Annons
Annons

lopning-start

Vi köper dyra löpningsdojor, läser tidningar om att springa och ställer upp i lopp för glatta livet. Så varför presterar vi så dåligt?

Foto: Chad Ehlers/REX .

* * *

Det behöver inte sägas fler gånger – löptrenden i Sverige har nått bibliska proportioner.

Annons

När Midnattsloppet drog i gång 1982 hade 2852 tappra själar tagit sig till start. 31 år senare var antalet anmälda 35 500. Någonstans i mitten på 00-talet blev det en folkrörelse att snöra på sig dojorna och börja springa – och det blev viktigt att ställa upp i löptävlingar.

Gilla Cafe.se på Facebook

Gärna sådana som ger en extra upplevelse. Midnattsloppet flankeras av ett gigantiskt uppbåd av sambaorkestrar och körer. I Stockholm Color Run – som hade premiär förra året – bombarderas deltagarna med färgkanoner, och i extrema lopp som Tough Viking (ett så kallat obstacle race) tvingas deltagarna knuffa sig fram mellan amerikanska fotbollsspelare och elstötar.

Det kan alltså se ut som att vi är bättre än någonsin på att springa. Men det stämmer inte.

– Vi har blivit sämre, säger Mikael Mattsson som forskar i fysiologi på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

– Jämför man dagens motionärer med till exempel motionärerna på 1980-talet är vi nu betydligt sämre tränade. Man kan se den trenden i alla större löptävlingar. Som exempel kan nämnas att en tid på 3 timmar i Stockholm Marathon 1984 gav plats 917 medan det mitt i pågående löparboom 2013 räckte till plats 353, och 2014 till plats 376. Detta trots att deltagarantalet ökat med 50 procent.

Hur går det ihop med löparboomen som pågår?

– Det är helt sant att det är fler anmälningar till löplopp, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att fler springer och tränar. Man kan ju träna utan att ställa upp i tävlingar, och vice versa, säger Mikael Mattson.

Och, berättar han, de som löper i dag tränar mindre än de som löpte förr.

– Man pratar ibland om att det i dag finns motionärer som är extrema i sin satsning, som tränar som eliten och tar hjälp av de bästa tränarna. De utgör en väldigt liten klick motionärer, och faktum är alltså att de är betydligt sämre tränade än elitmotionärer för tjugo år sedan. Det extrema är snarare att göra detta samtidigt som de har karriär och familj, säger Mattsson.

 

”Vi vill gärna tro att vi är aktiva och rör på oss.”

 

MikaelMattsson-430px

Mikael Mattsson, Medicine doktor i medicinsk vetenskap på gymnastik- och idrottshögskolan. Foto: Linus Hallgren.

* * *

Dessutom, säger Mikael Mattson, jagar folk utmaningar på ett annat sätt än tidigare.

– Precis som mycket i vårt samhälle verkar motionärerna vara otåligare nu än tidigare. De lockar mindre att genomföra 10 eller 25 likadana lopp, istället vill man klara av en utmaning och gå vidare till nästa.

Något som kanske är ännu mer förvånande är att löptrenden inte påverkar folkhälsan. De som löper regelbundet är inte tillräckligt många.

– Vi vill gärna tro att vi är aktiva och rör på oss. Om man frågar människor om de ägnar minst 30 minuter om dagen åt någon form av måttligt ansträngande fysisk aktivitet så svarar 66 procent att de gör det. När man sedan faktiskt mäter det visar sig att endast 1 procent var tillräckligt fysiskt aktiva för att nå upp till rekommendationerna, säger Mikael Mattson.

Trots allt – när fler och fler ställer upp i tävlingslopp hakar företagen på. I fronten för löparboomen står industrin som med kläder, klockor, appar och skor vill förena träningstrenden med konsumtion.

För såna som Markus Torgeby är kommersialismen något som upprör. Han är en av Sveriges erkända löpargurus, och är just nu aktuell med boken Löparens hjärta, där han försöker hitta grunden i löpning, bortom glättiga produkter och konsumtion.

– Visst, det är bra att folk tränar. Det är jättebra. Men löpningen har blivit så förpackad, det går ut på att sälja produkter. Det är bättre än att sälja vapen så klart – men för mig är det inte alls vad löpning handlar om. För mig handlar löpning om att upptäcka mig själv. Det kan bli så himla… färgsprakande med den här löpningstrenden, och det är inget som jag går igång på. Jag har sprungit med några av världens bästa löpare i Tanzania, och de har varken skor eller klockor. Löpningen är en fristad.

 

”Jag hör ju tongångarna där ute. Folk vill tillbaka till det nakna.”

markus-torgeby-430px

Markus Torgeby föredrar att springa i naturen. Foto: Thron Ullberg. Läs också: Löpargurun Markus Torgeby: ”Jag bodde i en kåta i Jämtland i fyra år”!

* * *

Och att vi presterar sämre än på 80-talet ser Markus Torgeby inte som något dåligt, tvärtom kan det vara ett sundhetstecken.

– Då var det så att de som satsade satsade, de sprang 14-20 mil i veckan. Det är fullt naturligt att folk inte orkar springa så mycket i dag. Jag själv har tröttnat på att det är de snabbaste som ska få sätta standarden för vad en sport är.

Alltså, å ena sidan en industri som får oss att ställa upp i fler lopp och köpa fler produkter. Å andra sidan, vi blir mindre och mindre professionella i vår löpning och ser det inte nödvändigtvis som något vi måste bli bäst på.

Och Markus tror att det är på väg att vända – att det i framtiden kommer handla mindre om produkter, och mer om känsla.

– Jag hör ju tongångarna där ute. Folk vill tillbaka till det nakna. Själv springer jag för att få huvudet att landa på kroppen, det hjälper mig att tänka bra.

När Markus i 20-årsåldern tröttnade på prestationshetsen flyttade han till en kåta i Jämtland där han bodde i fyra år, och numera föredrar han att springa på egen hand ute i naturen – inte i stora lopp.

– För mig räcker det med en grusväg i Jämtland. Många känner att ett lopp i sig blir målet, och utan prestationen finns det ingen mening. Är det den enda drivkraften? Då tror jag inte att man är motiverad på riktigt.

 

Jonatan Loxdal

* * *

Läs mer!

Löpargurun Markus Torgeby: ”Jag bodde i en kåta i Jämtland i fyra år”

Daniel Lindström: Så kommer du igång med löpningen i vår

”Är det farligt att träna bakfull?” – Café krossar 6 myter om träning

 

Annons

Dela (96)
Tweeta

Annons


Laddar