Krönika: Hög tid att titta noggrannare på fotbollsrasismen
Efter George Floyds död är kampen mot rasism överallt. När vi tar kampen till Europa och Sverige är det ett fält som sticker ut, som fortfarande har stora problem med rasism: Fotbollen. Det skriver Cafés chefredaktör Kristofer Steneberg.
Ett svart Instagramflöde och ett begripligt raseri. Engagemanget mot rasism är nu överväldigande. Men efter att ha skrollat igenom protester, citat, brandtal och klipp på nätet saknade jag kopplingen till Europa och Sverige. OK, ingen har visserligen sagt att problemen bara finns i USA – men det bara kändes så. Vi slipper städa glassplitter och brända bilar, polisvåld mot svarta är sällsynt så inget behov av förändring här inte.
Nyligen såg jag BBC Threes fotbollsdokumentär Shame In The Game. Rätt chockerande faktiskt. Den utgår senaste årets rasistiska incidenter inom fotbollen. En rasism som ökat – BBC Sport rapporterar att antalet hatbrott inom fotbollen ökat med 47 procent jämfört med två år tidigare. Inom proffsfotbollen var siffrorna ännu högre. De intervjuar damspelare som mått piss och slutat efter rasistiska påhopp, de visar klipp från publik i lägre divisioner som skriker apljud mot en svart spelare som ska slå en hörna. Dokumentären listar därefter vilka straff som delats ut efter incidenterna: En av klubbarna fick böter på 80 000 kronor och två fans avstängda. Eller Uefas straff mot Bulgarien efter rasistskandalen: En miljon kronor i böter och en match utan publik. För klent, om ni frågar mig.
Efter att George Floyd avled när en polis tryckte ned honom med sitt knä mot hans nacke frågar många nu om rasismen är strukturell eller kanske till och med inbyggd. Inom fotbollen finns maktstrukturer som inte håller för ens en svag genomlysning. Under VM var bara en av 32 förbundskaptener svart. Och i Sverige har Café tidigare skrivit om bristen på mångfald i Fotbollförbundet. I styrelsen, kommittéer och utskott är det bara namn som Annelie, Bengt, Jörgen, Karl-Erik, Susanne, Bert, Anette och Anders. Säkert kompetenta personer men att Svenska Fotbollförbundet har en nära nog total avsaknad av ledare med utländsk bakgrund leder så klart till att problemen kring rasism hanteras på ett annat sätt.
När det kommer till rasism på arenor, träningar och matcher har både Uefa och Fifa regler som gör att straffen kan bli mer kännbara. Men organisationerna har sällan använt hela arsenalen. Poängavdrag och nedflyttning är två sådana åtgärder.
Och kanske behöver fans och spelare reagera ännu kraftigare. Tänk om det skulle vara av samma intensitet som ilskan mot videogranskningssystemet VAR senaste året. Här blev spelare frustrerade och arga. Här drabbades hela laget. Ligor, cuper, mästerskap. Ett enormt engagemang: Hamnade bollen på Victor Nilsson Lindelöfs hand? Alexander Isaks tå – offside eller inte? Skandal! ”VAR tar bort det roliga i fotbollen”. ”VAR avgjorde Premier League på förhand”. Medier skriker avgå, tv-soffor debatterar, Twitter fullständigt kokar.
Det är som om rasismen inom fotbollen inte upprör lika många, inte engagerar lika mycket som videogranskning av mål. Obegripligt. Det borde koka. Argumentet ”det ena utesluter inte det andra” är lamt. För problemet är att det ibland gör just det, utesluter. Det tar i alla fall bort ett brinnande och snabbt växande engagemang för att utrota rasismen. Och: till skillnad från VAR kan rasismen verkligen få långtgående konsekvenser för fotbollen.
