filmen. Lite för många pinsamma scener och alldeles för mycket slapp improvisation.
8. Under pyramiden (2016)
Helena Lindblad, filmkritiker på Dagens Nyheter:
– Regissören Alexander Petersén debuterade med den fantastiska och jättespännande filmen Avalon (2011) som jag gav en femma till i DN. Sen går han och gör den här, man tänker sig någon vara kompetent men så kommer det en katastrofal uppföljare. Den var obegriplig och ett försök att göra en pretentiös konspirationsthriller på svenska utan att kunna knyta ihop säcken.
9. Dancer in the Dark (2000)
Ronny Svensson, filmkritiker på TV4:
– Oh my God, asså. Redan från början tänkte jag att vad fan är det här? Fult, grått och skitigt bara. Det finns den här löjliga vurmen om att allt i filmen ska utspela sig i USA, men i verkliga fall är det på en bakgård bakom en SAAB-fabrik i Trollhättan – och det ser man så jäkla tydligt. Jag älskar ändå musikaler, men här försöker Lars von Trier göra någon slags socialrealistisk grej och klä det i en musikal. Det är inga bra låtar, ingen bra dans och fula miljöer. Det är verkligen skrattretande löjligt. Sedan har jag alltid haft bekymmer med Trier – jag har intervjuat den knäppgöken på Draken i Göteborg och han är en otrolig kvinnohatare. Titta bara på hans senaste The House That Jack Built (2018) som handlar om en man som går och brutalt mördar kvinnor i två timmar. Det är förfärligt.
10. Cats (2019)
Roger Wilson, programledare på P1 Kultur, Sveriges Radio:
– Jag har recenserat filmer från och till i ungefär tjugo år, och att jag gav filmen Cats en trea uppmärksammades i både Studio Ett och Kulturnyheterna i SVT. Men jag är passionerad kring det dåliga, ett riktigt magplask kan vara magiskt tycker jag. Det visste redan kultregissören John Waters när han pratade om bra dålig smak. Och, om vi nu ska diskutera Cats. Vem kan inte gilla scenen där Rebel Wilson tar av sig en kattdräkt bara för att visa att hon är en katt under också? Det är ju surrealism, inte dåligt! Och surrealism är kul!
Helena Lindblad, filmkritiker på Dagens Nyheter:
– Det är intressant att tala om begreppet fallhöjd – när begåvade regissörer gör riktigt dåliga filmer när de bevisat att de faktiskt kan göra en bra film, varför görs då en fullständig katastrof? Tom Hopper är Oscarsvinnare och tidigare gjort The Danish Girl och Les Miserables, och så gör han det här. En av de absolut sämsta filmerna jag någonsin sett. Jag gav den en nolla, och jag har inte satt särskilt många nollor.
Björn Jansson, programledare på Björns filmguide, Sveriges Radio:
– Ja, den är fruktansvärt dålig med tanke på budgeten. Men den har en del kalkon-kvaliteter.
Ronny Svensson, filmkritiker på TV4:
– Vad gäller Cats ser man det som annars är ett ständigt problem i Hollywood, nämligen manustorka. Då gör man remakes eller filmatiserar musikaler. Det finns ingenting substantiellt att filma och ingenting att berätta vilket man försöker rädda med läckra miljöer av Piccadilly Circus, katter som flyger omkring och lite halvtaskiga sånger. Den borde ha stannat på den levande musikalscenen och såklart aldrig hamnat på duken. Det var ett helvete, det är klart.