David Dencik i stor intervju om ”Quick”, Bondrollen – och dagisstämningen på Dramaten

David Dencik sitter ner längst till höger i bild.

Han slog igenom med rollen som Lasermannen och ska i höst spela Thomas Quick. För Café berättar David Dencik om hur han blev film-Sveriges go-to-psykopat och om rollen i kommande Bondfilmen.

Johan Kellman | Foto: Andreas Johansson  |  Publicerad 2019-09-03 16:58  |  Lästid: 13 minuter

På en solstekt parkeringsplats i utkanten av Köpenhamn står David Dencik och begraver ansiktet i händerna. Jag har just visat honom ett videoklipp från 2015 på när hans skådiskollega Alicia Vikander dansar små grodorna i The Tonight Show.

I don’t know if you just made that up, but I like it!” utbrister Jimmy Fallon och viker sig, sin vana trogen, dubbel av skratt. David kikar fram mellan fingrarna.

– Gud vad plågsamt.

Men snart kommer väl du också att få frågan? 

– Vadå, menar du?

Att sitta i amerikanska talkshow­soffor och prata om vilka knasiga traditioner vi skandinaver har. För att inte tala om antalet angelägna samtal från det som Ulf Lundell brukar referera till som ”Let’s Dance-helvetet”.

– Och dum som man är skulle man väl ställa upp. Aldrig i Let’s Dance, men säger man nej till att tramsa i någon sådan talkshow skulle man väl uppfattas som bråkig. Någonstans handlar det ju om att sälja filmen man är med i. Så jag har full förståelse för Alicia. Det finns olika grader av förnedring, antar jag.

Av någon anledning tänker jag att David Dencik står utanför samtidens mediala logik som säger att så fort du uppnått en viss fart i kändiskarusellen så ska du: 1. Ägna dig åt gränslöst flamsande i tv. Och 2. Skamlöst låna ut ditt namn till reklamindustrin. David har visserligen aldrig gjort något av detta. Men i teorin menar han ändå att jag har fel. För några år sedan fick han frågan om att göra reklam för ett ölmärke (han vill inte säga vilket, låt oss stanna vid att det är household). Två dagars arbete. En halv miljon i gage. Han tackade först ja. Men när han läste manuset kände han plötsligt att det inte gick. Idén var att han skulle öppna en ölflaska – med en banan. Och det var liksom omöjligt för honom att landa i det. David kunde inte för sitt liv förstå – eventuellt på mycket goda grunder – vad som var så roligt.

– Jag har inga principiella skäl att inte göra reklam. Vi lever trots allt i en marknadsekonomi. Är pengarna bra skulle det innebära nya möjligheter för mig och min familj. Samtidigt känner jag bara att jag har fått ett problem när jag får frågan om att göra reklam. Det är det enda jag känner. Att jag har fått ett problem på halsen.

”Jag blir aldrig igenkänd på stan. Eller så är det bara ingen som vill ta selfies med mig.”

Mycket pekar mot att David Dencik snart kommer att få fler problem av den här karaktären. Hösten 2019 står han på tröskeln till sitt stora internationella genombrott. Han har visserligen redan gjort en rad högoktaniga roller. 2005 golvade han tv-Sverige med sin tolkning av John Ausonius i Lasermannen. Sedan dess har han hunnit med att spela i Tomas Alfredsons Tinker Tailor Soldier Spy. Göra mindre insatser i David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och Steven Spielbergs War Horse. Gå upp mot Nicole Kidman i Top of the Lake och Meryl Streep i Tommy Lee Jones The Homesman. I våras gjorde han advokat Peter Sander i Netflix-­serien Störst av allt (som visats i 190 länder) och Michail Gorbatjov i Johan Rencks käftsmäll Chernobyl. Ändå kan inget i denna fulltankade meritlista mäta sig med hans nästa roll. Åtminstone inte kommersiellt. I den kommande Bond­filmen spelar David en karaktär vid namn Waldo. Mycket mer än så är inte känt. All information kring filmen är omgärdad av en MI6-solid säkerhetsapparat. När det i våras stod klart att Bond skulle hända för David så rapporterade media att han skulle spela skurk. Men när vi ses vill han helst inte prata om rollen över huvud taget. Direktiven från Bondlägret har varit lika skarpslipade som Oddjobs hatt. Han får inte säga ett ljud.  

– Efter den första presskonferensen var det en dansk tidningsjournalist som helt ogrundat skrev att jag skulle spela skurk. Sedan plockades det där upp av andra medier och plötsligt var det en sanning.

Han säger det inte rakt ut. Men undertonen pekar mot att han fått vad som i idrottskretsar brukar kallas för en ”hårtork” (en maggropsutskällning) från någon producent i samband med att skurk­uppgiften spreds. 

– Nu är det bäst att hålla käften. Vilket känns ganska absurt. Å ena sidan drar jag på mig enormt mycket uppmärksamhet. Å andra sidan får jag inte säga någonting. Inte ens till min fru.

Det är tidig söndag när vi ses. Egentligen skulle vi ha träffats några dagar tidigare, men så snubblade agent 007. 

– Daniel Craig föll illa under en tagning och stukade foten. Inspelningsschemat kastades runt och jag var tvungen att flyga till London.

David Dencik, som fyller 45 senare i år, har dubbla nationaliteter. Han föddes i Stockholm men bodde under det första kvartsseklet av sitt liv i en svensktalande familj här i Köpenhamn. 1999 återvände han till Stockholm för att studera på Scenskolan. I dag bor han i Frederiksberg, stadsdelen som i kvällstidningarnas resebilagor brukar omskrivas som ”Köpenhams Notting Hill”. I de välbärgade kvarteren trängs konstgallerier, delikatess­butiker, ölstugor, ett zoo och en väldig slottspark. I slutet av dagen släpper vi av David utanför hans hem. En gräddgul herrgårdsvilla på 300 kvadratmeter som han och hustrun (Sofie Dencik) för ett par år sedan köpte för runt 17 miljoner svenska kronor. Men nu är det fortfarande förmiddag och den spenderas på ön Amager, någon mil utanför Köpenhamn. Här ska han fotograferas för det här port­rättet. På en ödslig parkering bakom en gokartbana, i tunnelbanan och nere bland de avflagnade fiskebåtarna i hamnen. Söndagsflanerande danskar slänger nyfikna blickar när han poserar för kameran. Men ingen kommer fram. 

– Jag blir aldrig igenkänd på stan. Eller så är det bara det att ingen vill ta selfies med mig.

Den senaste tiden har det varit särskilt klurigt att känna igen honom. Rollen i Bond kräver att han låter mustaschen växa fritt. Hans ögon är milda, nötbruna. David har inga filmstjärnedivalater. Påminner snarare om någon vrålödmjuk och intellektuell typ som vinglat ut ur ett Woody Allen-drama. Annars är det lätt att föreställa sig att Bond, denna miljardindustri till filmfranchise, kan få vem som helst att bli lite självbelåten. I och med rollen skriver han in sig i en guldkantad svensk skådespelartradition. Britt Ekland, Maud Adams, Dolph Lundgren, Max von Sydow, Izabella Scorupco. Men själv pratar David om Bond ungefär som om det gällde en Jönssonligan-remake. 

”Jag får inte mycket mer betalt för Bond än vad jag får för en roll i en svensk långfilm.”

– Bond är ju action. Och den genren är egentligen inte min grej. Jag kollade lite Bruce Lee-grejer när jag var yngre, men annars är det aldrig något jag gått i gång på. Och det är ganska långtråkigt under inspelningarna, måste jag säga. Det är någon glasruta som ska explodera och olika säkerhetsgenomgångar. Och så en massa väntan.

Samtidigt är det dubbelt. För när jag frågar vad han kände när han fick Bondbeskedet svarar han: 

– Jag fick inte rollen på ett bräde, det var fram och tillbaka till London på olika möten under säkert 2–3 månader. När det spikades så fick jag en adrenalinkick. Det är klart att jag känner att det är otroligt kul att få vara en del av den här mäktiga filmserien. Men framför allt blev jag nog lättad. För det var ju inte så att jag valde mellan det här och någonting annat. Det var Bond eller ingenting alls, i det skedet.

Det var också en upplevelse att komma till Jamaica och huvudstaden Kingston, säger David, där han spenderade några veckor av inspelningen i våras. 

– Särskilt eftersom jag länge, främst i ung ålder, var väldigt intresserad av rastafarikulturen.

Har du en egen sådan där klassisk filmtrailer på set?  

– Nej, jag delar med en annan.

Och mr. Craig? 

– Han har två, tror jag.

Vad fakturerar man för ett Bondgig?

– Om du frågar om det är nu jag ska köpa en yacht så är svaret nej. Jag får lite mer, men inte mycket mer, än vad jag får för en motsvarande roll i en svensk långfilm. En Bondproduktion är alldeles för medveten om vad den har för värde för sådana som jag. Så det förändrar inte så mycket. I alla fall inte på kort sikt. 

David Dencik pratar, ska det visa sig, hellre om ett annat högaktuellt filmprojekt. Skildringen av det som brukar beskrivas som Sveriges största juridiska skandal någonsin går den 20 september upp på vita duken. Quick är inspirerad av journalisten Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare. Norske författaren Erlend Loe har skrivit manus. Jonas Karlsson spelar Hannes Råstam och Mikael Håfström regisserar för första gången på svensk mark sedan Ondskan.

David har titelrollen, och han var dessutom med och köpte filmrättigheterna till Råstams bok redan 2012. När han pratar om Quick låter han som en astronom som precis upptäckt en ny galax. Det känns som om hans ögon glöder bakom de svarta, Wayfarerliknande solglasögonen. 

– Arbetet med Quick kändes långt mer relevant än det jag gör normalt. Det var en sådan kolossal centrifugalkraft i det här projektet. Jag sögs rakt in i det. Den känslan var helt ny för mig. Och ganska omskakande, faktiskt. Det var det mest turbulenta rollarbetet i min karriär.

”Jag har jobbat som skådespelare i 20 år och har i ärlighetens namn börjat tröttna lite.”

För att förstå bakgrunden till varför inspelningen av Quick lämnat traktordjupa spår i honom måste vi, för att använda ett lika slitet som anakronistiskt uttryck, backa bandet. I slutet av 1990-talet hade David efter en rad försök äntligen kommit in på Teaterhögskolan i Stockholm. Ändå upplevde han emellanåt en viss panik.

– Där satt jag i skräddarställning och försökte komma i kontakt med mig själv genom att, som det heter, känna tyngden i mitt bäcken. Ibland frågade jag mig vad i helvete jag gjorde där.˝

En del av honom ville mycket hellre sitta bakom ett skrivbord och läsa krångliga akademiska texter. En dröm som han fortfarande har vid sidan om skådespeleriet är att läsa antropologi. Studera sociala strukturer. Kanske bedriva fältarbete i någon främmande kulturell miljö. Exakt det här behovet fick han utlopp för under arbetet med Quick.

– Det där var en viktig ingång till Quick-arbetet. Jag har jobbat som skådespelare i 20 år och har i ärlighetens namn börjat tröttna lite. Inte på skådespeleriet, men på att vara på plats hela tiden. Dricka fesljummet kaffe ur pappmugg någon vindpinad novembernatt och vänta på att få säga mina rader. Och dess­utom kanske ha en roll som inte berättar någon riktig historia. Fan, jag vill ju sitta på en stol och skriva något. Göra något som känns... viktigt. Typ ringa någon viktig person, eller något! 

Han fnissar, drar fingrarna genom mustaschen. 

– Nej, men på allvar. Det var faktiskt den känslan som gjorde att jag började trampa runt i Quick-projektet. Jag kände något liknande med Peter Sander-rollen i Störst av allt. Att den hade en akademisk och intellektuell tyngd. Och det tilltalade mig. Att sitta på en stol och föra ett resonemang.

– I Quick har jag haft två roller. Skådespelare och exekutiv producent. Jag påstår i alla fall att jag är det där senare. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad det betyder. Men jag var i alla fall nånting mer än skådespelare. 

Thomas Quick erkände under 1990-talet 25 mord. Han dömdes för åtta av dem. Men i en dokumentärfilm 2008 av journalisten Hannes Råstam, som avled i sviterna av cancer 2012, tog Quick tillbaka alla sina erkännanden. Så småningom frikändes ”Sveriges värsta seriemördare” för samtliga mord. Filmen är en journalistisk thriller – en svensk Spotlight, om man så vill – om Hannes Råstams och journalistkollegan Jenny Küttims (utmärkt spelad av Alba August) obevekliga kamp för att bevisa Quicks oskuld. Och avslöja den juridiska cirkus som ledde fram till de dåraktiga domarna. Sedan 2015 är Sture Bergwall, som han i dag heter, utskriven från den psykiatriska öppenvården. I Quick gör David karriärens starkaste roll. Det är ingen femplusliknelse – men när jag ser filmen tänker jag att han spelar utan säkerhetsbälte. Det är en typ av skådespeleri man sällan ser i Sverige. Som om man vant sig vid att kolla på folkrace, och så helt plötsligt dyker det upp en formel 1-kärra. 

Har du träffat Sture i researchsyfte?

– Nej. När jag gjorde Lasermannen hade jag en idé om att jag ville träffa John Ausonius. Men det stoppades av produktionen eftersom man ansåg att det var fel väg att gå, av olika anledningar. Det var väldigt klokt, har jag förstått i efterhand. Där­emot har jag och Sture haft en del mejlkontakt.˝

Om vadå?

– Dels har han varit nyfiken på projektet. Sedan hade jag en fråga om huruvida han rökte tobak under Quick-åren. Vilket han gjorde. Det var en uppgift som jag bara kunde hämta hos honom.

”Sverige är så infekterat, kränkthetskulturen är så framträdande och alla är flitiga debattörer.”

Jag pratade med Jonas Karlsson inför den här intervjun och han sa då att du ˝nog har en lite manisk sida˝.

– Ja, så är det.

Hur tog det det sig uttryck under arbetet med den här filmen?

– I sömnlöshet. Och att jag blev väldigt krävande mot mina kollegor. Brände i väg nattliga sms och så där. På inspelningen kunde jag stå och skälla som en chihuahua i något hörn. Det där var något som jag fick lära mig hur jag skulle hantera. Jonas var en väldigt bra medierande kraft, helt avgörande egentligen, eftersom han kunde förmedla mina tankar så att de blev begripliga.

Hur mår du under en sådan period?

– Bra. Men jag är kantad av aggressivitet, frustration, kreativitet och destruktivitet. Som ett barn ungefär, insjunken i en lek som gått väldigt långt. Jag blir upphetsad om leken avbryts, eller om något går fel. Samtidigt känner jag mig väldigt frigjord.

Men du får inte sådana där Christian Bale-liknande utbrott?

– Nej, nej, absolut inte. Jag är väldigt dålig på att hantera ilska över lag. Det kommer bara ut fel. Däremot var det här projektet väldigt viktigt för mig, och det tror jag folk märkte. Exempelvis kunde jag ringa upp kollegor och säga till dem att de måste säga den och den repliken. Och det var nog inte så bekvämt för dem. Och inte heller för mig. Men därmed inte sagt att jag har uppfört mig illa eller klivit över någon moralisk gräns.

Du nämnde att du blev destruktiv, hur märks det? 

– Det handlar framför allt om en känsla. Att man vill ta livet av sig framför allihopa, eller tända eld på filmkameran. Men i stället för att göra det försökte jag agera konstruktivt. Men som sagt, det var nog inte helt lätt för omgivningen. Det som hände var nog att jag skrämde en del människor med mitt beteende. Särskilt jobbigt var det kanske för min fru. Hon fick höra på rätt mycket. Och jag var så upptagen av arbetet att jag i perioder fick svårt att vara närvarande i mitt privatliv.˝

Det är en skarpladdad historia ni har gjort film av.

– Extremt laddad. Och i Sverige som man inte ens kan göra en film om Astrid Lindgren eller Ted Gärdestad utan att åka på stryk. Utan att någon blir kränkt.

Folk kan komma att bli våldsamt förbannade? 

– Det är ett material som många är drabbade av. Det är också en berättelse som bara befolkas av förlorare. Det finns inga vinnare. Möjligen Hannes, i så fall.

Är du nervig kring hur den kommer tas emot?

– Jag är väldigt spänd. Sverige är så infekterat, kränkthetskulturen är så framträdande och alla är flitiga debattörer. Inte minst de som är intrasslade i den här historien. Så det är klart att det kan bli ett jävla liv. Det finns ett stort antal människor som fortfarande anser att Sture Bergwall är skyldig, dessutom.

Fallhöjden blir särskilt hög nu eftersom du har så mycket investerat?

– Samtidigt som det är Mickes (Mikael Håfström) film till 100 procent och det är Helena (Danielsson) som har producerat och det är Erlend (Loe) som har skrivit manus. Framför allt är det Hannes förtjänst. Utan honom hade det förstås inte blivit någon film alls. 

Brukar du läsa recensioner?

– Jag jagar dem väl inte. Men när jag snubblar över dem så läser jag. Jag har varit lyckligt lottad och fått hyfsade recensioner över lag.

Jag minns en syrlig recension i DN ...

– … ja, av Helena Lindblad (filmrecensent på Dagens Nyheter).

Precis, i recensionen av Gentlemen.

– Mm, den svider lite. Man får lust att svara, liksom. Hon skrev att jag var osexigt castad eller vad det var. Jag minns inte formuleringen.

˝... det finns inte mycket till kemi mellan David Denciks osexigt gestaltade Henry och Ruth Vega Fernandez stilikon Maud. Man ser dem hoppa i säng, det ser ut som passion, och de röker cigarretterna ´efteråt´ hur snyggt som helst. Men det känns inte.˝

– Just det. Det där blev jag påverkad av. Det måste då betyda att hon hade förväntat sig att jag skulle vara sexig? Jag hade inte läst Henry Morgan (huvudpersonen i Gentlemen) på det sättet. Tvärtom – om man läser boken, som jag gjorde, är han ju en ganska patetisk figur. Det var i alla fall så jag valde att tolka det. Men sedan kan jag inte låta bli att tänka att hon kanske hade rätt också. Och att det är därför det svider.

Du har två små barn, kan det vara svårt att kombinera familjelivet med ditt arbete som ju kräver att du är på resande fot en hel del?

– Emotionellt kan det vara slitigt. Men att arbeta, det är det närmaste jag kommer fritid numera. Hemma är det alltid någon spik som måste hamras in någonstans eller handla, städa, laga mat, skjutsa.

Jag och David smiter undan fotograferingen en stund. Hittar en liten dansk bistro som det vilar en air av salongsberusning över. Davids farfar och farmor fick 1939 asyl i Sverige på grund av Nazitysklands förföljelse av judar i det ockuperade Tjeckoslovakien. Det historiska arvet genomsyrade hans uppväxt.

– Jag kan känna ett ansvar gentemot det arv som jag är född ur. Samtidigt som jag kan vara trött på det. Men jag kan aldrig välja bort det, utan att svika något inom mig. Som relativt nybliven tvåbarnspappa blir det också ständigt aktuellt för mig hur jag ska förhålla mig till det.

Mamma Kerstin var filmvetare och arbetade bland annat som filmkonsulent vid Svenska Filminstitutet. Pappa Lars är professor i socialpsykologi. David växte upp i ett bildat hem. Medan vi väntar på kaffet frågar jag om det där. 

– ´Ett hem med ett piano´, som man säger i Danmark. Det var klassisk skolning. Man skulle gärna spela fiol. Samtidigt gillade ju jag rastakulturen och gick på steppdans. Ville bli clown ett tag. Och pappa var ju totalt lyhörd inför allt sådant där också. Men kravet var att man skulle vara bäst på det man gjorde.

Du har spelat seriemördare, homosexuell nynazist, Hamlet, hora, rysk gangster och hallick. Det är inga Skärgårdsdoktorn-gig precis?

– Även om jag är övertygad om att även skärgårdsdoktorn har ett mörker i sig.

”Stämningen på Dramaten kunde ibland påminna om min dotters dagis.”

Jag såg dig i Idioten på Dramaten 2015 när du gjorde en annan knasboll: furst Mysjkin. Hur mycket skit såg du under din tid på nationalscenen?

– När jag var där 2015 var det ett kärt och tidsbegränsat återbesök. Min djupare erfarenhet med Dramaten är från åren 2000–2007, då jag spelade en rad föreställningar i huset. Jag såg ingen skit då heller. Men jag kände av att det fanns en stark hier­arki. Jag liknade det ibland vid Knutby-historien. Det var lite den vibben jag fick. Känslan av en inre krets. Men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.

– Jag brukar säga att det näst bästa som har hänt i min karriär var att jag fick arbete på Dramaten. Och det bästa som har hänt mig är att jag slutade där.

Hur då, menar du? 

– Nu kan jag resa runt i världen och behöver inte förhålla mig till en kalender. Och så slipper jag stämningen där, som ibland kunde påminna om min dotters dagis: ´Hon vill inte leka med mig, han blev vald först´ och så vidare. Det finns ett så starkt arv där. Och ett utpräglat machoideal.

Kände du någon oro, för egen del, under Metoo-hösten 2017?

– Jag har inget minne av att jag skulle ha gjort något kränkande mot någon. Med det sagt har det säkert hänt att jag varit orimlig, på något sätt, mot kvinnor. Men det finns också kvinnor som varit orimliga mot mig.

Nämn en skådis du gillar?

– Patricia Arquette i Escape at Dannemora. Den förvandlingen hon gör där. Hur hon relaterar till sin egen sexualitet, till sin man, med vilken hastighet hon har samlag i det där lagerrummet, ögonen, tänderna, håret, övervikten. Det är kolossalt starkt.

Vad gör du när du inte arbetar, eller umgås med familjen?

– Jag ser rätt mycket fotboll, med åldern mer och mer. Det är så avkopplande, kravlöst. Jag kan somna och de fortsätter bara springa runt. Om jag ska se en serie eller film, däremot, så ­känner jag att jag måste vedergälla det de gör genom att titta vaket.

Vi går ner mot hamnen. Fladdrande saltvattenvindar jagar in från Öresund. I och med Quick spelar David för andra gången huvudrollen i skildringen av ett svenskt trauma. 

– Nu har jag gjort John Ausonius, som var en skyldig mör­dare. Och Thomas Quick, som var oskyldig. Ibland brukar jag leka med tanken på att göra Christer Pettersson, där skuldfrågan är oklar. En dvd-box med de tre filmerna skulle funka rätt bra på bensinmackarna, när jag inte finns med längre.


Credits:

Fotograf: Andreas Johansson/Agent Bauer
Stylist: Gorjan Lauseger
Grooming: Amelie Holmberg
Fotoassistent: Ola Helsmo Krondahl


Röster om David Dencik

Mikael Håfström, regissör

Vad kan du säga om ditt och Davids samarbete i Quick?

– Vi hade aldrig träffats men jag var ett fan på avstånd och flög ner till Köpenhamn för ett samtal. Det var början på ett fantastiskt samarbete. Jag hade mycket hemläxa att göra och David var en väldig tillgång. Hans kunskaper om Thomas Quick och hela rättsprocessen är unika. Vi hade kreativa diskussioner tillsammans med Erlend Loe och Jonas Karlsson. Det var en lysande process och extremt viktiga förberedelser för själva inspelningen där tiden var knapp. 

Vilka är hans främsta styrkor som skådespelare? 

– David är en av Skandinaviens allra bästa skådespelare. Han är världsklass. Som regissör är det bara att tacka och ta emot. Han gick in i denna krävande roll fullt ut. Det var tufft. Quick i olika åldrar. Långa sminktider. Dialekt. Han ställer hårda krav på sig själv och andra. Det är bra. Det gör jag också. Han undviker schabloner och hittar en mänsklig sida i svärtan. 

David gestaltar ofta socialt begränsade figurer på samhällets skuggsidor, varför då tror du? 

– Han är intresserad av mörkret som i olika grad finns i oss alla. Quick säger vid ett tillfälle i filmen: ”Jag måste in i det svåra…”. David håller med om detta. Där trivs han bäst som skådespelare.


Jonas Karlsson, skådespelare

Det är första gången du gör ett större projekt med David, hur har det varit att arbeta med honom?  

– Underbart! Det är koncentrerat, inspirerande och ständigt lekfullt att jobba med David. Vi känner ju varandra sen länge och jag tror vi har pratat om att vi borde jobba ihop nu i snart femton år så det var verkligen på tiden att det blev av.

David har beskrivit Quick som ett hjärteprojekt, har det märkts på något sätt?

– David har ju varit engagerad i det här så länge och drivit projektet i flera år. Han skaffade sig rättigheterna till Hannes Råstams bok direkt efter att han hade läst den. Det har varit extremt roligt att mejsla ut de här mötena mellan Hannes och Sture tillsammans. Inte minst för att David är så påläst, prestigelös och lätt att samarbeta med.

Vilken är Davids främsta styrka som skådespelare?

– Han är väldigt komplett tycker jag. Men jag imponeras av hans mod att kasta sig ut och testa saker. Det finns liksom ingen ängslighet. Det är få saker som är mer inspirerande än att arbeta tillsammans med modiga skådespelare.

Vad kan du säga om David som människa, hur skulle du beskriva honom?

– Han är smart, rolig, allmänbildad, noggrann i arbetet och väldigt trevlig att umgås med. Han har nog en lite manisk sida också men, vem har inte det?

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-09-04 09:34