Annons
Annons

Kristians sista slag

”Jag lever under ett konstant mordhot. När som helst kan min osynliga fiende krama åt avtryckaren.” Så skrev Kristian Gidlund i ett stort reportage om sin kamp mot cancern i Café våren 2013.

Kristian Gidlund

Med anledning Kristians bortgång återpublicerar vi nu texten – en mörk men också livsbejakande odyssé i och bortom sjukhuskorridorerna. Foto: Emma Svensson.

***

Om du vill stödja cancerforskningen genom att skänka pengar till Cancerfonden – klicka här.

***

Det var en frusen torsdag i mars 2011 och jag skulle precis äta pannkakor.

Annons

Under flera månaders tid hade jag varit blek, matt och svagare än vanligt. Egentligen var jag då som vältränad 27-åring i mitt livs form, men trots det hade kroppen havererat.

Gilla Cafe.se på Facebook

Jag orkade inte längre gå hem från tunnelbanan utan att stanna för att vila på vägen. Jag klarade inte av att gå i trappor, inte ens att lyfta matkassarna när jag varit och handlat.

Själv misstänkte jag utbrändhet – min arbetsnarkomani var ingen hemlighet. Därför var jag nu inlagd på Falu lasarett i Dalarna efter att mitt blodvärde visat sig vara hälften så högt som det borde vara. Något var fel.

På gatan utanför lasarettet låg snön tröttsamt grå. Doktorn, som tidigare gått runt avslappnat och hemvant på avdelningen, började röra sig annorlunda. Han uppträdde nervöst. Självförtroendet var borta.

En spänning låg i luften.

– Kan vi gå in på mitt rum en stund?

Doktorns fråga bröt tystnaden i lunchrummet. Jag svarade och följde med. Förväntade mig en uppmaning om att börja leva lugnare och att jag skulle få något recept utskrivet.

Efter att vi slagit oss ned började han prata lugnt och målinriktat. Han tog ett djupt andetag, gjorde en liten paus och förde ena handen över sitt kritvita skägg.

– Vi har hittat något i din mage. Något elakt. Kristian… Du har cancer.

Först uppfattade jag orden som ett dåligt skämt.

Sedan rämnade verkligheten.

Den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.

Situationen var allvarlig. Det skulle visa sig att cancern spred sig som ett nät i magsäcken, mot mjälten och bukspottkörteln. Tumören var stor som min egen handflata. Samma tjocklek och längd.

Snabbt bestämdes det att sjukdomen skulle angripas med cellgifter. Det dröjde inte länge innan behandlingen drog igång på Södersjukhuset i Stockholm.

Målet var att krympa tumören så att den till slut skulle kunna opereras bort.

– Du kommer antagligen att må ganska dåligt, sa en läkare tidigt när hon informerade om behandlingens biverkningar.

Luttrad av djävulska baksmällor trodde jag mig kunna hantera det som väntade.

Jag hade fel.

Till skillnad från många andra medicinska behandlingar är cellgifter inte målsökande. I stället för att angripa ett specifikt område attackeras hela kroppen. Mina sinnen förändrades drastiskt. Allt smakade metalliskt, minsta vindpust upplevdes som en orkan. Fingrarna böjde sig i kramper. Slemhinnorna slets ut. Jag började blöda i näsan och munnen.

Läpparna ömmade. Huden kändes som papper. Min kondition kördes i botten. Jag tvingades leva i en aldrig tidigare upplevd trötthet, något som fick mig att somna utan större förvarning. Jag tappade mitt hår – såg en främling i min spegel.

Den fysiska prövningen visade sig vara satanisk. Men vid sidan av det blev den mentala biten allt svårare att hantera.

Redan efter ett par dagar försvann min ork till att konstant berätta om vad som hände i mitt liv, med min kropp, med mina tankar. Det var påfrestande att vara sin egen budbärare. Tungt att komma med mörker, vart jag än tog vägen.

Under de senaste åren har skrivandet varit en av få konstanter i mitt liv, och jag förstod snabbt att jag inte kunde sluta med uttrycket nu, när jag behövde det mer än någonsin.

Jag startade bloggen I kroppen min, i första hand för min egen skull. Där skulle jag kunna bearbeta mina upplevelser, skriva som terapi, hantera helvetet.

Dessutom skulle bloggen bli en mötesplats för mina vänner, där de kunde se vad som hände med mig under de perioder som jag inte orkade prata eller träffas.

Strax efter starten exploderade besökarantalet. Bloggen länkades kors och tvärs över nätet. Folk verkade tycka att den fyllde en funktion: den blev en plats där livets allvar ställdes på sin spets. Mitt vittnesmål från frontlinjen. I skrivande stund har den haft över fyra och en halv miljoner besök, och i april ges den tillsammans med nyskrivna kapitel ut i bokform.

Jag stannas av främlingar när jag rör mig ute. De berättar att mina texter spelar roll. Att de får dem att ta vara på livet, arbeta mindre, hämta barnen tidigare på dagis, att de får dem att förstå närståendes situationer i sjukdom, att de med hjälp av min blogg kan bearbeta familjemedlemmars död.

Jag har svårt att ta till mig reaktionerna. Jag är bara en vanlig kille från Kvarnsveden. Jag gillar ishockey, Färden genom mangroven och Kowalski i Vanishing point. Egentligen är jag som alla andra, förutom att jag är drabbad av cancer.

Först tänkte jag att jag skriver om döden, men nu känner jag att jag skriver om livet.

Jag börjar bli känd för min sjukdom.

Helt bisarrt egentligen.


Efter en vår av behandlingar närmade sig operationen i juni förra året. Och med den följde en övertygelse om att jag inte skulle gå överlevande ur det som väntade. Jag fann mig själv med att göra saker för vad jag trodde var för sista gången:

Jag cyklade så snabbt jag kunde nerför en backe vid sommarstugan, förde mina händer längs barken på ekarna i samma område, läste de kapitel i böckerna som betytt mest för mig. Varje plats jag kom till behandlade jag som om jag aldrig skulle uppleva den igen. Det liv som alldeles nyss varit en självklarhet var nu det motsatta.

Samtidigt började jag förbereda mitt hem så att det skulle bli så enkelt som möjligt för min familj att ta hand om efter min död.

Jag städade ur mitt förråd, mina skåp och garderober. Rensade bland böckerna. Gav bort kläder. Jag hängde fram en kostym som jag skulle ha på mig när jag begravdes och jag skrev ett brev om hur den dagen skulle genomföras. Jag vek ner en teckning från min brorson i kavajens innerficka. Jag berättade för mina vänner att jag älskade dem. Att jag var tacksam för allt som vi fått uppleva tillsammans.

Jag tog avsked.

Gjorde mig i ordning.

Men än en gång skulle det visa sig att jag hade fel.

Operationen tog drygt fyra timmar. Jag vaknade långsamt och mina ögon blev smala strimmor av ljus.

Känslan i kroppen var att jag måste ha blivit överkörd av en pansarvagn. Jag orkade inte prata. Kunde inte röra mig. Läkarna hade avlägsnat min magsäck och min mjälte.

Nu väntade den kroppsliga resan tillbaka, en kamp kantad av morfin och svett, en påfrestande rehabilitering för att försöka bli den som jag en gång var.

I oktober samma år – efter ytterligare omgångar med cellgifter – avslutades behandlingen. Allt såg bra ut.

Jag verkade ha vunnit. Vardagen återgick sakta till det normala.

Jag började arbeta. Kunde gå ut och dricka öl med mina vänner. Vi berusade oss och skrattade. Jag reste ut i världen. Upplevde äventyr. Träffade kvinnor. Njöt av tillvaron.

Med bandet spelade vi på Peace & Love-festivalen, något som blev vår stora återkomst till hemstaden Borlänge.

När vi 2004 debuterade med ep:n (And please) Stay young var jag bara 20 år gammal. Vi fick tidigt bra med speltid på radio och tv och när vi släppte singeln Sweet Jackie – som jag skrev texten till – kändes det som att det lossnade på riktigt.

Det dröjde inte länge innan vi rodde hem ett skivkontrakt hos ett storbolag i Tyskland. Sedan dess har vi släppt tre album och gjort hundratals spelningar runtom i världen.

– Det gör mig stolt att tänka på vad vi har åstadkommit genom att tro på oss själva, säger min bandkamrat Carl Norén när jag pratar med honom.

– Jag minns alla sena nätter någonstans i världen och alla tidiga morgnar i turnébussarna. Jag minns besvikelser, blåsningar, slagsmål och tårar.
Men det starkaste jag kommer att ta med mig är känslan av att spela ihop. Hur vi kontrollerade varje sekund i låtarna utan att behöva anstränga oss. Hur vi log mot varandra på scenen. Hur mycket de leendena sa.

Själv har jag alltid haft ganska svårt att identifiera mig med rollen som musiker, men jag kommer alltid att vara glad över allt som vi fick uppleva med bandet.

Egentligen tror jag att vi har ett album kvar inom oss, även om jag inte tror att ett sådant kommer att ges ut.

Däremot hoppas jag att vi hinner spela tillsammans en sista gång. Det skulle kännas värdigt, på något sätt. Carl är inne på samma spår:

– Att få spela ihop igen skulle betyda väldigt mycket för mig. Jag saknar också repen väldigt mycket. Jag saknar det mesta som vi har gjort ihop.

Livet har varit vackert.

Jag har känt mig odödlig.

I somras började jag plötsligt få svårt att svälja. Maten fastnade, satte sig på tvären. Allt oftare tvingades jag att kräkas upp det jag just ätit – annars kändes det som att jag skulle kvävas.

Symptomen var inte unika för någon som genomgått ett kirurgiskt ingrepp som jag. Tvärtom är det vanligt att det bildas en skarv där tunntarmen sytts ihop med matstrupen. Genom att föra ner och blåsa upp en ballong i strupen kan området vidgas så att problemen försvinner. Men trots försök fortsatte mina svårigheter.

Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är en fruktansvärd byggnad. Dess gråblå fasad är tänkt att påminna om skärgården, men tankarna förs som bäst till någon ukrainsk regeringskåk under en levnadstrött oktoberdag.

Efter den misslyckade vidgningen av strupen blev jag kvar på sjukhuset. Läkarna ville göra fler undersökningar. Ta det säkra före det osäkra.

Det var återigen torsdag och min familj hade precis lämnat mitt rum på avdelningen efter några timmars besök. Sommaren var på väg att ta slut utanför fönstret.

Något kallare närmade sig.

Kirurgen som opererade mig såg ut som Steve McQueen i Bullitt, men jag tror inte att han visste om det själv. Han pratade sakligt och försiktigt. Efter ett par hastiga knackningar på dörren till mitt rum klev han in i sällskap med några sköterskor.

– Det var som jag misstänkte. Din cancer är tillbaka. Och den här gången ser det mörkt ut, sade han, men det enda som jag kunde tänka på var hur kall svetten var som rann över mina revben innanför tröjan.

Jag började inte gråta förrän de hade lämnat rummet. Tänkte att ”den här filmen får ett dåligt slut”. När min familj kom tillbaka försökte vi förstå beskedet – det enorma mörkret. Hur vi än bar oss åt, så verkade det omöjligt.

Nu väntade bromsmedicinering. Att få ett återfall av så kallad ventrikelcancer är mycket allvarligt. Det är en ovanlig form och att få den i min ålder är udda. Inte heller går det att förklara dess uppkomst. Trots allt så har jag levt ett sunt liv. Jag lever inte på skräpmat, dricker inte batterisyra. Tvärtom har jag vuxit upp i ett hem där all mat har lagats från grunden. Anledningen till min sjukdom stavas obegriplighet. Ibland slår blixten ner, utan förklaring. Det bara är så.

Det kommer inte att bli aktuellt med en operation den här gången. Någon sådan kommer inte att hjälpa.

Nu närmar jag mig situationen i etapper. En människa ska inte behöva veta om att dess tid snart är kommen.

Tanken är för stor. Ämnet för abstrakt, hur man än angriper det. Jag lever under ett konstant mordhot. När som helst kan min osynliga fiende krama åt avtryckaren. Jag ser ett lasersikte på mitt bröst.

Vid flera tillfällen frågar jag mina läkare om det inte kan vara så att min journal har blandats ihop med någon annans. Papper kanske har rörts ihop. Det måste ha blivit ett missförstånd.

Men det har det inte.


Sjukdomen kom utan manual. Varje dag är ett nytt försök till att lösa ett problem som inte har någon lösning. Jag höftar, anstränger mig, tänker att ”det nog är så här jag måste göra”. Vissa dagar är tyngre än andra, men jag försöker klamra mig fast vid det som ger mig inspiration och glädje för stunden.

Jag tillbringar mer och mer tid med min familj. Ger mig planlöst ut i Dalarnas skogar. Rider över fälten utanför Borlänge, ner i dalar och upp för berg.

Känner hästens urkraft. Jag kan bli stående i minuter bara för att hålla om det enorma djuret.

Dess styrka blir min.

Numera är stunderna få då jag inte tänker på döden. Jag är fri när jag rider, under korta stunder av berusning, när jag har sex med en vacker kvinna. Utöver det finns funderingarna där konstant. De stör mig. Ligger som ett brus i skallen. En rundgång i min verklighet.

Men jag är inte rädd för döden.

Det är en hård mening, men jag menar varje bokstav. Jag har mött döden tidigare. Konfronterat den. Kompromissat. Nu har jag återigen tvingats acceptera att den växer i min kropp. Och den här gången är döden här för att stanna.

Jag är inte rädd, men jag skräms av tanken på vad jag kan förvandlas till under resans gång.

Läkarna säger att det bara är en tidsfråga innan tumörerna blir resistenta mot cellgifterna. Då kommer de att växa sig större, återigen täppa igen min strupe. Jag kommer inte att kunna äta, utan förlita mig på näringsdropp, en nödlösning som levern till slut inte kan hantera, med vätskebildningar som bölder över min kropp som följd.

Efter återkomsten av min cancer byttes cellgifterna ut till en annan sort då den förra inte bedömdes vara till någon hjälp. Som en sista utväg kan jag återgå till den igen, med risk för att bli förlamad i händer, armar, fötter och ben.

Den vägen känns inte som ett alternativ.

De som känner mig känner en nyfiken och rolig person. Någon som vill utmana äventyret. Någon som älskar livet mer än något annat.

Det är också så jag vill bli ihågkommen. Inte som en komplett hårlös, kortisonsvullen varelse som vårdas in i det sista bara för sakens skull. Som om döden i sig per automatik skulle innebära ett nederlag. Jag vill inte bli liggande kraftlös, yr av smärtstillande, vaken några minuter om dagen för att kroppen inte orkar något annat.

Det är inte så jag har levt mitt liv.

Inte så det får sluta.

Ännu en gång har jag börjat göra allt för sista gången.

Jag hoppas på att få uppleva en till vår, kanske en sommar, men jag tar ingenting för givet.

Jag känner mig utfryst av livet.

Fördömd – igen.

Den här gången finns inte någon återvändo. Döden närmar sig.

En tanke som aldrig tidigare känts aktuell blir allt mer hemmastadd: Den om att ta saken i egna händer den dag som lidandet blir för stort.

Människan är van vid att alltid ha ett alternativ, en plan b. Det är så vi funkar. Det har våra rationella hjärnor sett till. Därför funderar jag mer och mer på min egen nödutgång.

Jag vet inte om jag ska förlita mig på en revolver eller om jag ska vandra ut i vildmarken för att sluka en häxblandning av piller. Jag tror mer på det sistnämnda.

Eller så väljer jag att slåss mot cancern tills kroppen inte orkar kämpa mer. Jag har trots allt en familj att ta hand om, även efter min bortgång.

När allt kommer omkring drar jag det kortaste strået – om än ofrivilligt. Jag kommer att dö. Försvinna. Det vet vi. Men min familj kommer att lämnas kvar med en sorg att hantera. Ett trauma att acceptera.


Min uppväxt har omfamnats av starka kvinnor: min farmor, min mormor, min urkraft till syster, flickvänner och närstående till familjen. I centrum av allt finns min mamma, Eva.

Hon har alltid varit en aning överbeskyddande, vilket förklarar varför jag har levt mitt liv som jag faktiskt har gjort. Samtidigt är hon extremt förstående, inkännande. Vi har alltid haft en ärlig relation till varandra. Mellan oss finns inga hemligheter.

Hon säger att jag har haft bråttom genom livet. Att jag hittills gjort mer än vad många hinner med på en betydligt längre livstid. Och visst, jag har gjort en del märkliga saker. Vissa mer genomtänkta än andra.

Jag har rest ensam genom Indien. Bilat runt Kuba. Hamnat i trubbel på Västbanken. Tagit mig igenom drogrus i Amsterdam. Vaknat i mina egna spyor i Nagoya. Hamnat i slagsmål i München. Åkt på stryk i Köping. Aldrig har jag trott att jag skulle dö av cancer. I alla fall inte nu. Inte i den här åldern.

Mina föräldrar kommer att få lov att begrava sin yngsta son. För mig är det den tyngsta bördan i hela den här processen.

– Det kändes så ofattbart, den dagen som jag och pappa fick beskedet om din cancer, säger min mamma lugnt och långsamt till mig när vi ses i en galleria som ligger i närheten av min lägenhet i Stockholm.

Kaféet ligger strandat mellan alla butiker. Det skrålas och skramlas med porslin. Det skriks ur en barnvagn.

Skyltfönstren visar erbjudanden till halva priset. Värmen i gallerian är outhärdlig, men mamma håller i kaffekoppen med båda händerna.

Hon ler försiktigt, men jag kan se att hon anstränger sig.

– Ändå hade vi förstått att du var väldigt sjuk, fortsätter hon. Jag kände mig sorgsen för att jag inte hade insett det tidigare.

Vi börjar sedan prata om vad hon och pappa har gjort för att bearbeta den här situationen.

– Vi har funnits där för varandra. Vi pratar. Du själv har ju varit så öppen med sjukdomen, så alla omkring oss har vetat. Vi har aldrig behövt börja om från början med varenda människa som vi har träffat.

Jag frågar mamma hur de har tänkt kring att jag har varit så utåtriktad med det hela.

– Alla har fått din berättelse, alla har fått den ifrån dig. Ingen har spekulerat, ingen har hittat på något som inte har varit sant. Alla vet. Därför törs folk prata med oss också.

Värmen får mig att svettas. Oljuden larmar vidare. Mina händer rör sig rastlöst över bordet. Jag frågar mamma hur det känns att ha ett barn som är utsatt för en så allvarlig sjukdom som min. Hon väntar en stund. Svarar i stötar.

– Det känns hemskt. Tungt. Orättvist. Obegripligt. Och hårt. Så är det. Man hoppas och hoppas och hoppas. Att det ska hålla så länge det bara går. Samtidigt vill jag inte att du ska fara för mycket illa själv. Varje dag som du är kvar är en glädje. Men det får inte vara en enda lång plåga för dig. Det skulle vara orättvist. Jag hoppas fortfarande på ett mirakel, på något som ingen kan förklara. Att det plötsligt en dag ska dyka upp en revolutionerande medicin. Jag kan inte låta bli.

Jag frågar mamma vad hon tror kommer att hända den dag jag inte längre finns.

– Ja, du… Det blir ett elände.

Jag frågar vad de gör nu för att förbereda sig.

– Tror du att man kan det? frågar hon undrande till svar.

Hon vänder bort blicken.

Tar ett andetag.

Ser plötsligt liten ut.

– Livet kommer aldrig mer att bli sig likt, säger hon med en röst som inte verkar bära mer.

Vi slutar prata.

Runt omkring oss fortsätter mellandagsrean.

Ursprungligen publicerad i Café #5/2013. 

Annons

Dela (1.24k)
Tweeta



Laddar