Emil Persson: 6 svenska filmer baserade på verkliga händelser som borde göras

Emil Persson och Dead By April på Allsång oå Skansen och Zlatan-statyn.

Vad händer när filmbolagen får slut på livsöden? Cafés Emil Persson slår ett slag för livets mindre historier.

Emil Persson  |  Publicerad 2019-11-15 15:08  |  Lästid: 4 minuter

Man minns två typer av lärare: de riktigt dåliga och de riktigt bra. Min historielärare Ronny hör till de riktigt bra. Han undervisade med den typ av epidemisk entusiasm som var direkt nödvändig för att tonåringar skulle kunna uppbåda något som helst intresse för hunner, Hastings och Hitler. Och aldrig var Ronny så uppeldad som när han pratade om ”undret vid Dunkerque” 1940. Han återkom alltid till fransmännens mirakulösa förmåga att gå samman och hitta sätt att evakuera över Engelska kanalen i olika småbåtar. Enligt myten paddlade till och med någon från hamnstaden i ett badkar. ”Men”, tillade Ronny alltid med bubblande förtjusning i rösten, ”det där sista vet jag inte om jag tror på.” 

Jag tänkte på Ronny när Christopher Nolans krigsskildring Dunkirk hade premiär. Och jag tänkte på Dunkirk när jag nyligen såg trailern för Midway med Woody Harrelson, som tar avstamp i ett annat slag under andra världskriget.

Det är länge sedan filmbolagen tömde lådan av hyfsat heltäckande krigsfilmer, nu krämar man content ur mer perifera och enskilda händelser (som i sig också rymmer stora berättelser). Någonstans är det väl rimligt: När Pearl Harbor och Normandie redan avverkats står Dunkerque och Midway obönhörligen på tur. Det viktiga är att ”based on a true story”-brunnen aldrig får sina.

Det är lätt att syna biolistan och tänka att ”based on a true story”-trenden är starkare än någonsin: 438 dagar, Hustlers, Brevbäraren som byggde ett palats, En komikers uppväxt, Le Mans 66, Judy, Flykten från DDR, Quick.

Men det är också lätt att tänka att ”ja, men så där har det väl varit hur länge som helst nu”.

Visst är berättelser som springer ur verkligheten ett av filmbranschens fundament, men det går med visst fog att hävda att vi ändå upplever en febertopp nu.

På Emmygalan var fyra av fem nomineringar till Bästa miniserie baserade på verkliga människor eller händelser: Escape at Dannemora, Fosse/Verdon, When They See Us och Chernobyl. Samma sak med fem av Oscarnomineringarna till Bästa film: Bohemian Rhapsody, BlacKkKlansman, The Favourite, Green Book och Vice.

Bara en poserande idiot väljer väl att problematisera detta i överflöd: Det finns nästan inget finare än att lära sig om världen, mänskligheten och historien i biosalongen. Däremot kan man känna att det är ganska förutsägbara livsöden som de stora studiorna väljer att filmatisera.

Det vore befriande om någon vågade göra spelfilm av händelser och rörelser som inte förändrat världen ett endaste dugg – som kanske inte ens säger något om något – utan bara är rena bagateller med dramatiseringspotential. Här är några uppslag:

1. Vilken Kalle?

2012 uppträdde metalcoregruppen Dead by April i Allsång på Skansen. Allsångs­redaktionen tänkte att en brygga behövde byggas mellan bandets mörka energi och den julimysiga inramningen. Lösningen blev att låta sångaren Jimmie Strimell growla över visan Kalle på spången. Detta har gett upphov till en historisk tv-sekvens där en Dead by April-medlem går runt med allsångsmikrofonen i publiken och ser ut som om han vill bli uppäten av järvarna samtidigt som Jimmie står kvar på scen och väver in avgrundsvrålet ”VILKEN KALLEEEERRRGHHH” vid väl valda tillfällen i trudelutten. SVT-teamet bakom den här idén har länge förtjänat en gedigen spelfilm, komplett med ödesmättat whiteboardrafsande och långa spånmöten som aldrig tycks ta slut – innan ”Vilken Kalle?”-polletten slutligen trillar ner. Tagline: ”En projektledare. En idé.”


2. Tamburinhärvan

Ett kronologiskt hackigt epos om en revisor som överför pengar mellan olika svenska artisters konton i tre timmar utan att någon riktigt förstår vad som pågår, varpå frustrationen stiger och stiger och stiger hela vägen in i eftertexterna då biobesökarnas så kallade topplock slutligen går. Ronny Svensson delar ändå ut fyra solar i Nyhetsmorgon eftersom en Gibson Les Paul (eller bara ”Les Paul” som han själv säger) hänger på en vägg i en scen.


3. Zkulptören

Han hade ett jobb – och han misslyckades. Stort raffel uppstår när ett fotbollsförbund, en internationell storstjärna och en lite mer lokal skulptör tillsammans ska skapa en porträttlik staty och välja en stad att ställa den i. Varför tar det sådan tid? Hur stavas ”Ligue 1”? Och vem är det egentligen som avbildats? Missa inte Zkulptören.

Zlatan-statyn avtäcks i Malmö

4. Falling Down 2 – Vem vet minst?

Vad var det egentligen som hände på det där mötet när programledaren Rickard Olsson fick beskedet om att Vem vet mest? skulle göras om? Jag vet, det är för uttjatat att referera till Falling Down 2019, men av marknadsföringsskäl kan jag ändå leva med att just den här berättelsen beskrivs som ”en svensk Falling Down”, för det är exakt vad det är. Efter att ha gjort upp med programchefer och producenter nås klimax i den stora slutscenen där Rickard stryper sin efterträdare Johan Wester med en randig slips och murar in honom i en pulpet.


5. Mordet på Marsexpressen

2005 valde Sebastian Karlsson att framföra David Bowies Life on Mars i Idol. Det var en habil version, så där som versioner är habila när dugliga Idol-artister tolkar dem bokstavstroget. Det riktigt minnesvärda hände efteråt. Juryordförande Peter Swartling blev så rörd att han inte nöjde sig med en stående ovation, utan stegade fram över scengolvet, tog av sig sin cowboyhatt, placerade den mot bröstet, lade ena handen på Sebastians axel, stirrade honom djupt i ögonen och sa med sprucken röst: ”Du dödade den.” Swartling menade alltså att nu när Life on Mars tolkats så här bra så behöver ingen tolka den någonsin igen. Låt oss även kassera originalet när vi ändå är i gång. Ska erkänna att jag inte är helt säker på om det verkligen finns en film här, det blir ju något slags bakvänd ”whodunnit” eftersom vi redan vet mycket väl att det var just Idol-Sebastian som dödade Life on Mars, men på något vis vill jag ändå se situationen i allmänhet och cowboyhattavtagandet i synnerhet gestaltas av, varför inte Leif Andrée?


6. Trocazero dark thirty

En grupp människor som passerat 30 och fortfarande romantiserar blodapelsinläsk och Apotekarnes kan inte riktigt hantera känslorna som uppstår när Trocadero döper sin lightläsk till Trocadero Zero snarare än Trocazero. De tycker att det är en missad möjlighet och tycker dessutom att deras spaning är så stark att de måste berätta den för alla de känner. Det dröjer inte länge innan de börjar söka upp människor de inte känner för att berätta den. Spaningen sprider sig som ett virus och Trocazero-zombies skallar snart samman och klättrar på varandra och skapar World War Z-liknande människoberg av oförlösning innan alla dör i slutet.

Trocadero Zero.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-11-15 15:10