Apokalypsen står för dörren och jag känner att jag måste ge den en ordentlig match. Jag kommer inte lägga mig platt när skiten träffar fläkten.
Under hela min uppväxt har jag varit helt övertygad om att jag kommer vara en av dom som överlever den sista prövningen. Att jag kommer vara en av dom kämpar som fortfarande är i livet när alla andra har dött av den hemska undergångens jordbävningar och vulkanutbrott. Folk flyr i panik medan jag, som i slow motion, går i motsatt riktning mot explosionerna och skriken.
Jag är inte en av de svaga som ofta ses i början av katastroffilmer. Ni vet, dom som får meteoriter i huvudet och ramlar ner i färska sprickor i motorvägen då städer kollapsar.
Jag, Nisse Hallberg, är personen som räddar barn ur brinnande bilar och bär haltande schäfrar på mina axlar.
Jag verkligen visste att jag var den här personen, jag var utan att överdriva helt jävla bombsäker på min sak. Till jag såg mig själv i förra säsongen av Släng dig i brunnen på SVT. Jag såg mig själv i rutan och tänkte:
”VA! Har Leif Andrée börjat med standup? Inget illa menat mot Leif, Leif är en levande legend och verkar vara en superhärlig person, men, MEN!”. Skulle Leffe vara med i en film som Armageddon skulle han dö inom loppet av 90 sekunder.
”Den kroppen jag såg i spegeln såg snarare ut som att någon hade klippt skägget över en ugnspannkaka.”
Den här händelsen fick mig att inse att jag vid 34 års ålder hade två val. Antingen kunde jag fortsätta att leva mitt liv som jag alltid gjort, det liv som nu fått mig att se ut som Leif, mannen som blir mördad i början av Beck-filmen Mannen utan ansikte då han är ute och försöker få sin vidriga terrier Fiffin att bajsa, ELLER börja träna och på så vis bli Will Smith i alla ”Nu räddar vi mänskligheten-filmer” som gjorts.
Valet för mig var enkelt – jag valde Will.
Nu till det vidriga. Ingen hade berättat att det är pissjobbigt att börja träna när man är på väg att bli medelålders och på vägen dit mosat i sig öl, vin, transfetter och tobak.
Ingen hade berättat att det inte räcker med att göra lite armhävningar på fyllan, skippa mackor i två veckor och dubbla antal bajsningar varje dag för att få tillbaka sin knullkropp från då man var 25.
Där stod jag naken i omklädningsrummet efter mitt första träningspass.
Den kroppen jag såg i spegeln räddar inga barn från tsunamis, den kroppen spränger inte ett utomjordiskt moderskepp med Jeff Goldblum för att sen fira med att hångla upp sin fru. Den kroppen såg snarare ut som att någon hade klippt skägget över en ugnspannkaka. Den kroppen skulle inte rädda ett skit, den kroppen behövde räddas.
Jag bestämde mig för att göra något jag lovat mig själv att aldrig göra.
Jag behövde söka professionell hjälp, jag behövde hitta en personlig tränare. Det sjuka? Jag behövde inte leta upp en PT, det vidriga lilla aset hade haft mig på sin radar en längre tid. Hade hade satt ögonen i en degklump och nu ville han dreja mig till en lite finare degklump, kanske till och med en liten kopp.
Mannen, som provocerande nog är ett år yngre än jag har 19 magrutor, ett jävla Colgate-leende, fem barn (spermier starkare än Ulf Kristersson) och en för glad inställning till livet och träning och heter Thomas Skoglund.
Ja, den Thomas som skriver här på Café. Mannen med vänster triceps stor som en fyra månader gammal rottweiler, mannen vars kropp inte skriker efter kokt med räksallad innan läggdags (vilket i min familj är en tradition måndag till torsdag).
Att ha börjat träna med Thomas är helt fantastiskt på väldigt många sätt och vis, han är en snäll och omtänksam muskelknutte – en sån man vill ha, en sån som inte bryter ner dig samtidigt som han skriker:
– FÖR ATT SLAKTA PATTARNA MÅSTE DU SMAKA SALTET! SMAKAR DU SALTET? KÄNNER DUUUU SALTET??? HOCKEYHOCKEYHOCKEY!
Det är nästan för bra för att vara sant, jag blir inte ens provocerad när han lite lätt blåögd säger:
– Men vadå, är det rekommenderade antalet enheter alkohol per vecka 14? 14 enheter är ju supermycket?!
Nej, det är inte supermycket Thomas, du är endast dålig på att dricka öl.
Men trots att jag med Thomas hjälp får en starkare kropp, bättre flås, starkare psyke så känner jag inte riktigt att jag kommer vara Will Smith när kometen kommer.
Jag behöver uppa mitt game, jag behöver supa Thomas under bordet. Jag behöver få honom att förstå vad motsatsen till sundhet här. Jag tror att han måste se mörkret en frilansande fläskpannkaka har sett för att inse vad som behövs för att förvandla mig till den som kommer rädda er alla i slutändan.
Så, Thomas Skoglund, jag ska dricka dig under bordet, bara för en kväll. Och som tack vill jag att du slutar vara en sån mes med mig inne i gymmet. Jag har oskyldiga civilister som behöver min hjälp, för att slutet är nära, det är närmre än vi tror.
Och jag vet, nu tänker ni kanske: “men Nisse du har ju slutat dricka?!”
Vem har sagt att jag ska dricka? Jag ska sitta nykter bredvid med ett tidtagarur och ”peppa” medan min adept gör sitt bästa för att inte kräkas. För så jobbar PT:s.
Ps. Fick en fråga av en kompis Kalle som tränar på mitt gym. Frågan löd: Var går gränsen? När blir man för känd för att duscha med alla vanlisar efter man tränat, när går man rakt ut till en taxi iklädd morgonrock?
Otroligt bra fråga Kalle, tack. Jag skulle säga att gränsen går vid Niklas Strömstedt. Han är linjen. Titta på bandet GES som han har med Orup och Anders Glenmark.
- Glenmark duschar på gymmet, han har glömt tvål och tar från pumpen på toaletten.
- Strömstedt duschar oftast hemma men kan tänka sig att duscha på gymmet om han har bråttom iväg till någon gala eller putsning av guldtand.
- Orup vet inte ens om att det finns dusch på gymmet, hans Taxi Stockholm han kom med har stått och väntat hela passet, kvittot kastas.