Finalen på 400 meter i häck i sommarens OS i Tokyo har av vissa beskrivits som det bästa loppet i den olympiska historien, bättre än när Usain Bolt lekte hem OS-finalen på 100 meter i Peking 2008. Sett till höjden av dramatik ett 400 meterslopp kan bjuda på kanske det stämmer. De olika startpositionerna gör att det är svårt att säga exakt hur loppet går förrän löparna passerat sista kurvan och väl där såg det som att amerikanen Rai Benjamin hade kommit ikapp favoriten och världsrekordhållaren Karsten Warholm.
Men när den sista häcken passerats ryckte Karsten ifrån amerikanen och passerade målgången på 45,94 sekunder, en rejäl putsning av hans tidigare världsrekord. Efter målgången gjorde Karsten inga Bolt-poser men sönderslitningen av tröjan och vikingavrålet (som Eurosports kommentatorer kallade det) har kommit att bli lika ikoniskt. Vid 25-års ålder hade nu Karsten Warholm vunnit allt som går inom sin gren och några månader senare blev han också utsedd till årets manliga friidrottare i världen 2021.
När Café träffar Karsten i hans hemort Ulsteinvik, ett samhälle strax söder om Ålesund på den norska västkusten, befinner vi oss långt ifrån de stora scenerna. Det lilla samhället med sina knappa sex tusen invånare är däremot långt ifrån oansenligt. På bergssluttningen som leder ner i havet ligger husen utbredda och blickar ut över en dramatisk natur, en sån man som svensk blir lätt avundsjuk på. Trots allt är det fortfarande ett litet samhälle, och det är i resan från bygden till toppen av olympiaden som vi sätter fötterna i startblocken för intervjun.
Dina idrottsliga prestationer har tagit dig långt, hela vägen till toppen. Nu bor du i Oslo men känner du dig fortfarande som småstadskillen från Ulsteinvik?
”Ja, absolut.”
Hur känns det då att komma härifrån och vinna över konkurrenter från idrottens stormakter, som USA?
”Har du sett Rocky?”
Självklart.
”I filmen försöker amerikanerna framställa sig själva som underdogs, Rocky kom från ingenstans och så vidare. På andra sidan hade du Drago, den svenska killen. Vad heter han nu igen?”
Dolph?
”Dolph Lundgren, ja! Han är från Ryssland och har, till skillnad från Rocky, allt vad gäller anläggningar och utrustning. Amerikanerna ser sig fortfarande som Rocky, men de har egentligen allt vad Drago hade. Om man jämför med vad vi har i Oslo, vad jag använder… det är Rocky, och det är en sak att tro att man är Rocky och en annan att faktiskt vara Rocky.”
Det spelar ingen roll var man kommer ifrån alltså?
”Det är det som är det vackra med vår sport. På ett mästerskap har alla samma chans, eller det är inte sant för det arbete man lägger ner avgör ens förutsättningar, men det är en väldigt ärlig sport. Klockan startar på noll för alla. Killen som passerar mållinjen först vinner, sen spelar det ingen roll om man kommer från USA, Norge eller vad som helst.”
Framgångarna har självklart fött ett internationellt intresse för Karsten Warholm men även för platsen där den ”norske vikingen” är uppväxt. På plats i Ulsteinvik är även två personer från franska magasinet L’Equipe, vars nästa omslag Karsten ska pryda, och ett helt team från Puma, märket som han är knuten till.
Efter en timmes fotografering vid familjen Warholms båthus, drar Pumagänget och fransmännen vidare till Ulsteinviks nya idrottsarena för att förbereda nästa plåtning, medan vi går upp till båthusets övervåning för att fortsätta intervjun. När Karsten växte upp var den nya moderna arenan med inomhusbana ännu inte byggd och Karsten och hans vänner fick lov att hitta andra sätta att träna. Precis som i fallet med Nils van der Poel, menar han att förmågan att vara kreativ i sin träning banat väg för framgången.
”Jag har alltid varit kreativ, nu har Ulsteinvik otroliga anläggningar men de fanns inte när jag växte upp. Man kan se det hos barnen, att ha alla anläggningar är bra för att få barn att börja men det är också ett hot på så sätt att man vänjer sig till att komma till dukat bord varje gång. När vi växte upp var vi tvungna att vara kreativa, och det har hängt med.”
Hur kommer det sig att du ens började med friidrott?
”Viljan att ställa upp är stark på landsbygden. Föräldrarna vill att deras ungar ska ha någonstans att gå, eftersom det är ett litet ställe med få saker att göra. De lägger ner enormt mycket energi och tid på att fixa det så det var så jag kom in i friidrotten och för att alla mina vänner var där.”
När förstod du att du hade talang?
”Första gången jag testade friidrott var det ett lopp här i centrum som mina vänner övertalade mig att vara med på. Även fast jag sprang i jeans och en alldeles för stor t-shirt vann jag och det var då jag upptäckte att det var kul att vinna.”
Och då ville du fortsätta vinna?
”Ja, sen när man börjat träna vinner man några lopp, sen förlorar man några lopp och då upptäcker man att man faktiskt måste jobba ännu hårdare för att bli bättre och vinna ännu mer. Sen blir det nationella tävlingar och då börjar man förstå att det finns något utanför min lilla värld i Ulsteinvik. Man tar det steg för steg tror jag, när man når en ny nivå är det naturligt att vilja gå till nästa steg och det är väl så jag känner att min karriär har byggts.”
När tog du steget till att bli världsklass?
”Jag började träna med min coach Leif, den galne professorn, när jag flyttade till Oslo 2015. Det var då saker började bli både mer kul, för att resultaten var bra, och mer professionellt när vi verkligen började jobba mot att ha stora mål, som OS-guld och världsrekord. Det har varit tufft och jag är glad för att jag inte visste vad det skulle krävas när jag var liten och bodde här.”
Varför?
”Jag tror att det är viktigt att lära sig tycka om de saker man kommer lägga tid på, som träningen.”
På plats är även den 65-årige tränaren Leif Olav Alnes och det märks direkt att epitetet galen professor passar. Mellan plåtningarna pratar han passionerat om löparskor, vikten av att finna sin passion (oavsett vad det är) och olika former av träning – allt uppblandat med one-liners och högt flygande citat.
Efter att ha vänt bort blicken för en sekund finner jag Leif Olav i full färd med att skicka en kavalkad av långfingrar i Karstens riktning vilket slutar med att de gör upp i luftfäktning. Det märks att åren av tätt samarbete grott en relation inte helt olik den Rocky och hans tränare Mickey Goldmill har i filmerna, fast med en norsk twist och rejält med humor.
Om du nu är Rocky, vilken är den mest okonventionella träningen du och Leif gör?
”Vi tränar mycket här i Norge och hälften av året kan man ju inte träna utomhus eftersom det är vinter. Så på 90-talet hittade Leif inomhusfotbollsplanen Vallhall där han lyckades skapa 120 meter sprintyta ovanför läktaren och ett viktrum, men alla grejer är begagnade.”
Jaså?
”All utrustning kommer från Norges främsta sportanläggning, där Leif jobbat hela sitt liv. När de slänger saker åker han dit och hämtar det till vårt ställe. Det ser inte så flashigt ut men vi har hittat ett sätt så att vi kan träna mer än andra utan att dra på sig skador. Jag såg faktiskt den svenska skridskoåkaren…”
Nils van der Poel?
”Nils ja, och om du ser hur han tränar så är det samma tänk. Han cyklar i åtta timmar men han skulle aldrig kunna åka skridskor i åtta timmar, eller springa i åtta timmar. Han har hittat ett sätt att träna mer än andra utan att skada sig. Det är tufft för psyket och för sinnet, för det är tråkigt att lägga ner allt det jobbet.”
Nils träningsmanifest, har du läst det?
”Ja vissa delar. Det är fascinerande att se hur andra jobbar så jag har läst delar av det. Det jag fick ut var sättet han använder andra träningsformer än skridskoåkning för att bygga upp sina kvalitéer och det tror jag är smart.”
Har du tänkt på att göra något liknande själv och dela med dig av dina träningsmetoder?
”I ärlighetens namn, nej. När jag läste det här ”manifestet” tänkte jag att nu lägger han av på riktigt. För man vill inte släppa sina hemligheter om man själv vill vara bäst, folk kommer ju kopiera det. Jag har aldrig skrivit ner min träning men Leif har skrivit ner allt i enorma pärmar, om du skulle se hans kontor skulle du få en chock av hur rörigt det är.”
Utan att gå in på hemliga detaljer: vad är det då som gör dig bäst?
”Ingen tränar mer än jag, då skulle de behöva mer än 24 timmar om dagen. När man går in i ett race måste man känna att man förtjänar vinsten och att man verkligen lagt ner jobbet för att vinna och det gör jag.”
Hur mycket tränar du per dag?
”Sex till åtta timmar om dagen och när jag kommer hem är jag helt slut. Även om man känner för att hänga med vänner eller gå på en fest måste man stanna hemma och konservera energi för att man ska träna dagen efter. När man offrar så mycket känner man sig förtjänt av att vinna, men så känner säkert de andra också. Det finns de som är mer talangfulla än mig och jag hoppas att de inte börjar träna lika bra som mig, för då skulle jag vara fucked.”
Är du någonsin rädd för att bli avslappnad, att tappa motivationen?
”Ja, det är förmodligen en av sakerna som gör att man inte vinner längre. Ju mer man vinner desto större är chansen att man säger ”mitt jobb här är klart”. Nu har jag vunnit allt jag kan i min gren men jag är fortfarande ung och känner mig inte klar än.”
Vad är då ditt nästa mål?
”Mitt mål till Tokyo var att få hela samlingen. Nu när jag har det känner jag att jag gått tillbaka till grunderna. Nu kan jag gå in på VM och känna att jag kan gå in och njuta av det. Det är en passion och gör man något med passion kommer man alltid att vara i en position där man har möjlighet att göra sitt bästa. Allt handlar om utveckling och jag vill se hur långt jag kan nå. Den dagen jag lägger av vill jag kunna säga att jag fick ut det mesta av min potential.”
Det är ett bra mål.
”Ja och jag tror att det är något som funkar för de flesta. Oavsett vad du gör kan du alltid försöka uppnå din potential och vara den bästa versionen av dig själv. Även om det låter som en kliché så ligger det något i det.”
På tal om klichéer, jag hörde att det sista Leif sa till dig inför VM-finalen i Doha 2019 var ”Spring som att det inte finns någon morgondag”. Säger han mycket sånt?
”Ja han är en citatmaskin. Varje norrman du frågar kommer säga att Leif spottar ur sig bra citat hela tiden.”
Fungerar de?
”Jag tror han har bra timing. Första gången jag vann VM var 2017, så i mästerskapet två år senare är man i en annan sits. Då är det större press på att försvara titeln och då är det lätt att man blir defensiv. Det var då han sa det där, man måste attackera. Jag kommer ihåg det racet för de sista 40 meterna var det som att det gjorde ont i mitt hjärta. Jag gav allt jag hade, försökte hitta all energi som fanns kvar i min kropp för de 46 sekunder vi sprang. Det ligger något i det citatet för på den högsta nivån är folk så nära i prestation att killen eller tjejen som vill mest är troligast att vinna.”
Hur sliten är du efter ett sådant race?
”Väldigt, jag tror du skulle bli förvånad över hur trött man kan bli efter ett race som bara varar i 46 sekunder. Det är tungt.”
Förutom Leif Olavs vältajmade ord, vad inspireras du av?
”Jag hittar inspiration var jag än kan finna det. Det som är bra med det är att om man ser något, vad som helst, och det ger en bra känsla så sätter det även igång tankarna, det är inspiration eller hur? Det är därför jag gillar feelgood-filmer. De ger mig en bra känsla, de gör mig glad. Alla småsaker som kan göra ens dag lite bättre ger en energi, och filmer är ett bra exempel.”
Vilken film blev du senast inspirerad av?
”På grund av pandemin och OS har jag inte kunnat gå på bio på evigheter, vilket är sorgligt. Samtidigt har det väl knappt släppts några bra filmer. Jo förresten, den nya Bond-filmen gillade jag. Jag gillar alla Bondfilmer. De är väldigt orealistiska, men det är det jag gillar. Jag älskar filmer där det är en mot resten. Det är något coolt med det även om det är orealistiskt. Det är nog den enda bra filmen senaste åren.”
En mot resten, låter som dig på 400m häck?
”Haha, ja det är så jag känner på startlinjen och det gillar jag. En bra superhjältehistoria.”