Markus Krunegård om utbrändhet, usla rim och mjukisbyxor

Fyra år efter sin senaste soloskiva är Markus Krunegård tillbaka, efter ett helt år i sängen. För Café berättar prinsen av Peking om sjukskrivningen och när telefonen slutade ringa.

Tom Cehlin Magnusson  |  Publicerad 2018-09-07 09:29  |  Lästid: 5 minuter

Markus Krunegård skruvar på sig. Frågan om hans utbrändhet har han redan fått besvara några gånger för mycket, och han gör sitt bästa för att hinna slänga in en snabb brasklapp innan han tillåter sig själv att prata om sitt år som sjukskriven obehindrat.

– Man kan ju själv känna det när någon ska släppa något, ”vad hemskt det som hände dig, men…”. Men för mig var det omvälvande, jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle pausa eller vara sjuk. Utbrändhet är också den vanligaste sjukskrivningsformen i Sverige samtidigt som det verkar som att många tycker det är pinsamt att prata om. Men om man tycker att det är tjatigt så får man väl sluta läsa liksom.

Markus Krunegård tittar sig i spegeln inför sitt nya album.

”Det är lätt att man ser sig själv i spegeln och bara känner ‘din jävla tönt'”, säger Markus Krunegård. Foto: Axel Filip Lindahl.

Det var under förra året som Markus Krunegård blev sjukskriven för utmattning då han i princip var sängliggande under hela året.

– Det är mycket som går upp för en. Hur beroende man är av en flock, ett sammanhang … beröm, inte vet jag. Det är genanta grejer, att man vill tillhöra något. Och vilken oro det medför när man inte orkar något. Konstiga känslor som jag inte känt tidigare.

Café träffar Markus Krunegård ett par dagar efter hans Way Out West-spelning på ett fik på Södermalm. Människor som går in under paraplybegreppet hipsters hasar omkring Nytorgets plastgräsmatta med halvtunga steg. Sommarens slut är nära, låga serotonin-halter blandas med grått duggregn.

Försnacket kring Markus Krunegårds nya album har förutom zeitgeistiga gäster som Miriam Bryant och Kristina Lugn handlat lika mycket om hans utbrändhet. Om skivan kom trots eller tack vare sjukskrivningen är svårt att avgöra.

– Jag jobbade mycket med andra artister, och utomlands. Det dök upp något hela tiden. Det blev så att jag tänkte att det jag gör själv är sådant som jag kan göra när som helst. Men när jag väl skulle sätta igång så hade jag inte någonting. Jag kände mig helt värdelös. Sedan när jag blev sjuk så fick jag plötsligt välja bort en massa projekt ofrivilligt. Så sakta men säkert började jag med mina egna grejer när jag var sjuk.

Markus Krunegård sittandes i bar med Corona-skylt.

Foto: Frode & Marcus.

Trots att förhandssnacket om skivan har handlat om din sjukskrivning så kändes förstasingeln Ben kött & känsler väldigt politisk?

– Det har ju varit en jävla massa saker som hänt, och det skickar väl en i olika riktningar. Just den där texten skrev jag då Trump bara var en av sex kandidater för Republikanerna. Den här måste jag få ut fort, tänkte jag då. Och sedan vann han hela skiten.

Då blev det en förstasingel.

– Precis! Perfekt, haha. Nä, men de låtar som kan upplevas som betraktande och kanske just politiska har inte kommit till för att jag vill ha något sagt. Jag tycker att det är svårt att skriva låtar kring politik … ”sänk!”, ”höj!” eller ”gör det där!”. Jag är inte så bra på det. Det är alltid en känslomässig ingång – eller ett rim som sätter igång något.

Hur funkar det, ett rim sätter igång en hel låt?

– Ganska ofta börjar det med att jag kommer på något och känner ”så där kan man inte sjunga – vad är det här för jävla skit?”. Då blir det lätt för mig att göra något. När något är lite för mycket, något som får mig att känna att det redan är så jävla märkligt att jag lika gärna kan fortsätta. Ben, kött & känsler är ju så: Börje Salming hade ju en självbiografi som hette … vad fan hette den … Ben, kött och hockey typ. Äh, du kanske får kolla upp det där (Blod, svett och hockey, reds.anm). Det kändes konstigt, och sådant konstigt sätter igång något, snarare än när det är ganska bra från början. Då är det inte så kul.

Markus Krunegård i vinröd kostym på finlandsfärja.

Foto: Frode & Marcus.

Albumet heter I huvet på en idiot, i en bar på en ö, i ett hav, i en bar på en ö, i huvet på en idiot. Berätta om titeln.

– Titlar är alltid svårt och intressant. Man löser rebusen baklänges på något sätt. Jag var helt enkelt på en bar på en ö, vid ett hav. Det var på Kanarieöarna, i en värdelös bar. När jag hade kommit på titeln kände jag att ”så här är det ju” – någon slags självvald alienation. Speciellt när jag var sjukskriven kändes det extremt mycket så. När man är med i media eller är ute mycket så blir folk medvetna om en och frågar om man ska med och fika eller så, men om man är borta så försvinner alla andra jättefort.

Kan du känna bitterhet kring att telefonen tystnade när du var sjuk?

– Näe … det fanns ju så klart sådana känslor också som inte var så snygga … men nä, framför allt kände jag att jag blev medveten om hur stor del av ett liv som är att vara en del av något. Även om jag tycker om att vara själv så är jag jävligt beroende av ett sammanhang, att få vara med. Det har blivit en del av mig att när man gör saker, ja, då syns det och så hör folk av sig. Det var en liten uppenbarelse att inse att jag kanske är lite beroende av det här … vad man nu vill kalla det, att bli lite ryggdunkad eller vad det nu är.

När Markus Krunegård erövrade Sverige var det i ett annat musiklandskap än i dag. På klubbarna ekade Håkan-hits, jangliga gitarrer klingade högre än traptrummor och du framstod fortfarande som en rimlig person om du högljutt klagade på autotune-användande. När Krunegård släpper sin sjätte soloskiva är gitarrpop inte längre normen.

Känner du av att Sveriges musikscen ser annorlunda ut i dag än när du släppte Markusevangeliet?

– Man känner ju en konjuktur i luften, om det finns något intresse eller inte. Ibland har man en bra hårdag när man går på disco, och ibland är man ful. Det känner man ju av. Jag har inte tänkt på vad som har ändrats. Jag kan inte göra så mycket åt att jag är en vit 39-årig man. Men det är ju bra att vara medveten så att man inte beter sig stötande för att man har vissa fördelar.

Är det jobbigt att musikklimatet förändras?

– Nej, det är ju kul. Det är skönt att känna sig orolig ibland. Det är ju som med mode, jag fick en uppenbarelse nu när vi skulle börja spela. Jag har inte haft jeans på mig på länge, dels för att det är skönt och snyggt med olika former av WCT-byxor, och dels för att jag har varit hemma så mycket. Jag har gjort det bekväma till min egen grej, haha. Jag tog på mig några Acne-jeans som jag tyckte var asgrymma för bara några år sedan, och kände bara ”hej, Debaser tjugohundranånting”. Så är det ju med musik också, allt kan ändras.

Markus Krunegård ligger i säng iklädd träningsoverall från Adidas.

Markus Krunegårds kärlek till WCT-material – en finsk förälskelse.

Ja, hur har du förändrats rent modemässigt då?

– Nu spelar jag i WCT-byxor, men med pressveck. Jag har ett par från Tiger som aldrig kom ut på marknaden som är skitsnygga, utsvängda och ser lite ut som lackbyxor på håll. WCT är ju ett fantastiskt material. Det känns tryggt – väldigt finskt. Steget från sommarstugan till scenen är inte lika långt längre. Boots, WCT-byxor och skinnjacka, det känns fräscht.

Är du nöjd med var du är i dag?

– Det är klart att det är lättare att komma tillbaka från en paus än när man precis släppt en skiva som folk gillade. Jag är så lagom stor, och är nöjd med att vara helt fri i allt jag gör. Jag har fått göra det på mitt sätt. Det är skört på något vis – när man börjar ropa efter mer så är det lätt att man tappar bort någonting. Det är lätt att man ser sig själv i spegeln och bara känner ”din jävla tönt”. Jag släpper den här skivan själv, gör precis hur jag vill och så finns det en publik, det är jag supertacksam för. Jag låter som en fotbollsspelare nu, men jag försöker bara vara här och nu.

I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot släpps i dag den 7 september. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-12-13 19:15