Så bra är Bruce Springsteens bok – Café träffar Bossen i London

Många har ryggradsrasat, men i själva verket är det oerhört begripligt att Svenska Akademien ger Nobelpriset till Bob Dylan. Det är helt enkelt deras sätt att vara virala – och sett till uppmärksamheten som utnämningen genererat är marknadsföringsvärdet oändligt.

Det manifesteras inte minst i London när de tre inledande frågorna till Bruce Springsteen – på ett exklusivt medieevent som kretsar kring biografin Born to run – handlar om just Dylan.

Upplägget är att en fransk journalist intervjuar Springsteen på scen inför en lokal full av andra journalister. Den franska journalisten är absolut inte missnöjd med sin särställning och poängterar redan i introduktionen att han är stolt att kalla Bruce Springsteen för sin vän.

Sedan dyker han in i första frågan: om huruvida Dylans Nobelvinst hjälper eller stjälper ”Bossens” chanser att motta priset nästa år.

– No, I’m done, skrattar Springsteen hest. I’m not going there.

Den franska journalisten ger sig inte. Nästa fråga handlar om huruvida Springsteen ser på sig själv och Dylan som låtskrivare eller som poeter – eller om han rentav inte gör någon skillnad på begreppen. Men Bossen gör skillnad, stor skillnad, på begreppen.

– Bob är definitivt en poet. Jag är en hårt arbetande gesäll. Vi kommer från väldigt olika influenser, men i boken kallar jag honom för vår landsfader och det är så jag känner för honom.

Boken Born to run blev direkt en försäljningssuccé. Bruce skrev på den i sju år, utan spökskrivare, och hans litterära röst påminner om hans konserter: språket är långt, festligt, uppviglande, melodiskt och känslomässigt.

Den franska journalisten konstaterar att det är en väldigt ärlig bok – ”som jag ju skrev till dig i ett sms när jag ville sammanfatta mina första intryck” – och undrar hur familjemedlemmarna reagerat. Vad sa exempelvis mamma Adele?

– Well, you know, she’s excited about any fucking thing I do! skrattar Bruce. Hon är min mamma! Jag är säker på att era mammor är stolta över vad ni gör. Men min mamma lider av alzheimer. Hon är i mellanfasen nu så det är… Du vet. Men hon var stolt över boken.

Samtalet kommer in på den väldokumenterat ansträngda relationen mellan Bruce och hans nu bortgångne far Doug.

– Jag tror T Bone Burnett en gång sa att all rock’n’roll är en kille som går: ”Daddy!”

Bruce imiterar ett bebisskrik och folk skrattar högljutt i lokalen.

– Det är definitivt sant i mitt fall. De säger att de människor som vi inte får kärlek ifrån börjar vi tävla med, vilket får oss att känna oss närmare dem.

Mot slutet är frågan fri. Ett inte alls oitalienskt ögonblick uppstår när en italiensk journalist – efter att Bruce precis fått en fråga om sina irländska rötter av irländske Eddie – greppar micken och skriker: ”Bruce, you were speaking about your Irish roots – what about your Italian roots?!”

Till slut rundar en kvinna från brittiska förlaget Simon & Schuster av tillställningen:

– Vi hade kunnat sitta här hela eftermiddagen. Det har varit oförglömligt, tack så mycket.

– Okay, let’s get some drinks! skriker Bruce.

Så bra är Bruce Springsteens bok Born to run

Bruce Springsteen gör inget halvdant så när han väl bestämmer sig för att berätta sin livshistoria är det inte utan ambition och vision. Eller, för den delen, omfattning.

500 sidor sprungna ur det där ögonblicket då han, tillsammans med E Street Band, spelade på Super Bowl.

Upplevelsen var så omstörtande att Bruce gick hem och började yngla av sig intryck i det som sju år senare skulle släppas under namnet Born to run. Titelmässigt är det förstås så fantasilöst som det kan bli – men samtidigt är och förblir det de tre ord som bäst sammanfattar den rotlöshet och det sökande som binder ihop Springsteens gärning.

Mest medial uppmärksamhet har kapitlen som bottnar i psykisk ohälsa fått. Sjukdomen sitter djupt i myllan under det Springsteenska släktträdet. Pappa Doug diagnostiserades med schizofreni och skildras i boken som en ännu mer kärv figur än vad som tidigare framgått i hundratals olika monologer från scenen.

Vår protagonist är själv inte ohärjad av problemen: så sent som för några år sedan drabbades Bruce av en depression och han skriver fint om hur han alltid kunnat hålla både sin fru Patti Scialfa och psykofarmaka hårt i handen.

En komplett grundkurs för de Ulleviytliga fansen – mer av ett kuriöst och väldigt underhållande klargörande för freaksen. Det blir fyra uppbrunna Chevroletbilar av fem möjliga.