Och till varmrätt blir det… renpenis? Blir du också nervös av menyerna på dagens hippa storstadskrogar? Jonas Cramby lär dig slappna av vid middagsbordet.
* * *
När jag precis hade flyttat från landet till Stockholm och fått min allra första lön bestämde jag mig för att gå ut och äta. Och jag skulle göra det på det ställe som alla snackade om just då, Rolfs kök.
Det blev en totalt förödmjukande upplevelse.
När jag med blossande kinder genomlevt en, som jag upplevde det, superkomplicerad servering fylld med en massa märkliga maträtter och outtalade krogkoder så bar en fnissande servitör ut desserten. Jag tog en sked och upptäckte att det inte var vit chokladmousse som jag beställt, utan en hel dessertskål med vitlökssmör.
Jag tittade upp. Bakom dörren till köket stod ett par snubbar i kockkläder och tittade på mig och skrattade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina lantisinstinkter sa till mig att ge dem en magsopare medan den spirande stadsbon i mig bad mig att ta det lugnt. Så jag bad om notan och gick med rödglödgade öron därifrån.
I dag inser jag att jag nog borde ha gett dem den där magsoparen ändå.
* * *
Förutom mitt jobb som krönikör här i Café är jag numera även krogrecensent. ”Krogrecensent?”, säger du. ”Det är väl en sån som sitter med servetten nedstoppad i skjortkragen och äter syltad ringmuskel från frigående gårdsgris samtidigt som han blundar och viftar med gaffeln framför sig som en fransman?”
Exakt. Det stämmer. Under det senaste året har jag ätit såväl confiterad tuppkam som torkad renpenis. Jag har börjat slänga mig med kulinariska buzzord som ”handdykt”, ”linfångat” och ”gräsuppfödd” och vid åtminstone tre tillfällen har jag blivit så mätt att jag drömt om en maskin som gör damskor hela natten.
Att vara krogskribent kan helt enkelt vara det bästa jobbet i världen. Förutom att jag faktiskt får betalt för att dricka öl och äta mat så får jag också bevaka en växande kulturyttring i en av världens just nu mest spännande matstäder.
Och genom att varje vecka tvingas prova ett nytt ställe – och inte bara återbesöka gamla favoriter – har jag efter hand också fått en överblick som de flesta amatörätare, och många proffskockar, faktiskt saknar. Och den där renpenisen? Den var utsökt. Grattis alla rendamer (och vissa renherrar).
En annan lycklig bieffekt av mitt nya jobb är att jag äntligen blivit lite mer avslappnad när jag går ut och äter. Jag oroar mig inte längre för att en stroppig servitör ska hostskratta i handen om jag råkar beställa in en aperitif som digestif, ej heller för att vara fel klädd eller inte riktigt kunna tyda menyn. Jag har inga problem med dricksandet, vinprovandet eller var jag ska lägga servetten. Det enda jag fortfarande är lite nervös över är att jag ska komma ut ur toaletten med en lång remsa toapapper hängande från min byxbak. Fast det är väl alla människor?
* * *
Men ibland när jag hugger in i ytterligare en högrevstartar från en elvaårig fjällko som heter Stina känns det som om det var alldeles nyss som jag åt ”nyslängt” (förklaring kommer senare) utanför Skaragrillen eller tyckte att höjden av gastronomisk förfining var att be om en extra skiva ananas till Hawaiipizzan.
Hur blev det så här? När blev jag en sån finsmakare? När slutade jag känna mig så bortkommen på krogen? Och hur återhämtade jag mig egentligen från min första, traumatiska finkrogsupplevelse på Rolfs kök?
Vi tar det från början.
Mitt första riktiga matminne var ett Ballerinakex.
Jag tror att jag var fem eller sex första gången jag testade. Morsan gav mig ett enda kex och förslöt sedan paketet och satte tillbaka det utom räckhåll i skafferiet.
Jag minns hur jag vred av den där ljuvliga toppbiten, skrapade bort nougatkrämen med framtänderna och tuggade i mig kexen i ett moln av smulor.
Ända sedan dess har jag gång på gång sökt den där jungfrukicken. Snart drev jag omkring hela dagarna med mina kamrater och letade efter något sött att äta. I brist på annat tvingade vi i oss grånad, stenhård blockchoklad, bitsocker och strössel. Vi åt O’Boy-pulver med sked, hemkokt svartvinbärsgelé och hundchoklad.
Ibland när godissuget blev för stort stal vi läsk ur grannarnas garage eller strövade genom grönsaksland på jakt efter rabarber som vi doppade i strösocker. Vi njöt av hur det knastrade mellan tänderna, som en delikat sorts grus, men när kicken gick över behövde vi mer. Så vi letade igenom kök och medicinskåp, ringlade vällustigt hela tuber av tårtdekorationsgelé på tungan eller käkade nävar av barnalbyl med underbart hallonöverdrag.
Efter ett par år började vi i högstadiet och fick ett nytt fokus: att till varje pris undvika skolmaten. Vi började överleva på mjölk och den så kallade högstadiesmörgåsen: hårdmacka, ett tjockt lager smör och massor av giftgul aromatkrydda. Och sedan, efter ytterligare ett par år, gymnasiesmörgåsen: en hastigt uppriven fralla med en chokladboll ihoptryckt i mitten.
På kvällarna, när vi hade pengar, åt vi ”hälften av varje” (hälften mos och hälften pommes) från Skaragrillen och när vi var panka fick vi nöja oss med ”nyslängt” (upphittad, fortfarande ljummen gatuköksmat som en bil, helst, ännu inte hunnit köra över.
Mina enda riktiga restaurangupplevelser under den här tiden fick jag på söndagarna när hela familjen tog på sig finkläderna och åkte ut till E4:an för att käka pyttipanna och parisare på den lokala vägkrogen.
* * *
Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att börja jobba på en modetidning. Det var som att gå igenom garderoben och komma ut i ett väldigt hippt Narnia. Här drack folk café au lait, käkade croque monsieur och lagade mat ur Marco Pierre Whites kokbok White heat. De pratade om mat som om det faktiskt betydde något.
Jag fattade ingenting.
Men några dagar efter min förödmjukande upplevelse på Rolfs kök, när jag låg i ett badkar i en andrahandslägenhet i Abrahamsberg och läste På drift, hände något.
Jag hade köpt ett paket Ballerina och när jag nu tog ett kex så vek jag reflexmässigt ihop paketet för att som vanligt ställa undan det. Då slog det mig: ”Varför tar jag bara ett kex för? Jag är vuxen nu och gör vad fan jag vill.”
Och så moffade jag i mig hela skiten.
Insikten att jag numera faktiskt kontrollerade mitt eget liv gjorde mig närmast berusad av frihet (och snabba kolhydrater). Ballerinakexen blev en symbol för min personliga frihet och det var nog där och då som jag insåg att mat inte alltid bara är något som man stoppar i munnen, utan att den faktiskt kan ha en mening också.
Nyckeln till att bli lite mer avspänd på krogen, lite mer världsvan om du vill, är inte heller att du ska anpassa dig till några fåniga gamla etikettregler eller acceptera otrevligt beteende.
Nej, det handlar bara om att du ska inse att det är krogen som ska se till att du blir nöjd, inte tvärtom.
Detta betyder nu inte att du ska bete dig som ett arsle. Ett par exempel: En Dry Martini innan maten visar att du är en man av världen, men gör ingen grej av det. Detsamma gäller rökig whisky, fina viner och mikrobryggd öl – beställ det gärna, men håll dig till tumregeln att pratar man mer än tre meningar om sitt dryckesval så är man en douchebag.
Något av en douche är du också om du dricksar för lite, eller alldeles för mycket, eller om du skryter om hur dyr middagen blev. Mobilen ska hållas i fickan, ljudlös, och absoluta no-nos är att vara otrevlig mot serveringspersonalen eller att inte dyka upp till sin bokning.
Till sist: Är det något du inte fattar – fråga. Vi är alla människor här. Det finns ingen skam i att inte veta i vilken ordning man ska använda besticken eller vilket vin som passar bäst till torkad renpenis.
Mat ska vara gott, trevligt och något som för människor tillsammans, inte något som föser oss isär.
* * *
Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 7/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.