Att ha The Office som bakgrundsbrus när du vill slappna av, bocka av alla säsonger av Vänner under sommarhalvåret och se Kalle Anka som del av det brukliga julfirandet är något som många är skyldiga till. Visst hade man kunnat bli en referensnestor om man satte tänderna i en ny tv-serie eller film varje gång man startade Netflix-appen – men det finns ju något alldeles för betryggande med att gravitera mot den pålitliga andra säsongen av Arrested Development än mot något nytt för att du ska orka göra något åt saken.
Men vad beror det här egentligen på? Vad är det för mörker som håller oss tillbaka från att upptäcka nya saker och roffa åt oss mer kulturellt kapital när det finns att ta helt gratis?
Den enkla anledningen
Den minst komplexa anledningen till att du kollar på samma filmer och tv-serier om och om igen är för att, ja, du gillar dem.
Psykologer har kommit fram till att repetition föder affektion. Det vi redan känner till kräver mindre mental energi att bearbeta – och när något är enkelt att tänka på anser vi det vara bra. En film eller tv-serie vi redan sett flera gånger blir alltså mycket enklare sätta tänderna i än en helt ny rulle.
Det psykologiska begreppet för detta kallas för exponeringseffekten – vilket går ut på att ju mer man exponeras för något desto mer man kommer tycka om det. Med andra ord sjunker du bara djupare och djupare in i How I Met Your Mother-träsket varje gång du ser om ett avsnitt.
På grund av nostalgi
Alla älskar ju nostalgi, vare sig det handlar om gamla godisar vi minns, nostalgiska legoboxar eller reklamfilmer är en tillbakablick till vad som nu känns vara ”enklare tider” alltid tillfredsställande. Psykologiprofessorn Clay Routledge som inriktar sig på fenomenet nostalgi vid North Dakota State University menar att det finns två typer av kulturell anknytning: den historiska (nostalgi när den gäller det förflutna i helhet) och den personliga varianten (nostalgi gällande individens förflutna).
Ibland ser vi alltså om en gammal rulle för att finna tröst i hur saker och ting var förr i tiden. Men allt som oftast är vi mycket mer själviska och använder nostalgisk populärkultur för att återuppleva gamla personliga minnen och hur det kändes att leva vid en viss tidpunkt i livet.
Var du i tjugoårsåldern när Saturday Night Fever (1977) släpptes och ser om den hela tiden är det antagligen för att du vill minnas hur det kändes att vara ung och kunna bära alldeles för utsvängda byxor utan att få en massa blickar på stan. Är du nittiotalist och startar varje morgon med ett avsnitt av The Office kanske du vill minnas hur skönt det var att vara ett aningslöst grundskolebarn (med skillnad att du nu faktiskt förstår alla referenser).
En slags terapi
Att bruka nostalgi i terapeutiska syften är inte helt ovanligt och kan till och med vara bra för dig. Inte minst för att forskare kommit fram till att känslan kan ge dig psykologisk komfort och tröst. Ser du om gamla rullar och serier vet du ju redan från början om att de inte kommer svika dig.
Du vet redan att Minas Tirith (trots stora oliphanter) inte kommer falla när du slår på Sagan om konungens återkomst (2003) och att Rachel och Ross i Vänner blir ihop igen i seriens tionde säsong. Dessutom vet du precis hur du själv kommer känna i slutet – vilket gör det hela till ett slags emotionell styrande där allt är på dina egna villkor.
Sätter du å andra sidan igång en rykande färsk serie har du ingen aning om vad du har att vänta dig. Visst kan de ge dig pirr och spänning – men det kan också sluta med att du sitter besviken i soffan och ångrar att du inte lade din dyrbara tid på ett tryggt avsnitt Seinfeld istället.
Existentiella anledningen
Att se om gamla filmer och tv-serier eller uppleva andra saker om och om igen behöver inte bara handla om förrädisk nostalgi. Spelar du exempelvis en gammal låt som du brukade lyssna på under en viss period av livet öppnas en tidskapsel till inte bara ett enstaka minne i livet – utan till en längre period.
Låten Eurodancer med ”Mangoo” kanske tar dig tillbaka till ditt första skogsrave – men även till din första förälskelse och oron du hade för vissa saker vid millennieskiftet (kanske att Dax Waxet gjorde livet väldigt svårt och att det krävdes t-röd för att få det ur håret).
Lyssnar du på den idag framkallar den visserligen nostalgi, men även gamla minnen med ett helt nytt perspektiv om vem du var då och personen du är idag. Känslan blir alltså varken ren och skär nostalgi eller någon slags terapi – utan istället en mysig existentiell självrannsakan.
Samma sak gäller alltså filmer och serier. När forskarna Cristel Antonia Russel och Sidney J. Levy intervjuade människor som sett om filmer, läst om böcker eller gjort ett återbesök till en sentimental plats i världen kom de fram till att det kan ge positiva resultat:
”Att återuppleva samma objekt, även om det bara är en gång, tillåter dig att bearbeta upplevelser som du anser är din egna och speciella njutning samt få dig att förstå beslut du tagit”, skriver de.
Se där! Nästa gång någon klagar på att du är tråkig när du ser om Scrubs för fyrtiosjunde gången kan du alltså skylla på att det handlar om din djupa personlighet.
Cred & Inspo: The Atlantic