Annons

Det är strikt förbjudet för utomstående att besöka Toulouse fc:s omklädningsrum. Anläggningen ligger i ett separat hus bredvid stadion och sköts av ett äldre par. Stora tvättmaskiner dundrar i bakgrunden när vi trots allt följer med Johan Elmander in.

Annons

– Jag tror det är okej, de flesta spelarna har dragit, säger Johan.

Det har de inte. Kevin Constant, ung spelare, skadad, mest på bänken, släntrar ut till sin  Maserati och kör otåligt därifrån. En kiropraktor hänger hotfullt över en annan av Elmanders medspelare. Jag ser inte vem det är, bara att han tycks ha jäkligt ont – och det är högst oklart vad jag själv egentligen har där att göra, det känns lite väl intimt. Jag lånar toaletten.

Gilla Cafe.se på Facebook

Jag brukar inte ha problem med auktoriteter, ändå är jag lite orolig över att Toulouses tränare, den kontroversielle, omdiskuterade Élie Baup, ska storma in och börja rya. Han är bara 52 år gammal, men redan något av en legend i fransk fotboll. Han har mycket temperament och verkar som sagt vara extremt auktoritär. Han började som ungdomstränare i Toulouse på 80-talet, nu är han tillbaka, efter bland annat en ligatitel med Bordeaux, och toppjobb i klubbar som Marseille och Saint-Etienne. Han har alltid keps, han ser stenhård ut, jag gillar honom mycket, jag tycker keps är skitfult.

Det första jag annars tänker på när jag träffar Johan Elmander är det där inlägget, han har bara varit på plan i några minuter när han slår in bollen i straffområdet, Marcus Allbäck nickskarvar, Fredrik Ljungberg gör mål. Sverige-Paraguay 1–0. En modern klassiker.

– Jag glömmer aldrig Ljungbergs ögon när han kom springande emot mig. Aldrig. De glödde. ”Fan vi gjorde det! Vi leder!” Jag har aldrig sett såna ögon. Jag som inte ens trodde att jag skulle få komma in. Jag värmde lätt när Roland (Andersson) plötsligt skrek att jag skulle skynda mig. Stämningen var helt elektrisk, jag har aldrig upplevt något liknande. Sedan exploderade det. Jag minns inget mer av matchen.

Var det din viktigaste spark någonsin?
– Det var en viktig spark, men den var ju faktiskt inte helt avgörande.

Jag är i Toulouse i södra Frankrike, vi har bilat 53 mil från Lyon i ösregn och jag är en patetisk Buster-typ: Jag fick gåshud när Johan Elmander berättade om Fredrik Ljungbergs ögon. Ni skulle ha sett Johans.

– Det är såna ögonblick man längtar efter. Mitt första allsvenska mål för ÖIS sitter också där för alltid. Jag tror vi vann med 3–1 eller 4–1. jag gjorde ett, låg bakom tre. En sån där match när allt funkar. Bollen sitter vid foten, alla passningar går fram. Det går automatiskt. Det är omöjligt att analysera hur det blir så. 5–0 mot fc Köpenhamn i ett derby med Bröndby var också enormt stort, och när vi vann ett u21-kval mot Tyskland med 2–0. Jag minns inte alla mål, men alla de stora matcherna.

Johan Elmander står på spelarnas parkering och väntar på oss. Jeans, tröja, mobil och en svart Porsche Boxter. Vad mer kan man begära?

Fotbollsspelare är numera precis som filmstjärnor – och gör det som folk förväntar sig av en stjärna. För att bli en riktig stjärna måste man alltså lära sig hur en stjärna uppför sig. Stjärnor kör till exempel inte Renault Clio, hur gärna de än vill. Det ingår i själva föreställningen att köra en flott dyr bil. Och i Toulouse heter stjärnan Johan Elmander. Alltså: En Porsche Boxster. Toulouses spelarparkering är inte i klass med Milans eller Chelseas, men visst blir man lite bländad (och förskräckt) av den Hummer h2 som står och blänker i duggregnet.

Född i Alingsås den 27 maj 1981, 79 kilo, 1 meter, 88 centimeter. Faktum är att han ser väldigt liten ut, nästan lite tunn. Faktum är att han inte har en millimeter fett på kroppen. Faktum är att han är lika svårstoppad som ett x2000. Och han gör det som få längre kan, eller vill, göra i modern toppfotboll: Slå bollen hårt till höger om motståndaren och springa som satan på den vänstra.

Elmander hade den spelstilen redan som mycket liten – och ”det älgaklivet har funkat hela vägen”, som storebror Patrik uttrycker saken. Som 10-åring kunde han göra 8-9 mål i en match på det sättet. Han är inte omöjlig att stoppa, men det är svårt. Och det kan göra ont. Han har två väldigt aktiva, effektiva armar också. Utan de armarna spelar man, oavsett begåvning, fortfarande i Holmalund.

Det har egentligen aldrig funnits plats för något annat än fotboll i Johan Elmanders liv, han gick bygglinjen på gymnasiet i Alingsås, ”men jag var inte där så mycket på slutet”.

Skulle tro det.

Stadium Municipal i bakgrunden är ett 70-årigt byggnadsminnesmärke, tar 35 472 åskådare, är sällan fullsatt. Jo, det händer att stadens rugbylag fyller den – i Toulouse är rugby nummer ett, fotboll nummer två. På stan ser jag många småknattar med bollar i händerna, rugbybollar. Senast Toulouse fc satte lapp på luckan var 1999, i en match mot Marseille.

Hela staden går i rosa. Den kallas La Ville Rose, efter sitt originella rosa tegel – men är även känd som La Cité des Violettes (violernas stad). Fotbollslaget bär smeknamnet Les Violets. Hemma har de lila tröjor, borta rosa. För länge sedan spelade jag korpfotboll med rocklubben Errols i Göteborg, vi hade också rosa tröjor (missfärgade i en tvätt). Vi kallades ”böglaget”.

Nästan alla ”grabbar” jag pratar med, om min intervju med Elmander, har till sist alltid en kommentar till övers om den lila tröja som han spelar i. De håller alla samma låga klass. Fotbollskillar är inga genusradikaler, riktiga killar spelar alltid i helblått.

Det sägs att svt-legenden Bengt Bedrup i ett direktsänt hockeyreferat på 60-talet sa: ”Sverige spelar i gula tröjor och Finland spelar i Tammer­fors”. Jag drabbas av en nästan tvångsmässig tanke att dra den för Elmander, men skrotar till slut hela idén.

Det känns som om han är en person som man måste försöka överraska. Eller snarare överrumpla. Hur får man en ung, cool, stillsam svensk att reagera? Pratar skattepolitik? Säger något positivt om Bosse Ringholm? Visar en bild på Carolina Gynning?

Absolut alla i hans närhet är 100 procent eniga i detta: lugn, stabil, fötterna på jorden.

Vad skulle förresten Ali G:s första fråga till en spelare som Johan Elmander vara? Garanterat något om varför ”footballer” alltid går runt och drar sig i dasen. Till och med under nationalsången händer det. Någon måste alltid rätta till något där nere, och det är oftast folk bosatta söder om Alperna som gör det. Det är ingen fördom, hallå, det bygger på egen empirisk forskning under 40 års fotbollstittande.

Engelsk­män drar förresten rätt mycket också. I vissa länder är det viktigt att vara potent hela tiden. Kolla, vi har kuk och vi är redo för allt.

Jag får för mig att Johan Elmander skulle bli generad bara av ämnesvalet – och lite rädd för ordvalet. Vi pratar hembygd.

Johan Elmander är nämligen en ursvensk fotbollsprodukt. Vi har under lång tid haft skogen, malmen, stålet, Volvon och så den här fotbollstypen. Nils Liedholm och bröderna Nordahl. Ove Grahn var en sådan kille, Ove Kindvall, Bosse Larsson, Ingemar Erlandsson, Tomas Brolin, Jonas Thern, Patrik Andersson.

Johan Elmander är kanske inte lika ursvensk till sin stil, men absolut till sitt innehåll. Från en fotbollsfamilj på landet, uppvuxen med en förstående mamma, en fotbollsspelande pappa, och två lika fotbollstokiga bröder. Debuterade som tonåring både i Holmalund och ÖIS A-lag (”det var mitt mål redan som liten, att bara spela i a-lag”). Han har gjort 21 pojklandskamper, 13 juniorlandskamper, 26 u21-kamper och 27 matcher i a-landslaget. Han har representerat Sverige 77 gånger.

Många tyckte att han fick vänta ovanligt länge på en chans i vårt äldsta landslag, ett inhopp mot Grekland i Thessaloniki (2–2) i februari 2002. Han blev grymt besviken när han till Portugal-em samma år bara blev reserv på hemmaplan. Och många med honom. Lagerbäck & Söderberg valde komplementspelare i stället. Någon som gjorde som man sa och kunde sitta tyst på bänken. Elmander kan säkert sitta tyst, men stilla blir han inte länge.

Jag känner inte Johan Elmanders pojklags­tränare, men visst vet vi ändå hur de brukar funka: De pratar om gruppen, att hålla ihop laget, de är bra på att lyssna, ingen växer ensam högst upp i himlen. Och så älskar de alla en sak mer än någonting annat på hela denna jord: fyra månaders försäsongsträning. I det svenska fotbollstränarkynnet är fyra månaders försäsongs­träning hela säsongens höjdpunkt.

Det är inget man pratar högt om – men alla vet att det är så. Elljusspåret, intervall, 4-4-2.

Johan Elmander har också, som alla andra unga svenska fotbollsproffs, redan lärt sig medieläxan, det visar sig ganska snart: Det ser kanske ut som lätt charmig blyghet, men Johan Elmander vet ganska väl hur man håller media på avstånd. Jag vet inte om det är deras agenter som ger dem grundkurs a. ”Kom ihåg att ingen journalist ställer en fråga utan baktanke, varje medierepresentant, var han eller hon än kommer ifrån, har en hemlig agenda. Därför: Säg så lite du bara kan.”

Och vem kan klandra dem? Du får tio löpsedlar om du kommer hem efter midnatt, paparazzi lurar i buskarna för att kolla vad du själv gör i buskarna. Vi accepterar att spelet i dag är ett helt annat än det var för 20-30-40 år sedan. Det är närmast en annan sport. Men spelarna ska vara likadana: Spela för att det är kul, älska sin klubb, sina färger och alltid ställa laget i centrum.

Det finns inget mer nostalgiskt och sentimentalt än fotbollsfans. Alla unga moderna spelare vet samtidigt att man ”måste bjuda på sig själv”, men det handlar som sagt allt mer sällan om att bara vara bussig. Det finns varken bussiga journalister eller bussiga spelare nuförtiden. Vi pratar varumärken. Jo, det finns bussiga varumärken, men de är inte värda så mycket. Alltså: Vänligt, men bestämt. Hit, men inte längre. Och det är som sagt inte sällan som just denna del av medieträningen förmedlats av diverse agenter.

– Men jag lovar, jag har faktiskt aldrig medietränats, försäkrar Johan Elmander. Och jag har ingen lust att bli det heller. Det ringer svenska sportjournalister efter varje match, och jag pratar med alla.

Du har aldrig bojkottat svenska medier?

– Nej, aldrig. Det är inte min stil.

Är franska sportjournalister bättre än svenska?

– Nej, det tror jag inte, och jag tycker att det hela tiden blir bättre även i Sverige. Det är klart, här nere är de hundraprocentigt koncentrerade kring matcherna och spelet, i Sverige kan det lätt bli så att privatlivet blandas in.

Johan Elmander är vänlig, trevlig, hjälpsam, tillmötesgående. Många säger att ”han verkar gullig”. Det hade jag också kunnat kalla honom, om jag nu inte råkade vara en sådan hårding.

Plötsligt överraskar han mig ändå. Han berättar öppenhjärtigt om sitt privatliv, om den svåra tiden i Feyenoord. Det är ett jättebete för veckopressen, några uttalanden man kan koka ihop vilken soppa som helst på. Han säger det av troligen misstag.

I samma veva kommer ett annat lätt kontroversiellt uttalande, även om han egentligen inte menar något särskilt alls med sin jämförelse, inte mer än det han faktiskt säger. Och ändå är det nog väldigt talande.

Frågan till Johan Elmander löd: ”Om du jämför allsvenskan med den danska ligan, vilken är den största skillnaden?” Och svaret blev: ”Det är en bättre liga, de har mycket lägre skatt.”

Det kom i samma utandning. Och är helt sant. Modern fotboll handlar om pengar.
Alla som är intresserade av fotboll hamnar förr eller senare i den gamla klassiska diskussionen: Kan man köpa framgång? De senaste två åren har alla i smyg beundrat lagbygget Chelsea, men skadeglatt njutit när de inte lyckats vinna Champions League. Det ska nämligen bevisa fansens mest devota dröm: Att man inte kan köpa framgång i fotboll. ”Det går inte att köpa ett mästarlag.”

Var kommer all denna nonsens ifrån? Alla moderna fotbollsframgångar är köpta. Det är 100 procent affärer. Framgångarna är raka svar på kloka investeringar. Man ska givetvis ha tur också, och ha en bra vd. Men så är det väl inom all business? Så låt oss bara utgå från detta i fortsättningen: Det inte bara går att köpa sig framgång i modern fotboll – all framgång kostar pengar.

Nio av tio fotbollsspelare går dit där lönen är bäst. Jag tror inte att Johan Elmander kom till Toulouse för att han var intresserad av rosa tegel, eller universitetet, eller Airbus-tillverkningen. Han kom inte hit för att tränaren verkade bra eller för att han drogs till det sydfranska köket. Han kom hit för att stålarna var de rätta. När stålarna är ännu mera rätt någon annanstans flyttar han dit.

– Jag håller inte med riktigt om den analysen, säger Elmander. Det sportsliga är, och har alltid varit, viktigast för mig.

På morgonen, den andra dagen i Toulouse, åker vi ner till lagets förmiddags­träning. Det småduggar, ett tjugotal hängivna fans hänger vid staketet, Toulouse a-trupp joggar försiktigt 50 meter in på en av två träningsplaner. Vid just den här tidpunkten har man fortfarande häng på en tredjeplats i ligan, trots två raka förluster. De två närmaste omgångarna blir det ytterligare två torskar, men det vet inte spelarna just den här fredagen i början av maj.
Det är mycket vi inte vet den här dagen. I näst sista omgången, mot Nantes, knockas Elmander och faller medvetslös till marken – dagen efter tas han ut i Årets lag i franska ligan, i en 4-4-2-uppställning. Alltså: Enligt fransk fotbollsexpertis fanns det under säsongen bara en bättre/lika bra anfallare. Det är stort.

Inför sista ligaomgången ser allt helkört ut, Toulouse på sjätte plats, en poäng på fem omgångar, då sker ett mirakel. Johan Elmander gör hattrick hemma mot Bourdeaux, Lens åker samtidigt på storstryk, och Rennes tappar två poäng i säsongens allra sista spelminut – Toulouse kliver upp till tredje plats och Champions League-kval (dramat fortsätter i Toulouse omklädningsrum, spelarna kastar presidenten i poolen – som bryter foten).

Och mer blir det. Elmander kommer till em-kvalet mot Danmark på Parken i Köpenhamn och springer på en halvtimme totalt sönder det danska försvaret, gör två mål, efter ett friläge och en klack. Det är en fullständigt osannolik säsongsavslutning.

Men vid just den här förmiddags­träningen, i början av maj, fortfarande i Toulouse, ser Johan Elmander lätt ointresserad ut.

Tvåmålsspel med sjumannalag. Elmander strosar mer eller mindre omkring på mitten, rör sig väldigt ”ekonomiskt”, kan man säga, i bästa fall. Ja, ända tills han får sig en rejäl tryckare i ryggen. Nästa gång han får bollen rycker han förbi två försvarare och sätter den stenhårt i nättaket.

Det är som om han plötsligt vaknade av den där lilla smällen bakifrån. Nej, nu jävlar.

– Vi har rätt lugna träningar i det här skedet av säsongen, med mycket matcher, och många viktiga matcher. Man är kanske inte på tårna hela tiden.

Élie Baup står bredvid i en sådan där jättelik tränarrock, med den svartröda kepsen (givetvis) långt nerkörd över öronen och ögonen. Han skriker till då och då, tar några kliv in på mattan och pekar med hela handen. Man byter spelarbesättningar, västar och positioner. Man ser direkt vilka som håller tempot på träningarna, vilka som driver på, det är sådana spelare som sätter in tryckare i ryggen på svårväckta.

Instuvade i Johan Elmanders Porsche säger han lite senare att han annars är en sällsynt dålig förlorare.

– Inte i allt, bara i fotboll. Jag vill bara inte snacka med någon när det gått illa, jag vill bara vara i fred, sitta för mig själv.

Hur många mål har du gjort hittills?
– Åtta.

Hur många mål borde du ha gjort?

– Mitt mål var att göra tio, och chansen finns fortfarande. (Det blir alltså 11 till slut – Cafés anm.) Jag sätter upp såna där små delmål, jag har inga fantasidrömmar, vill
bara höja ribban lite för varje säsong. Man måste också se till vad som är realistiskt. Förr kunde jag gå omkring och ladda för en match i en vecka, spela matchen flera gånger i huvudet, tänka på vad jag skulle göra, hur det skulle kunna utveckla sig. Nu börjar jag ladda kanske ett dygn innan med laget, vi bor alltid på hotell natten innan matcherna. På matchdagen fokuserar jag tidigast fyra timmar i förväg. Annars går man och mal för mycket, och kommer ut övertänd.

Det låter som om du fått ett gott råd från en idrottspsykolog?

– Nej, det har jag kommit på helt själv. Det tar lite tid ibland, men man lär sig så småningom hur man reagerar i olika situationer.

Ni spelar 4-5-1 i Toulouse. Det är inte riktigt din drömmodell.
– Jag trivs bra med vårt spel, särskilt de senaste månaderna, när vi har vågat lite mer. Efter våra resultatmässiga framgångar har Baup steg för steg låtit oss spela vårt eget spel. Det är klart, vi backar hem rätt rejält på bortaplan ibland, och väntar på den där kontringen. Men jag tycker vi spelar högre och högre upp allt eftersom. Jag spelar såklart helst 4-4-2, eftersom det är det jag är uppvuxen med, och kan bäst, och jag är gärna den forwarden som går ner och hämtar bollen, jag gillar att driva upp den själv. Det var den rollen jag hade i till exempel Bröndby.

Du pratar ofta om din tid i Bröndby, det är en tid som du värderar väldigt högt?
– Mycket! Det är en väldigt bra klubb, tiden i Bröndby är den viktigaste hittills i min karriär. Tiden i Djurgården var en vändning, tiden i Bröndby var en supervändning. Michael Laudrup och John Faxe Jensen gav mig självförtroendet tillbaka. Och de hade också väldigt bra folk i alla positioner i klubben, Bröndbys president var till exempel en mycket bra person.

Hur är Toulouses president?

– Han heter Olivier Sadran och är en ung, trevlig, rik och engagerad president. När jag kom hit bjöd han direkt hem mig på middag. Det är sådant man verkligen uppskattar. Han kommer ibland ner och tränar lite med oss, joggar, snackar, kollar läget. Otroligt bra med någon som håller den kontakten med laget.

Du har bytt klubb rätt ofta. Holmalund fram till 1998, sedan ÖIS, Feyenoord, Djurgården, Feyenoord, NAC Breda, Bröndby och till sist Toulouse 2006.
– Jag har aldrig ångrat ett enda klubbyte. Jag ångrar inte ens tiden i Feyenoord trots att jag fick sitta så mycket på bänken, och ibland inte ens på bänken. Jag lärde mig väldigt mycket av det. Faktum är att jag fortfarande har kontakt med spelare i samtliga lag jag spelat med – ja, förutom Feyenoord. Det var ju lite dålig tajming när jag kom dit. De hade flera toppforwards som öste in mål. Hade de varit skitdåliga hade det givetvis varit jobbigt med bänken, men nu höll de ju högsta Europaklass. Det var bara att träna, och tro på sin grej. Och så småningom lossnade ju det, även om det inte skedde i just Feyenoord.

Om du tvingades ta en annan position i laget än din nuvarande, vilken skulle det vara?
– Innermittfältare. Det var där jag började. Jag gjorde faktiskt 10 pojklandskamper som innermittfältare. Innan de förstod att jag var forward.

Hade ingen sagt det till dem?
– Nej.

Inte du heller?
– Nej.

Var inte det lite konstigt?
– Jo.

Vilken liga skulle du helst spela i? Det har gått lite rykten om dig de senaste månaderna.
– Jag har kontrakt med Toulouse i flera år, men har tidigare sagt att Spanien eller
England vore det optimala. Och det tycker jag väl fortfarande.

Har du hört något från England?

– Inga kommentarer.

Vad läser du förutom tidningar?
– Nästan ingenting faktiskt, det var länge sedan jag läste böcker, men det där går ju i perioder. Just nu läser jag väl egentligen mest inredningstidningar, en och annan skvallerblaska går väl också ner ibland.

Hur är Élie Baup som tränare?
– Han är bra, vet vad han vill, auktoritär på ett bra sätt tycker jag.

Hur mycket snackar du med honom?

– Inte så mycket.

Du småsnackar inte med honom om du har bekymmer, tankar om ditt spel, om laget?
– Nej, det gör man bara inte.

Han lär ha sagt att du springer för mycket över stora ytor. Han vill ha dig där framme?
– Han vill nog egentligen inte att jag går ner på egen planhalva alls, utan att jag ska ägna all kraft åt den offensiva halvan av planen.

Vad tycker du om det egentligen? Du gillar ju att hämta boll.

– Jag gör som han säger. Han är min boss.

Vad präglar en bra tränare – är det vad han säger eller vad han gör som är viktigast?
– Både och. Jag gillar tränare som vet vad han talar om och inte börjar mixtra så fort det kärvar. Konsekventa tränare. För mycket ändringar och för mycket småplotter gör det svårt för hela laget.

Jag har alltid inbillat mig att jag skulle kunna bli en av världens bästa coacher. Måste en bra tränare ha spelat fotboll på elitnivå?
– Måste och måste, jag tror att det är bra om han förstår spelet och spelarna inifrån, och att han vet hur man kan reagera i en match­situation. Men man kan nog också bli en duktig tränare utan den erfarenheten.

Vilken är den bästa tränare du haft?

– Jag har faktiskt haft väldigt många bra, men en av mina favoriter är Erik Hamrén i öis, han betydde väldigt mycket, släppte fram mig tidigt, trodde på mig. Han är väldigt lugn, klok och eftertänksam. Jag gillade hans stil väldigt mycket.

Är du en produkt av en tidig elitsatsning?
– Nej, det har alltid betonats att det är lek från första början. Det har bara varit skoj, jag och mina bröder spelade alltid ihop, vi hängde alltid med farsan när han tränade och spelade i Alingsås.

Var han en pushig fotbollsfarsa?
– Tvärtom. Jag har aldrig hört honom gapa. Möjligen när man kom upp i junioråldern, men aldrig tidigare. Föräldrar som står och gapar är det värsta jag vet. Jag dömde lite ungdomsmatcher när jag var yngre, och då fick man ju höra en hel del.

Du och dina bröder är rätt tajta ihop fortfarande?
– Vi snackar kanske inte varje dag, men mycket ofta. Storebrorsan Patrik spelar i Jönköping i Superettan och yngste brorsan Peter i Qviding. Peter var väl den mest lovande, men han bröt oturligt benet för två år sedan. Vi trodde aldrig att han skulle spela igen. Ett tag var det till och med risk att de skulle tvingas amputera benet. Otroligt starkt att han kommit tillbaka.

Men ni tvingade honom annars länge att stå i mål?
– Ja, eftersom han var yngst så bestämde vi: ”Ställ dig i mål, annars får du inte vara med.” Det är ju värdelöst – fortfarande – att skjuta på ett mål utan målvakt.
Det har hängt i det där.

Under din tid i Djurgården stannade du nästan alltid kvar efter träningarna och skottade på Andreas Isaksson.
– Det var jag, Andreas, Kim Källström och Mikael Dorsin. Vi hängde alltid ihop, bodde nära varandra, och är fortfarande bästa kompisar.

Hur känns det att komma till en ny klubb? Hur beter man sig? Vad händer om man tar fel plats i spelarbussen?
– Det är egentligen otroligt hur likadant det är, i alla klubbar, i alla länder, i alla omklädningsrum. Samma snack, samma dåliga skämt. Det är klart att man kan känna sig lite osäker på såna saker som spelarbussen, omklädningsrummet, matsalen, men det är ju inget man behöver oroa sig över. Det löser sig snabbt. Man åker på lite pikar och tråkningar, det är så det är bara.

Vem lärde du känna först i Toulouse?
– Det var vår fystränare, han var typ den ende som pratade lite engelska.

Är det svårt att skaffa vänner i en ny klubb?
– Det är liksom inte det första du letar efter, vänner. Det är så mycket annat man måste koncentrera sig på, man är helt fokuserad på träningar och matcher. Det är där man vill göra bra intryck. Det andra får komma senare.

Bor du nära dina lagkompisar här också?

– Jag hyr ett hus lite utanför stan, precis bredvid en golfbana, och där bor kanske 4-5 andra spelare, inom 5 minuter. Det är bra.

Vad är skillnaden på ett franskt och ett svenskt omklädningsrum?
– Att man pratar franska här. Nej, allvarligt talat: Den enda riktiga skillnaden är att här i Frankrike går man och tar alla i hand när man kommer. Alla.

Hur mycket snackar du själv?
– Mindre här än i Sverige, men det har alltså med språket att göra.

Hur går det med franskan?
– Bra, men lite långsamt kanske. Jag har en privatlärare som kommer hem ett par dagar i veckan.

* * * *

Lite senare, på bistron, beställer Johan mat på engelska. Klassiskt snorkiga franska servitörer ignorerar oss i en kvart – Johan tror att han beställt in en toast, men in kommer en pytteliten bit anklever, en minirödbeta och någon slags marmelad. Han äter artigt upp, och beställer därefter in en toast.

Hur mycket snackar du i landslagets omklädningsrum?
– En del, men det finns givetvis de som pratar mera. Ljungberg snackar väl mest. Och han gör det bra. Han är en utmärkt lagkapten.

Vi säger att Lars Lagerbäck säger upp sig i morgon, vem vill du helst se som ny förbundskapten?
– Jag är övertygad om att de hittar en ny, väldigt bra förbundskapten. Jag har inga sådana önskningar.

Det måste du väl ha? Det är väl bara så att du inte vill berätta det?

– Ja, kanske det.

Vi läser mycket om rasism inom fotbollen. Det förekommer ofta i franska ligan.
– Ja, det gör det, men det gjorde det i till exempel Holland också. Finns det i samhället så finns det på fotbollsplanen också.

Så man märker det även spelare emellan?
– Man hör rätt mycket skit som aldrig kommer fram till publik och media. Det är ju rätt pinsamt faktiskt, för de som håller på. Och kommer det fram så blir det ju ett jäkla liv.

Man trackar varandra för allt möjligt på planen, eller hur? Privatsaker som att någon har förlorat pengar, har en otrogen fru…
– Ja, det är mycket sånt, rätt lågt faktiskt. Jag har väl aldrig själv fått höra grejer om mitt privatliv, men när jag var i Djurgården kunde jag mitt under match få tråkningar om att jag misslyckats i Holland. Sköt jag utanför kunde någon säga: ”Fy faaan vad dålig du är, ska du vara proffs?!”

Vad älskar du att göra på din fritid?

– Meta, bara sitta och titta på ett flöte. Jag lever nog ett riktigt Svensson-liv, hänger med kompisar, är så mycket som möjligt med min flickvän, kollar på tv. Jag följer nästan aldrig några serier, utan väntar tills boxen kommer, och ser allt i ett svep.

Favorit i det franska köket? Favoritviner?

– Vi har åkt runt en del på vingårdarna runt Toulouse, här finns mycket bra lokala viner, och jag testar faktiskt all mat jag kan. Även inälvor och sniglar och sånt. Även om just det inte är någon större höjdare.

Vi packar in oss i Porschen igen, Johan ska plåtas i ett barfönster, springande över en gata i regnet, stående i en gränd. Han gör snällt som fotografen och
stylisten önskar. Och han kör rätt franskt redan, fickparkerar på en femöring, gör
u-svängar där inga u-svängar kan göras.

Vid ett tillfälle blir det mer tydligt än annars att Johan Elmander har varit utomlands länge: När vi ska parkera vår bil på en riktigt trång gata, tvekar han inte ett ögonblick att gå ut i gatan bakom oss, hålla upp handen och hejda en buss och en hel karavan med bilar under några sekunder. Att de ligger på signalhornen skiter han fullständigt i.

– Det där hade du inte gjort i Alingsås, säger jag efteråt.

Johan Elmander tittar upp, skrattar lite och säger:

– Nej, det hade jag nog inte gjort.

Två dagar senare, tillbaka i Lyon, ser vi på tv hur Lens på hemmaplan slår Toulouse med 2–0. De har länge 0–0, och Johan Elmander har några bra chanser. Den bästa uppenbarar sig när han med en klack mycket vackert vänder bort två spelare i straffområdet och hårt pressad får iväg ett bra skott – målvakten går åt fel håll, men räddar med ena fotens tånagel. Sedan backar Toulouse mer och mer hem, och så kommer straffet sista kvarten. Och i nästa hemmamatch blir det ännu en förlust, 0–1, Le Mans kontrar in sitt mål 7 minuter från slutet. Den hägrande tredjeplatsen seglar allt längre och längre bort.

Johan Elmander har ett underbart driv med bollen, och en skön förmåga att hålla undan sina förföljare. Visst ser han ibland ut som en svensk Preben Elkjaer Larsen, om ni minns hela Danmarks stora älskade 80-talsstjärna. Det är kanske inte exakt samma granit som i Preben – och Johan Elmander röker inte ett par röda Prince i omklädningsrummet efter match (tillsammans med några Hof) – men klivet, snabbheten och järnviljan att ta sig fram är desamma.

Han kan vara Sveriges mest givne anfallare i em om två år. Jag tror faktiskt att han är det.Jag frågar om han föredrar att spela med Allbäck eller Zlatan.

– Jag har ju spelat ihop med Allbäck många fler gånger, han lärde mig mycket när jag kom till öis, men ärligt talat, det spelar ingen roll. Jag vet bara en sak säkert: Jag vill spela, och jag vill spela alla matcher. Spanienmatchen var nog mitt genombrott i landslaget, men kolla runt omkring oss: Rosenberg gör bra ifrån sig, och mål, i Werder Bremen, Allbäck fortsätter att ösa in mål i fck, ”Bella” (Fredrik Berglund) har också varit bra i fck. Och Zlatan är Zlatan. Vi är 4-5 stycken, och det finns två platser.

Till sist, det pratas jämt om de nya och gamla grupperingarna i landslaget, och hur det påverkar laget negativt. Men har det inte alltid funnits grupperingar? Hur ser
du på det?

– Jag har aldrig spelat i något enda lag som inte haft grupperingar. Vad är det för konstigt med det? Man gillar vissa mer, andra mindre. Så är det väl på varenda ställe – och det hind­rar väl ändå ingen från att göra ett bra jobb tillsammans?

Ola Liljedahl

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar