”Persbrandt skulle lyftas ut, skickas till personalläkaren och stängas av”

Leif GW Perssons mörka halvår blir allt ljusare. För Café berättar kriminologen om vad han gör för att undvika döden, telefonrutiner när man hamnar på akuten och varför Gunvald är en skitpolis.

Joakim Almén | Foto: Mattias Edwall  |  Publicerad 2018-09-28 11:43  |  Lästid: 8 minuter

Det är ytterligare en triumferande dag för den blekblåa himlen sommaren 2018. Klockan har hunnit passera intervjutiden 10.00 vid Ulvsundasjön vid Huvudsta strand i Solna när Discoverys PR-person Daniel Lagerqvist sms:ar: ”Vänta några minuter till”.

Ytterligare 15 minuter passerar innan Lagerqvist slår upp ytterdörren till trapphuset. Med ett lätt bekymrat ansiktsuttryck, ett sånt där ansiktsuttryck som bara folk som jobbar för riktigt kända – inte sällan knepiga – personer har, förkunnar han att Leif är vaken. Intervjutiden är knapp. På en timme ska vi hinna med både intervju och fotografering.

– Det borde vara lugnt, jag ser till att vi kan dra över tiden något, säger han och nickar nervöst bekräftande på min fråga om Leif försovit sig.

Det finns mycket goda skäl, som GW själv skulle uttryckt sig, att tro att försovningen är en produkt av en dryckesmässig lika god gårdagskväll – Sveriges mest kända periodare är nämligen i början av ”det mörka halvåret”. Hans skrivarlya är full av souvenirer som vittnar om krimprofessorns framgångar och breda värvsrepertoar.

Här finns alla hans deckare (”jag har skrivit ett dussin, tror jag”) och en stor tavla på professorn själv. Hans nya självbiografi Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv, hans egna rödvin och det senaste tillskottet i Leif GW Persson AB – brädspelet GW:s Mord har framträdande platser i vardagsrumsinredningen.

Leif GW Persson omvittnade hälsoproblem har fått honom att dra ned på drickandet. ”Jag är för gammal och för trött för att kunna supa skallen av mig. Jag deltar numera i amatörernas fria åkning, haha.

Leif GW Persson omvittnade hälsoproblem har fått honom att dra ned på drickandet. ”Jag är för gammal och för trött för att kunna supa skallen av mig. Jag deltar numera i amatörernas fria åkning, haha.

Efter ett par minuter gör han så entré. Med hasande steg kliver han ut från toaletten. Om inte ljuden av stegen är direkt igenkännbara är hans släpigt mumlande röst det.

– Jajaja, hallå. Jag kommer, jag ska bara sätta på mig byxor, säger han och frågar om vi kan sätta oss på den stora balkongen med utsikt över vattnet.

Han slår sig ner med förmiddagssolen i de grusigt nyvakna ögonen. Discovery- mannen ser fortsatt orolig ut. Med tanke på GW:s nyliga hälsoproblem, han lades in på sjukhus för hjärtproblem i våras, låter sig första frågan obehindrat ställas.

Leif, hur mår du egentligen?

– Jag har haft problem med hjärtat sen flera år. Det är en grej jag pratat mycket om, min hälsa. Det finns goda skäl till det, bland annat att jag har en massa barn som bor utomlands. Varje gång jag hamnar på akuten, som nu senast, ringer jag min fru och berättar det, men i övrigt håller jag käften.

Okej.

– En månad senare börjar tidningarna att ringa som fan, då är det nån på Karolinska som låtit käften springa. I det läget säger jag ”inga kommentarer”, sen skriver jag om det själv bara för att få tyst på det. Då kan jag prata med ungarna innan, va.

På Felix Herngrens jullunch ser man i ögonen att de hatar någon som sitter en bit längre ner vid bordet.

Lagerqvist från Discovery kan andas ut. Att GW vaknat på den så kallade rätta sidan manifesteras av hans uppenbara berättarglädje i anekdoten som följer.

– En gång ringde nån min gamla fru. Då hade jag tagits in på akuten för att jag var skjuten. Nån jävla dåre – jag var varken skjuten eller på akuten. Då ringer tidningarna hem till morsan. Vi hade ett ganska mysko förhållande jag och morsan, men jag kommer ihåg att hon blev jävligt upprörd. Det dementerades sen.

Du kom precis upp i sånär tid för intervjun. Vad gjorde du i går?

– Jo, jag drack ju i går. Men det blir aldrig några mängder längre. I dag ska jag vara helt nykter till exempel.

Devalveringen av ”det mörka halvåret”.

– Ja, jag är för gammal och för trött för att kunna supa skallen av mig. Men i går blev det ett par glas rödvin, en Fernet Branca och en halv bira.

Det faller ju inom ramen för normalmängd.

– Jag deltar numera i amatörernas fria åkning, haha.

Hur var årets första fylla, den du brukar kalla för återfallslunchen?

– Jag bjuder alla mina kompisar på lunch på Operakällaren och så tar vi med oss Anneli (Leifs assistent, reds.anm) och hennes kompisar som är snutar.

Felix Herngren har sin jullunch på Operakällaren där ALLA i nån typ av kändiselit vill vara. Är det samma med din?

– Den är skittrevlig, hans jullunch. Den går jag alltid på. Där verkar det finnas motsättningar mellan gästerna, det har jag tänkt på faktiskt. Man ser i ögonen att de hatar någon som sitter en bit längre ner vid bordet. Så är det inte hos mig – där är alla polare med varann, det är gamla kompisar.

Sprit är rena näringsdrycken. Enbart att jag dricker mindre gör att jag går ner i vikt.

Hur mycket har den dyraste återfalls- lunchnotan gått på?

– Det är inte gratis, va.

Devalveringen av det mörka halvåret, ja. Som 73-åring dricker han en dag av tre om man slår ut det på ett helt år – en ”usel” alkis som han själv säger. Att professor Persson varit så öppen med sitt idoga supande har sina orsaker.

– Det är inte obekant att jag var ganska nedkrökt på den tiden när jag höll på och söp hårt. Sen har jag berättat att det inte innebär att du hamnar täckt av en DN istället för duntäcke under Västerbron, va. Det finns en jävla massa alkisar som funkar in i helvete bra i det professionella.

GW:s nya – mindre krökiga – livsstil har också gett önskad viktminskningseffekt.

– Sprit är ju rena näringsdrycken, enbart att jag dricker mindre gör ju att jag går ner i vikt. Jag sa för två år sen att jag skulle gå ner 50 pannor, men då vägde jag 140, va.

Vad väger du i dag?

– Jag väger drygt 100.

10 kilo kvar bara.

– Ja, 15 kanske. Jag äter försiktigare. Det är en jävla massa grönsaker. Jag börjar till och med tycka att det är gott.

Leifs okonventionella tv-utstrålning förklaras av kriminologen själv som en effekt av hans tics.

Leifs okonventionella tv-utstrålning förklaras av kriminologen själv som en effekt av hans tics.

Kanske har det nya semi-gröna livet gett en ytterligare skjuts i GW:s väldokumenterade produktivitet. Efter att i sommar ha satt sitt namn på ett vin och ett brädspel, släppt en ny självbiografi och dykt upp i TV4:s Nyhetsmorgon är nu Leif GW Persson AB aktuell som skapare av Kanal 5:s nya krimdramaserie Det som göms i snö, där Robert Gustafsson spelar sin mest seriösa roll hittills.

Serien är baserad på verkliga händelser, där Thomas Quick-fallet agerar storyfond. I serien har GW gett Borgström, van der Kwast, Lambertz och de andra i Quick- utredningen alias. En chans för GW att sjuda nytt liv i det gamla storbråket med sin forna vän, justitiekanslern Göran Lambertz.

– Man kan inte gå hårdare åt Lambertz än jag gör i serien, säger GW och fyrar av ett rossligt hånskratt.

Varför är känslan att du fortfarande vill förgöra Lambertz?

– För det första har inte jag detaljansvaret för storyn. Och för det andra så tycker jag att han har ställt till med en jävla massa olycka.

GW tar en paus och trycker på sitt Veckans brott-vis upp en ny Grov-snus under läppen och berättar sen mer än gärna exakt vad han tycker om olyckan Lambertz ställt till med. Han exemplifierar genom att berätta bakgrunden till fallen om Johan Asplund och Charles Zelmanovits.

Två mord Quick tog på sig och som så småningom överklagades av närstående till mordoffren. En överklagan justitiekansler Göran Lambertz får på sitt bord. I handen får Göran Lambertz en utredning på 20 000 sidor och avger ett beslut efter en vecka: Lambertz ser inga problem med fallen.

– Då tänker jag att karln inte är klok. I det läget umgås jag och Lambertz, vi brukar gå ut och käka och så där. Då åker jag förbi och tittar in på hans kontor, och sa: ”för det första vill jag uttrycka min beundran, hur kan du ta in 20 000 sidor på fem arbetsdagar? Och för det andra tror jag att du har in i helvete fel. I saklig mening är det här helt befängt”.

Vad hände sen?

– Då säger Lambertz: ”Jag har alltid varit nära vän till Claes Borgström, så jag ringde Claes och då berättade han hur det låg till”. ”Va fan är det du säger?”, sa jag då. ”Han är ju föremål för anmälan. Du kan ju för fan inte förlita dig på honom.” – men han såg inga konstigheter i det. Claes var något utav en mentor till Lambertz. Då tänkte jag att det är illa ställt med Lambertz. Då sa jag det, och sen brakade helvetet löst.

Göran Lambertz har, trots den massiva kritiken han fått från flera håll – inte bara GW:s, alltid vidhållit sin ståndpunkt: han har inte gjort något fel. 2015 släppte han boken Quickologi där den gamle justitiekanslern knappast kryper till någon form av kors.

När var senast du och Lambertz pratade?

– Jag har inte snackat med honom sen den där intervjun i Veckans brott och då bad jag honom fara åt helvete. Och det är ett klassiskt sätt mellan författare och dramatiker att de hämnas i det de skriver. Ingmar Bergman sa ju det nån gång: ”Era jävlar, ni kommer med i min nästa film.”, haha.

Jag vill inte dö. Jag trivs med det här. Men jag är medveten om att jag kommer att dö.

För den helt oinvigde, hur skulle du beskriva handlingen i Det som göms i snö?

– Det där vanliga – helst ska det sluta med en cliff hanger: ”å hoppsan, hur ska det gå” och så där, va.

På vilket sätt har du varit involverad i serien?

– Jag har haft en överordnad roll och sen lagt mig i dialog och handling hela tiden. De som faktiskt har skrivit serien är två manusförfattare – och jag har synpunkter på en jävla massa saker hela tiden.

Du har en del synpunkter, ja.

– Jag har ju levt i de där miljöerna hela mitt liv (polismiljöerna, reds. anm). Många har ju felaktiga föreställningar hur de där miljöerna ser ut, va. Och det har de fått genom att titta på andra tv-deckare, där de ibland har rent groteska föreställningar. De har inte pejl på miljön, va. Jag kan ta ett exempel: Beck, de är inte trovärdiga som poliser helt enkelt.

Ingen GW-intervju utan att en GW-snyting delas ut. I snytingkikarsiktet: Mikael Persbrandt och hans Beck-råskinnssnut Gunvald Larsson.

– Jojo, men det är sånt jag håller på med, va. Och jag förklarar för dem att den där… vad är det han heter nu?

Persbrandt, va.

– Persbrandt ja, han kutar runt som nån jävla halvhysterisk, gapar och skriker och ska slåss med alla. Han skulle inte få tillbringa en kvart på en vanlig jävla polisavdelning, han skulle lyftas ut, skickas till personalläkaren och stängas av. De skulle tömma hans skåp och ta hans tjänstevapen som första åtgärd.

Discovery-Lagerqvist lutar sig tillbaka. Borta är den initiala oron. GW är på ett alldeles strålande berättarhumör. Han glider själv in på sina varumärkesbyggande tv-manér och tics.

– Det var en sån här medienisse som förklarade varför jag var fullkomligt omöjlig som tv-personlighet. Jag var rena katastrofen.

Varför?

– Alltifrån att mobiltelefonen ringer i direktsändning till att…

Det är ju därför folk älskar dig.

– Ja, men han säger att så där får man inte göra, va. Nåt måste det vara, för folk är så trötta på det där inpackade.

Har du alltid haft glasögonticset?

– När jag sitter där och behöver tid att tänka – då åker de upp och ner. Det var nån jävel som hade gjort statistik och skickat mail till Veckans brott. ”Leif, är du medveten om att du gjorde det här 48 gånger i ett program”. Då tänkte jag att ”nä nu ska jag knöla till det”. Jag rörde inte glasögonen på ett helt program. Hela hans jävla statistik tvärdog, haha.

GW, kriminologins Kiss? Merch-takten går det i alla fall inte att klaga på: brädspel, vin och en ny bok är bara några av författarens projekt den senaste tiden.

GW, kriminologins Kiss? Merch-takten går det i alla fall inte att klaga på: brädspel, vin och en ny bok är bara några av författarens projekt den senaste tiden.

Jag tror aldrig jag har sett dig uttala dig om musik?

– Jag gillar italiensk opera, gamla frälsningssånger och Sven-Ingvars. En gång var jag på en bokmässa i Västervik och bodde på samma hotell som Sven-Erik Magnusson, dem hade ett gig dagen därpå. Det slutade med vi att satt i baren sjöng Byns enda blondin i duett han och jag. Alla blev jävligt tagna.

Förra gången Café intervjuade dig 2014 sa du att du har en bästa vän, men du vill inte berätta vem. Varför?

– Han dog i den vevan, tyvärr. Han heter Joakim Santesson.

Beklagar givetvis.

– Ja, det var sorgligt. Han fick en hjärnblödning och sen var han inte sig själv. Det var skittråkigt, och sen dog han 15 år senare. Det var han som startade Cityakuten. Vi var för lika, vi hade samma intressen.

Ni var för lika?
– Ja, men vi gillade varandra. Högt och redigt. Bästa vännen jag haft.

Hur träffades ni?

– Ganska sent, jag var väl 40 då.

Väldigt ovanligt att träffa en bästis så sent i livet.

– Ja, visst. Det är min bästa vän i livet. Han är som sagt död, det var jävligt jobbigt. Det var nog därför jag inte ville säga något, men i dag kan jag prata om det som du märker.

Trots åldern och det faktum att han levt ett liv i både jobb- och mörkt halvårsytterfil verkar Leif GW Persson mer levnadsglad än på länge. Kanske för den sviktande hälsan ändå med sig positiva effekter, kanske har professorn blivit mer känslig och medveten inför livets bräcklighet.

Hur vill du dö, Leif?

– Jag vill inte dö. Jag trivs med det här. Men jag är medveten om att jag kommer att dö – men gärna så sent som möjligt.

Hur länge tror du att du lever?

– Med tanke på hur jag mår undviker jag att tänka på det.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-10-04 11:24