Nu är den äntligen här, årets mest emotsedda musikfilm Bohemian Rhapsody. 31 oktober har biopicen om Queen och Freddie Mercury Sverige-premiär och att döma av förhandshajpen verkar folk vara fullständigt tokiga i filmatisering om Freddie Mercury. Trots kontroverserna som kantat inspelningarna – Sacha Baron Cohen var tilltänkt att spela Freddie Mercury, men hoppade av efter meningsskiljaktigheter med bandmedlemmar och filmens regissör Bryan Singer (The Usual Suspects, X-Men) kickades bara med tre veckor kvar av inspelningarna (han har dock fortfarande regissörscredits) – står vi tillslut här med en svulstig stamp-stamp-klapp-release i sann Queen-anda.
Frågan inför releasen: håller Bohemian Rhapsody vad den lovar? Ja, den gör ju faktiskt det. Precis som bandet Queen levererar den åtskilliga underarmshårresande ögonblick – men också flertalet tillfällen där händerna osökt känner ett starkt behov av att täcka ögonen till följd av för höga halter cringe. Fast, när det kommer till kritan är det väl precis det man vill ha av en biopic om rockhistoriens pampigaste operaband?
För den spoilerkänsliga läsaren kommer här ett varnings-OBS! med stor varningstriangel: texten innehåller spoilers.
Rami Malek som Freddie Mercury
Mycket av förhandssnacket inför filmen har handlat om Rami Malek. Efter att Sacha Baron Cohen hoppat av projektet ersattes han av den amerikanske (i sammanhanget) doldisen Malek, som redan innan filmen gått upp på bioduken har hyllats stort för sitt porträtt av Mercury.
Gåshud: Under filmens livescener är Malek elektrisk, lika triumferande storslagen som Queen-sångaren måste ha varit för en konsertbesökare. Andra halvan av filmen är också då Malek excellerar i sitt porträtt av den enigmatiske rocksångaren.
Cringe: … vilket för oss till filmens inledning. Den klumpiga peruken, tandprotesen och imitationen av Mercurys dialekt får inledningsvis Mercury att framstå som en alien, och inte på ett bra sätt. The Guardian jämför träffande Maleks tandprotes som ska fånga Mercurys överbett vid en Simpsons-karaktär som vaknat till liv.
De tidiga åren
En stor del av bra rock-biopics är naturligtvis åren innan genombrottet: de oförstörda åren då bandet brinner som mest för sin musik, och varje turné eller singel är ett nytt äventyr – Queens historia är naturligtvis inget undantag.
Gåshud: Även om pojkdrömmen naggas i kanten när bandet ska mima till Killer Queen på klassiska Top of the Pops så är det ändå ren och skär gåshud att se bandet blomma ut till rockikoner. Bandets rockstjärneattityd bara något år efter att de suttit i en trasig van med märkliga frisyrer är också (välförtjänt) hybris som borde vara en del av varje rock’n’roll-film.
Cringe: Nog kunde vi ha dragit ut på det goda lite? En del av den första smaken av framgång försvinner i farten, då filmmakarna porträtterar Mercury och bandet som färdiga rockstjärnor med lite tvivel på sin egen förmåga – men någonting måste väl ha hänt en outcast med överbett, en tandläkarstudent och en fysiker mellan att de började spela ihop och att skivbolagen började vifta med kontrakt?
Mörkret
Ingen rockbiografi utan mörker, och nog finns det en del att gräva i hos Freddie Mercury: den extravaganta lindansaren som balanserade mellan opulent lyx och hedonism med kolsvarta kanter.
Gåshud: Festscenerna i filmen är livsbejakande och lyxiga, precis som bandet de porträtterar är det tydligt att bandets förmåga att trycka på ”extra allt”-knappen så hårt som möjligt även gällde utanför scenen: bandets fester – däribland releasefesten i New Orleans 1977 med nakna servitörer, dragqueens och kortväxta människor med kokainfat på huvudet – är lika legendariska som sina konserter.
Cringe: Mycket av den verkliga hedonismen lyser med sin frånvaro. Visst, det refereras till att bandets frontman är hög, kyssar delas ut (på kinden) och Mercury tafsar i en svag stund på en servitör – men nog var väl Queens fester vildare än så? Att filmens barntillåtna stämpel sätter käppar i hjulet för en sann skildring av Mercurys utlevande hedonism är tydligt, och ett klart minus.
Freddie Mercurys sexualitet
Mercury är en av världens största gayikoner och lyckades med konststycket att få ett i övrigt slätstruket band att framstå som sexikoner – helt på egen hand.
Gåshud: Berättelsen om Queen är berättelsen om Freddie Mercury. Så är det. Man får argumentera länge och mycket för att övertyga någon om att Mercury inte är världshistoriens bästa frontman. Men inte nog med det, han lyckades tämja en stockkonservativ rockpublik utan att någonsin anpassa sig efter omvärldens homofobi. Freddie Mercury tog gaykulturen in på arenorna – utan att vika en tum från sin vision.
Cringe: … men det ska sägas att mycket av filmens brister finns under den här punkten. Även om man bortser från att filmen raderar alla fysiska bevis på kärlek mellan män (de ligger också med varandra va?) så moraliserar också manuset så till den grad att Mercurys homosexualitet antyds vara anledningen till hans mörka år: medan resten av bandet framställs som ett gäng krullhåriga tråkmånsar festar Mercury vidare till hans riktiga vänner (nämnda krullhåriga tråkmånsar) inte längre orkar med honom och hans utlevande livsstil.
Hitskavalkaden
Om hitsmaskinen Queen porträtteras som just hitsmaskinen Queen? Jovars.
Gåshud: We Will Rock You, Bohemian Rhapsody, Fat Bottomed Girls, Killer Queen, I Want To Break Free, Radio Ga Ga, Under Pressure, Another Ones Bites the Dust, We Are the Champions, The Show Must Go On och tillslut skorhornas också Don’t Stop Me Now in i eftertexterna. Ja, du hör ju. Hitsen finns – och hitsen får också tilltaget audioutrymme.
Cringe: Alla hits ska med. Nä, alla hits behöver faktiskt inte pliktmässigt vara med.
Låten ”Bohemian Rhapsody”
Låten som definierar Queens sound mer än någon annan låt i deras stora låtkatalog, Bohemian Rhapsody från albumet A Night at the Opera (1975) är Queen-låten som får överlägset mest utrymme i filmen. I sig inte speciellt märkligt, med tanke på filmens titel.
Gåshud: All låttrivia är ett välkommet inslag, speciellt i en familjefilm som Bohemian Rhapsody ändå är. Och visst är det gåshud hur mycket utrymme en av rockhistoriens konstigaste och mest svulstiga låtar får – det är både vackert och beundransvärt hur mycket bandet brinner för låten. Passagen kring låten kan likställas med 20 minuter avsnittsmys ur Hitlåtens historia. Gåshud per definition alltså.
Cringe: Händerna täcker definitivt ögonen när Freddie ”kommer på” låtens signaturpiano direkt efter ha legat med Mary Austin (spelad av utmärkta Lucy Boynton) i filmens inledning. En av filmens absolut plattaste scener.
Aidsdomen
Den 23 november 1991 skickade Freddie Mercury ut ett pressmeddelande där han berättade att han hade testat positivt för HIV, bara ett dygn innan han avled endast 45 år gammal.
Gåshud: I filmen får Freddie sin diagnos strax innan Live Aid-spelningen, och han meddelar beskedet till bandmedlemmarna i en känslosam scen i replokalen veckan innan den enorma comebackspelningen. Dramaturgisk perfektion.
Cringe: Freddie Mercury fick enligt partnern Jim Hutton sin diagnos 1987 – alltså två år efter Live Aid-spelningen. Nog för att rockbiografier kräver en del råddande med tidslinjer och kronologi – men den här dramaturgiska genvägen var kanske lite väl, va?
Live Aid-spelningen
13 juli 1985 spelade Queen på den Bob Geldof-initierade världsomspännande välgörenhetsgalan Live Aid. Spelningen på Wembley var minutiöst planerad av bandet, varade i drygt 20 minuter och sågs av över 400 miljoner tittare i 60 länder. Det ikoniska giget, där gruppen framförde megahits som Bohemian Rhapsody, Radio Ga Ga och We Are The Champions, har i efterhand röstats fram (givetvis av brittiska journalister) som världens bästa liveframträdande någonsin.
Gåshud: Inga klagomålsärenden kommer, eller får, lämnas till filmens skapare för att man väljer en av historiens mäktigaste och mest gåshudsframkallande spelningar som filmens fond. Fina kamerasvepningar över publiken och reaktionsbilder på bandmedlemmarna. Och låtarna. Låtarna. Live Aid-spelningen hanteras med värdighet och är det perfekta avslutet på filmens 134 minuter långa speltid. Dessutom är Rami Malek snuskigt lik Freddie på scen.
Cringe: Queens set på Live Aid varade i drygt 20 minuter. Queens set på Live Aid i Bohemian Rhapsody varar i drygt 20 minuter. Behöver verkligen alla låtar och hela setet spelas? Dessutom rundas allt upp (SPOILER ALERT) till giget med att Freddie får sin AIDS-diagnos, träffar sitt livs kärlek och återförenas med sin familj. Mycket får man tumma på verkligheten för berättandets skull – men här blir det lite VÄL förenklat och intensivt paketerat.
Bohemian Rhapsody har Sverige-premiär 31 oktober. I rollerna ser vi bland andra Rami Malek som Freddie Mercury och Lucy Boynton som Freddie Mercurys första kärlek och livslånga vän Mary Austin.