Annons
Annons

STOLTA SPONSORER AV CAFÉS STORA MODEPRIS 2017

 

 


jason timbuktu diakite

Är Jason ”Timbuktu” Diakité på väg att lägga av med musiken? Nu gör han På spåret-debut tillsammans med Lina Thomsgård och hans karriär har aldrig sett ljusare ut – men det kan vara så att Jason har nya planer. Läs Jan Gradvalls reportage om musiken, politiken och framtiden.

* * *

Backstage, Gröna Lund, slutet av maj.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Det är 45 minuter kvar till att Jason ”Timbuktu” Diakité och bandet Damn! ska gå upp på scenen. De vankar runt i logen, går igenom detaljer och övergångar mellan låtar. Det är mycket nytt som måste sitta. Det är inledningen på sommarturnén.

Det är andra gången någonsin som de spelar låtarna från För livet till döden, det album som släpps samma vecka.

Trummisen Måns Block övar med sina trumstockar mot en stolsdyna, en gammal stol där kanske Bob Marley, Miles Davis eller någon i ABBA har suttit. Alla legender som suttit precis här innan sina myt­omspunna spelningar blickar ner mot oss från affischer och fotografier på väggarna.

Stunden i en loge innan en konsert eller ett framträdande känns privat. Alla har sina egna ritualer för att kunna förbereda sig för uppgiften. Det händer nästan aldrig att artister släpper in journalister. Jag försöker därför hålla en låg profil, sittande på en pall i hörnet med mitt anteckningsblock.

18 minuter kvar. Den loja stämningen försvinner, energinivån skruvas upp. Damn! och Timbuktu har spelat till­sammans i över 15 år. De känner varandra utan och innan. Alla är skåningar, alla är män, utom körsångerskan Beldina Malaika, soulartist med rötter i Kenya, som öppnar dörren till logen, känner den lite instängda luften, ryggar tillbaka skämtsamt teatraliskt, Beyoncé-viftar med handen och säger:

– Det luktar mycket man här.

Några av musikerna byter kläder innan spelningen, några gör det inte.

– Vilken stil har vi? Vår stil är nog att vi inte har någon stil, säger kapellmästaren Svante Lodén och drar på sig någon sorts vindtygsjacka.

Jason Diakité själv behåller samma kläder som han hade på sig innan men byter skor och tar på sig ett par Vans, ett vittnesmål om hans bakgrund som skateboardåkare i Lund. Skorna är mönstrade med blommor. När han ställer sig upp och blickar ner mot sina skor slår det honom vilken logotyp blommorna påminner om:

– Shit, jag har köpt SD-skor!

Jason drar också på sig en keps. En blå keps med omsorgsfullt broderad text i vacker stil. Jag ser inte vad det står förrän han leende går fram till mig och visar: ”Ring snuten”.

Han har beställt två kepsar med broderade citat från låtar som ligger honom nära. Den ena har ett Nas-citat. Ring snuten är en låt från 2000 av Sedlighetsroteln, ett kollektiv med bland andra han själv, Organismen och medlemmar från Looptroop. Låten ironiserar över poliser och anmäldes, förstås, till Granskningsnämnden när den spelades i radio, ett mönster som hela tiden upprepar sig inom hiphop.

Likt många i hiphopvärlden som inte har pursvenskt utseende har Jason också erfarenheter som gjort honom misstänksam mot poliser. Av en polis här i Stockholm blev han en gång kallad halvfabrikat.

7 minuter kvar. Ljudet från den förväntansfulla publiken utanför tränger nu igenom väggarna. Alla står upp i logen och trampar rastlöst, men inte Jason som i stället plötsligt sätter sig ned och börjar rota i sin lilla väska. Han plockar upp någonting. Det är en burk med – räkor. Jag iakttar med stora ögon. Ska han verkligen äta räkor innan han går upp på scenen?

Men burken visar sig innehålla små chokladbollar, sex stycken små handrullade bollar av den sort som en del av Sverige under lång tid tvångsmässigt kallat ett extremt förnedrande ord från slavtiden. När han gör sitt sommarprogram en månad senare pratar han om hur mycket han hatar det ordet, men nu tar han bara två stycken bollar okommenterat och äter dem metodiskt.

– Energi. För att inte dippa när jag är där ute, förklarar Jason mellan tuggorna och pekar mot den nu öppna dörren som leder till gången mot scenen.

Sen går han ut på Gröna Lunds scen och exploderar.

 

jason timbuktu diakite

”Jag känner mig på toppen av min textmässiga förmåga just nu”, säger Jason Diakité om sin artistkarriär. ”Men jag känner att jag gjort det väldigt länge.”

* * *

Jason Diakité tog sitt artistnamn Timbuktu från staden Timbuktu i Mali dit hans svarta amerikanska pappas släkt kan spåras. Han fyller 40 år i januari 2015.

Han har en lång karriär bakom sig. Det är 18 år sedan han skivdebuterade som rappare på maxisingeln Lifestress gjord av Christian Falk och Sleepy.

Inget av hans år som artist har varit mer dramatiskt, omdiskuterat, våldsamt och kreativt fruktbart än det här senaste. Det började i november 2013 när han som gästartist på Kartellens album var med på Svarta duvor & vissna liljor, en låt som på sina håll kallades ett hot mot demokratin.

Jason hamnade i drevets öga. Han fick dagligen så mycket hotbrev och vykort adresserade till sin hemadress – ”Vi vet var du bor” – att till och med hans brevbärare reagerade och bad om ursäkt för att hon var tvungen att dela ut detta.

I samma veva skulle han i riksdagen ta emot 5i12-rörelsens årliga pris för sitt långvariga arbete mot främlingsfientlighet och rasism. Riksdagens talman protesterade och meddelade att han inte tänkte närvara den dagen Timbutku släpptes in i riks­dagen. Utdelningen flyttades från stora salen till ett litet rum på övre våningen.

Den känsla av tvivel han känt under hela sin uppväxt – känslan av att inte vara accepterad i sitt eget land – kom tillbaka. Stående i riksdagens lilla rum, nästan undan­skuffad, öga mot öga mot SD-ledamöter som kommit dit som en markering, inledde Jason med att hålla upp ett pass (faktiskt inte hans eget, det tillhörde flickvännen Ronja – numera fru, de gifte sig i juli). Att han ens fick ett svenskt pass var en kamp i sig, han fick det först 2005.

Med en sprucken röst präglad av till­bakahållen ilska och gråt höll han ett tal om främlingskap och svenskhet som sedan spred sig över hela Sverige. Efter talet skapades hashtagen #jagärjason. Svenska artister, från Abidaz till Tomas Ledin, samlades och spelade in stödfilmer med samma budskap.

Alla dessa känslor kom att prägla För livet till döden, ett album som kommer att dominera vid nästa års Grammisgala.

Alla jag pratar med i branschen är eniga: Timbuktu har aldrig låtit bättre, rappat bättre än han gör just nu.

Känslorna kommer också på en och samma gång när han nu bland Gröna Lunds gungor och karuseller framför sina gamla och nya låtar – bland dem Svarta duvor & vissna liljor – men den dominerande känslan är inte ilska utan glädje.

På scenen har Jason Diakité ett avväpnande leende som påminner om Bob Marley-fotografierna bakom scenen.

Precis som Bob Marley agerar han också som en brygga och en medlare mellan olika läger och generationer.

A till A handlar både om svensk hiphops historia och framtid. Låten är gjord tillsammans med två rappare som båda heter Adam, rappionjären Adam ”ADL” Baptiste, som representerar historien, och unge Adam Kanyama, som representerar framtiden. Konserten når sin kulmen när de kommer upp på scenen.

– Ingen artist har influerat mig mer än ADL, säger Jason efteråt. Jag ville rappa som honom, ville se ut som honom, röra mig som honom. Dessutom var han från Malmö. Den första text jag som tonåring lärde mig utantill var en ADL-text. Rätt häpnadsväckande för en ung svensk kille som annars bara lyssnade på amerikanska rappare.

En stafettpinne förs vidare denna kväll. ADL liksom flyger fram över scenen. Adam Kanyama följer efter. ADL, som i dag är låtskrivare och skrivit för bland andra Usher, rör sig och strålar som den världsstjärna han är men aldrig blev. När de kliver av scenen säger ADL till Adam:

– De moves jag gjorde där ute. De är dina nu.

 

”Inget av Jasons år som artist har varit mer dramatiskt, omdiskuterat, våldsamt och kreativt fruktbart än det senaste.”

jason timbuktu diakite

Efter stormen. I november förra året släpptes Kartellens Svarta duvor & vissna liljor med Timbuktu som gästartist. Låten polisanmäldes för en textrad om Jimmie Åkesson. Timbuktus senaste album, För livet till döden, är starkt präglat av Jason Diakités känslor kring kontroversen och mediedrevet som följde.

* * *

När konserten är över fylls logen av dussintals människor som på något sätt känner Jason. Han tar sig tid med alla. Jag tror jag aldrig träffat någon som känner så många olika sortens människor som Jason.

I fjol var jag och Jason Dikaité båda gäster i TV4:s sändning på Polarpriset för att prata om pristagarna Youssou N’Dour och Kaija Saariaho. Jag och Jason och hans Ronja blev mötta av en bil efter ceremonin på Konserthuset för att skjutsas till banketten på Grand Hôtel där även tv-intervjun skulle göras.

I vimlet på Konserthuset och Grand Hôtel kom det oavbrutet fram människor som ville hälsa på och prata med Jason. Politiker, musiker, företagsledare, läkare, konsertarrangörer. Människor från flera världsdelar. Jason Diakité kan också vara Sveriges mest bereste musiker: han har varit på sex kontinenter.

Jag fick hela tiden peka på klockan för att vi skulle kunna komma fram till det väntande tv-teamet.

Det är samma sak denna kväll på Gröna Lund. Hela tiden människor som kommer in bakom scenen och vill prata.

I trängseln i logen inser jag efter ett tag att den jag står och pratar med är ambassadråd, ambassadörens närmaste, på den svenska ambassaden i Kabul i Afghanistan. Han heter Christian Nilsson och är tillfälligt hemma i Sverige på ett par veckors semester. Dessförinnan var han stationerad i Bagdad i Irak.

Självklart känner han Jason, ”sen gammalt”.

Att hänga vid Jasons sida känns lite som att vara med i tv-serien Vita huset. Enda chansen att få prata med honom är att följa honom i fotspåren och praktisera Aaron Sorkins patenterade ”walk and talk”.

Efter någon timme hoppar vi in i en bil med destination Mosebacke. Vi ska till en hemlig födelsedagsfest för rapparen Petter som fyller 40 år.

Runt 50 av Jasons vänner samlas runt bilen och vill hänga på.

Sittande inne i minibussen, i baksätet bredvid Ronja, inser Jason att detta inte kommer att funka:

– Sorry, det här går inte. Jag kan fan inte gatekrascha Petters kalas med 50 pers.

Dörrarna stängs och det blir till slut ungefär ”bara” tio som får plats.

Upplägget på Södra Teatern på Mosebacke är att Petter tror att han ska göra ett företagsgig uppe i festvåningen. När han sitter i logen och laddar tror han att han ska uppträda på Kontorsgrossistens sommarfest.

När han kommer ut på scenen möts han i själva verket av sina vänner som ger honom en levande födelsedagspresent. De har flugit över Sadat X från Brand Nubian, en av Petters idoler, som nu kliver fram och rappar för Petter.

Kvällen blir som en fortsättning på Gröna Lund-konserten, möten mellan generationer. Det är så många här som även Jason känner och som han jobbat med är här, inte minst just Sleepy och Christian Falk som var delaktiga i hans skivdebut.

Christian Falk är sjuk men har tagit sig hit från sjukhuset för att han vill vara med på detta.

– Det blev bara för mycket när Sadat klev in, säger Christian. Jag började gråta.

Christian och jag bestämmer oss för att ses i slutet av sommaren, efter min semester ”när allt lugnat ner sig” (mina ord), för att göra en musikintervju. När jag i dag sitter och tittar på hans mobilnummer i telefonen beslutar jag mig för att aldrig mer skjuta upp saker.

Det blir en lång kväll på Södra Teatern. När jag går hem står Jason utanför fest­lokalen och pratar med några jag aldrig sett förut.

När jag hemma vid köksbordet mitt i natten går igenom mina anteckningar är det en sak som Jason sa under kvällen som jag fastnar vid:

– Jag vet inte hur länge jag kommer att hålla på som rappare. Jag börjar se ett annat liv vid horisonten.

 

”Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att min bästa tid som rappare snart är förbi.”

* * *

Någon månad senare träffas vi igen, återigen på Mosebacke, fast nu på det lilla fiket mitt på torget. Nu är han ensam. Nu går det att prata utan Aaron Sorkin-promenader.

Svarta duvor & vissna liljor är Kartellens låt. Det är egentligen ingen som väntar sig att även du ska spela den på dina konserter, men du har ändå framfört den kväll eller kväll på turnén. Är det en markering?

– Det är en markering. I mediernas ögon är låten något man ska ta avstånd ifrån. Okej, fine, om vissa känner så. Men jag tänker inte göra det. Jag är kvar i det. Jag kan stå för det. Kritiken har gällt att det är fel att uppmana till våld, men jag tycker inte att jag har gjort det.

Om man lyssnat på hiphop, där överdrivna förolämpningar är en del av genren, är det väldigt uppenbart att raderna ”Dunka Jimmie gul och blå, hissa han i en flaggstång”, inte är bokstavligt menade.

– Jag tycker att jag fick till en fet meta­for. Det jag från början tyckte var allra roligast, vilket jag också snackade om i studion med Sebbe och Stress (Kartellens frontfigur respektive producent), är att de raderna kommer från Fridas låt Dunka mig gul och blå (jättehit 2007). När jag hörde den låten så tyckte jag det var ett så jävla konstigt sätt att säga att man vill ligga. Att hon ville hitta en snubbe som kan dunka henne gul och blå. Så min grej med den raden var att folk att inte kommer veta om jag ska ha sex med Jimme Åkesson eller faktiskt slå honom gul och blå.

Jason tittar ut över Söders höjder, i vad som numera är hans hemstad. Han flyttade från Skåne till Stockholm för tre år sedan.

– En annan bakgrund till de textraderna är att Sverigedemokraterna gjorde ett utskick när det stod att de skulle ge oss Sverige tillbaka. Vi var skitmånga som kände oss väldigt träffade av det där claimandet av vem som har rätt att bestämma vad som ska vara svenskt eller inte. Men jag kan lika gärna göra det som Jimmie eller Kent eller Erik. Ingen kan säga att jag har mindre rätt att säga det. Flaggan är gul och blå, den är också min. Jag tar mig rätten att också bestämma vad som är svenskt. Och det slaget är redan förlorat för deras del. De kan aldrig bli av med såna som mig. Vi är ju här och har växt upp här. Många har fått barn. Det finns flera generationer. Det är redan för sent.

Att  säga ”Det är redan för sent” känns mycket starkare än det vanliga ”Det måste stoppas”.

– Det är redan för sent! Det kommer aldrig att gå att vrida tillbaka klockan till 1950-talets Sverige. Förra sommaren hamnade jag här (pekar mot Södra Teatern vid Mosebacke) när Quincy Jones var här och hade en middag för sina svenska läkare som han träffar varje år. Att prata med honom, om hur det var att vara en svart man i Sverige på 1950-talet, gav perspektiv. Dagens Sverige är något helt annat.

När du växte upp, vilken var din första stora musikaliska upplevelse?

– ADL på Olympen i Lund. Det var en juldiscogrej för ungdomar. De som uppträdde var Maxi Priest, Dr Alban, Papa Dee och kanske någon till. När ADL gick upp på scenen med Papa Dee visste jag vad jag ville göra med resten av mitt liv. Fy fan vad häftigt. Jag hade innan hört Unity rap (låt från 1989 med Solid Posse där ADL är med) och tyckte att det var den fetaste skiten. Sen fick jag reda på att han var från Malmö. Mina första pilgrimsfärder gick från Lund till Malmö.

Hur gammal var du då?

– 15 eller 16.

Innan dess, när du var yngre, vad gjorde störst intryck då? Någon du såg på tv?

– Michael Jackson. På min skola gillade man antingen Howard Jones och Depeche Mode eller Twisted Sister och en massa hårdrock.

Synth eller hårdrock. Så var det på skolor över hela Sverige på 1980-talet. Medlemmarna i Kent berättade att det var exakt så även i Eskilstuna.

– Jag gick i skola i Professorstaden (bostadsområde i Lund, beläget öster om innerstaden) fast jag inte bodde där. Där var det mest synth. De finare barnen lyssnade på synth.

Det finns också en koppling mellan synth och hiphop. Salazar Brothers har berättat att de lyssnade på synth och Ratata innan de upptäckte hiphop.

– Absolut. Precis som utbytet mellan Kraftwerk och Afrika Bambaataa. Men mitt i det här valet mellan synth eller hårdrock så valde jag Michael Jackson. Det var inte många som gillade det på skolan som gillade Michael Jackson, men jag tyckte det var ashäftigt. Fast våren för svart musik och svarta människor i Sverige började inte med Michael Jackson utan med Eddie Murphy. Det är många som glömt det nu, hur viktig Eddie Murphy var. När Snuten i Hollywood-filmerna kom på 1980-talet, jag minns särskilt när Snuten i Hollywood 2 hade premiär, så började folk i min skola för första gången tycka att det fanns något coolt med att vara svart. När jag slutade sexan och sjuan så slutade också all
 mobbning på grund av min hudfärg.

För att det var mer accepterat?

– Ja, det kändes så. Plötsligt var man lite cool. I samma veva kom europeisk musik med svarta frontfigurer. Snap! (från Tyskland) och Technotronic (från Belgien) var stora på skoldiscona. Sen kom vatten­delaren 1994 när Sverige vann brons i fotbolls-VM. Martin Dahlin och Henke Larsson var de första folkhjältarna som var bruna svenskar. Då fick vi en representation som var omöjlig att förneka över alla led.

Du talar om svart kultur och svart musik men du talar samtidigt om dig själv och Henke Larsson som bruna. Hur gör du den definitionen mellan svart och brunt?

– Vi ligger efter där med orden. De gamla orden funkar inte. Många som ser ut som jag gör (en förälder svart, en förälder vit) skulle i dag kanske säga att de är mulatter. Men det är ju ett vidrigt ord, ett ord på­hittat av vita, med härledning till mulåsna. Så för mig har det alltid varit stor förvirring. Vad ska jag kalla mig?

 

jason timbuktu diakite

Jason Diakité fyller 40 år i januari nästa år. Han har en lång karriär bakom sig. Det är 18 år sedan han skivdebuterade som rappare på maxisingeln Lifestress gjord av Christian Falk och Sleepy.

* * *

Jason Diakité är född i Sverige, i Lund den 11 januari 1975, men båda hans föräldrar är amerikaner. De träffades i New York. Hans pappa bodde i Harlem på 116:e gatan (”Across 110th Street”), hans mamma var vit från Pennsylvania. När de åkte till Harlem fick hon sitta kvar i bilens passagerarsäte med en jacka över huvudet.

De hamnade i Sverige och fick Jason. Hans föräldrar skildes under hans uppväxt.

– Hemma hos min farsa var det bara svart kultur, svart musik, svarta vänner. Afrikaner, amerikaner, latinamerikaner. Hemma hos min morsa var det progg.

Min styvfarsa lyssnade på Wiehe, Afzelius, Peps. Där fick jag min injektion av svensk­het. Min morsa var ju amerikan och lyssnade på Simon & Garfunkel. När jag sen hörde hiphop första gången slog det huvudet på spiken. Det innehöll allt detta. Det var första gången jag kände, det här är jag, detta är den jag är. Eller, rättare sagt, det var ännu inte jag, men det var den jag skulle bli. Den här ”do it yourself”-grejen med hiphop, som den har gemensamt med punken, var oerhört viktig. Man behövde inte vara driven musiker för att haka på.

Det går att prata hur länge som helst om hiphop med Jason Diakité. Vi gör det också. Med tanke på hur mycket han brinner för musiken – med tanke på hur den format hela hans vuxna liv – med tanke på att han just upplever sin kreativa peak – är det också chockerande att höra att han ett tag hade planer på att 2014 skulle bli hans sista år som rappare.

För det första var det inte meningen att För livet till döden skulle det bli det album det blev.

– Egentligen var det meningen att plattan skulle ha hetat Den enfaldige rapparen (en parafras på Hans Alfredsons film Den enfaldige mördaren). Det var tänkt att bli en hyllning till hiphopmusiken, ett slags tack och farväl till vad hiphopmusiken betytt för mig. Men det är svårt att göra en sån skiva utan att det blir för sentimentalt och nostalgiskt. Genom det politiska klimatet och allt med Svarta duvor & vissna liljor så byggde det upp en sådan ilska i mig att det ändrade riktning och karaktär på albumet.

För det andra var det meningen att det skulle bli ett dubbelalbum. För livet till döden är bara halva albumet, halva titeln.

Jason skruvar på sig. Han hade lovat sig själv att inte prata om det här. Med lömsk journalistblick försäkrar jag att jag inte kommer att skriva vad han berättar om han inte godkänner det själv.

– Okej, så här var det: Vi skrev och spelade in så många låtar till plattan att vi tänkte släppte det som ett dubbel­album med titeln Från livet till döden/Mot helvetet med kärlek. Jag tycker det är en fantastisk titel, men det är inte jag som kommit på den, den kommer från Krister Linder. Jag och Chords (Jens Resch, medproducent, en av Jasons närmaste vänner) var i Los Angeles där vi träffade honom genom gemensamma vänner.

Krister Linder kallade sig på 1980-talet för Chris Lancelot och sjöng låten Ingen kan älska som vi i Staffan Hildebrands film med samma namn. Därefter har han gjort filmmusik med Johan Renck, gjort techno och även metal med bandet Enter The Hunt. 2006 gjorde Enter The Hunt ett album med titeln For life. ’Til death. To hell. With love.

– När han berättade det, jag kände inte till det albumet, så kände jag direkt: Fan, här har jag ju min titel!

Vad som kommer att hända med resten av albumet, resten av låtarna är ännu oklart.

Hur tänker du inför framtiden? Du nämnde förut att du kan se en framtid där du kanske inte är rappare.

– Jag kommer aldrig att lägga av med musiken helt. Det finns så många andra projekt jag vill göra. Jag och Damn! har till exempel länge pratat om att spela in en afrobeat-platta med engelska texter. Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag också att min bästa tid som rappare snart är förbi. Ja, jag känner mig på toppen av min textmässiga förmåga just nu. Ja, jag kommer att fortsätta även 2015. Men jag känner att det blir allt svårare att hålla isär rollen som rappare och det politiska engagemanget.

Men det är väl ingen nackdel? Tvärtom!

– Nej, men jag känner att jag gjort det väldigt länge. Så småningom börjar det bli dags att gå vidare.

Gå vidare vart då?

– Ge mig in i politiken. Engagera mig på allvar. Att konkret börja engagera mig för att skapa det här bättre samhället som jag pratar om i låtarna. Om det engagemanget sedan sker inne i partivärlden eller utanför vet jag ännu inte. Vem vet hur länge jag fortsätter just som rappare?

 

 ”Så småningom börjar det bli dags att gå vidare. Ge mig in i politiken. Engagera mig på allvar.”

* * *

När Jason några veckor senare får läsa sina intervjucitat pratar vi i telefon igen. Han står i en saluhall där han just köpt en ost- och charkbricka i födelsedagspresent till en kompis.

– Lite panikbeslut, jag hade inga idéer och har bråttom, men samtidigt: en ost- och charkbricka är ett säkert kort.

En annan sak som han vill ska rättas i texten är att jag skrivit att hans ”Ring snuten”-keps är röd. Den är blå. En annan gäller det sista citatet ovan om hans framtid som rappare.

– Shit, vad definitivt och dramatiskt det där ser ut i text. Jag vet att jag sa så, jag vet att jag sagt olika saker till dig om min framtid när vi träffats. Man kan inte lita på mig när jag talar om min framtid. Det är skiftande konjunkturer i mina framåt­blickar! Jag kanske rappar tills jag är 89. Men jag är öppen för att pröva nytt. Jag kan se en annan framtid vid horisonten.

Vi får se vad som händer.

 

Jan Gradvall

Foto: Fredrik Skogkvist

* * *

Läs också!

”Kriminalvården förbjöd mig att spela in musik”: Sebbe Staxx om vägen från cellen till scenen

Gustaf Skarsgård: ”Jag började röka när jag var 10 år, supa vid 12, röka weed vid 16, ta kokain och ecstacy vid 19…”

Steve Angello: ”Någon hällde GHB i mitt vatten under en spelning”

 

Annons

Dela (45)
Tweeta

Annons


Laddar