Hoppa till innehåll

Från ”Africa” till ”Hallelujah”: Så blev de bortglömda låtarna 2000-talets mest osannolika superhits

Emil Persson framför sex olika albumomslag.
Emil Persson

Journey, Toto och – Carola? Cafés Emil Persson försöker förstå varför vissa uträknade artister plötsligt blir omåttligt populära igen.

Om man vill vara brutalt binär kan man dela in alla hits i två kategorier: gamla och nya. Gamla hits kanske är sådant som, tja, Eurythmics en gång gjorde. Nya hits kan exempelvis vara något av Pitbull eller så.

De senaste åren har förvirring uppstått när en tredje kategori välkomnat sig själv in i spelet: gamla låtar som blir till nya hits.

Ibland är det enkelt att förklara den låtens
renässans. Det är möjligt att peka på något
slags startskott och därifrån lösa post it-pussel
på anslagstavlekork.

I andra fall är det knepigare, där tycks vi snarare ha att göra med renodlade freak-revivals. Låtar som fört en tynande tillvaro i decennier men som plötsligt blir större än någonsin. Det mest intressanta är att det sällan är några algoritmiska pr-strateger som ligger bakom, utan det tycks bara hända.

Därför följer nu listan över 2000-talets mest osannolika superhits. Och så låten som, om jag får bestämma, borde stå näst på tur.

1. Leonard Cohen – Hallelujah

När Leonard Cohen 1984 gav ut Hallelujah var
det en angelägenhet för de närmast snörvlande.
De som engagerade sig i balladen trodde nog
att comebackspenen var färdigmjölkad redan
med Jeff Buckleys coverversion 1994.

2001 förändrades allt. Succéfilmen Shrek använde Buckleys tolkning i en nyckelscen och introducerade mängder av barn och föräldrar för låtens existens. Som en generationsmässig helgardering exploderade den dessutom i alla tonåringars ansikten bara två år senare när den tonsatte den gråtmilda säsongsfinalen av The OC.

De följande åren blev en prövning. I takt med att Idol-liknande talangprogram växte fram fanns det en period då det kändes som om Hallelujah tolkades i någon tv-kanal dygnet runt, och en fettig mättnadskänsla infann sig.

Kan balladen ha ännu ett framtida uppsving i sig? Svaret är förhoppningsvis ett kallt och brustet nej.

2. Journey – Don’t Stop Believin’

Seriefinalen i Sopranos blev 2007 ikonisk för sitt abrupta slut, men lika mycket för sin musikläggning, där Journeys Don’t stop believin’ dånar ur en jukebox.

I motsats till Hallelujah är det svårt att helt tröttna på låten, det är en perfekt brygd av musikens två ädlaste grundämnen: vemod och eufori. Än i dag står jag vid bardiskar och hör mig själv gasta om att Don’t Stop Believin’ minsann är världens bästa låt alla kategorier, och i bakfyllans kranka blekhet är bedyrandet av låtens kvaliteter ändå något som står när andra fylleutläggningar faller.

3. Toto – Africa

Ingen har riktigt lyckats förklara hur, när eller varför Africa blev det största vi har. Även om låten nådde toppen av Billboard-listan 1981 har den aldrig varit i närheten av dagens popularitet.

Låtens framlidne låtskrivare Jeff Porcaro har sågat sin egen insats: ”A white boy is trying to write a song on Africa, but since he’s never been there, he can only tell what he’s seen on TV or remembers in the past.”

Det går förstås att överteoretisera det där – textens bristande faktakoll överensstämmer kusligt väl med dagens debattklimat – men samtidigt är det ju inte så att de ungdomshorder som i dag älskar Africa gjort en sociopolitisk analys av texten innan de tagit den till sig.

Låtens förskjutna genomslag hör till det mest outgrundliga i musikhistorien, och om sanningen ska fram vill jag aldrig förstå hur det gått till. Om man inte tror på religion eller astrologi kan Africa-renässansen fungera som ett bevis för att världen ändå inrymmer mer än vad som möter ögat.

4. Paul Simon – You Can Call Me Al

Det saknas inte anledningar att älska You can call me Al, det är en otrolig poplåt. Att den strömmar ur många högtalare drygt 30 år efter att den släpptes lär delvis gå att koppla till Youtubes födelse. Videon där Paul Simon och Chevy Chase slätar av blåsinstrument och pappadansar i synk är ett kulturarv.

5. Fleetwood Mac – Everywhere

Det hör till gammal god förståsigpåarsed att prioritera Rumours och de interna skilsmässor som gav albumet sin unika laddning. Rumours hör visserligen till det bästa som producerats, men det är inte Go Your Own Way som triggar dansgolv i dag, utan de skimrande syntharna i Everywhere från 1987.

6. Carola – Säg mig var du står

Om man ser till inhemska artister är det Carola som dominerar denna märkliga subgenre. I fyra decennier har Mickey, Tommy tycker om mig, Främling och Fångad av en stormvind varit hennes starkast
lysande hitkvartett.

2019? Då är det hennes obskyra cover på holländska Anita Meyers Why Tell Me Why från 1983 som spelas överallt. Med tanke på den rådande musiktrenden är det så ologiskt att det känns fullt logiskt.

Vilka slutsatser kan man dra av det här? Det är främst 80-talet vi vänder oss till när vi ska tälja folklighetsguld av bortglömd musik. Man kan konstatera att ohippa artister premieras i sammanhanget, det är roligare att hitta guldkorn i en låtskatt som länge varit utdömd. Alla låtar på den här listan har också ett urstarkt melodispråk som kan överbrygga kulturer och generationer.

Men det är en gärningsmannaprofil som stämmer in på många låtar och handlar om tycke och smak. Det är dödsdömt att försöka sia kring vilket gammalt örhänge som står näst på tur att ta över
världen.

Vad jag vet är vilken låt som borde göra det: Your Love med The Outfield. Precis som verken på listan har Londongruppens singel från 1985 något evigt över sig. Ett svårförklarligt freak-revivalskt sound.

Det är inte omöjligt att det är den bästa låt mänskligheten ännu inte vet att den älskar.

En återuppståndelse som väntar på att hända, om Emil Persson själv får välja.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.