Emil Persson: därför blir jag överlycklig av att höra en koklocka
* * *
Christopher Walken är inte nöjd. Han kliver in i studion med bestämda steg.
– I could use a little more cowbell.
Will Ferrell försöker igen. Slår lite hårdare. Producenten avbryter.
– I gotta have more cowbell!
Skämtet är förstås att det enda som hörs i sketchen från 2000 – där Will Ferrell, Jimmy Fallon och tre andra spelar in Blue Öyster Cults Don’t fear the reaper – är just koklocka.
Saturday night live firar 40 år 2015 och komiska hjärnor som Eddie Murphy, Ben Stiller och Tina Fey har inlett sina karriärer där. Ändå är den simpla sketch som gjort ”More cowbell!” till ett begrepp tv-programmets mest omtyckta.
Det är roligt delvis för att det är sant. Man kan lätt relatera till känslan av att bara vilja ha mer koklocka. Instrumentet förekommer i några av tidernas bästa låtar – och mycket riktigt är jag beväpnad med exempel.
Live från Guns N’ Roses replokal 1986: det är koklockekaos. Gruppens album Appetite for destruction blir så småningom ett av historiens bästa, men hade inte varit detsamma utan koklockan i spår som It’s so easy, Welcome to the jungle och Nightrain. Med facit i hand vill man föreslå en lätt modifiering av skivans mest klassiska textrader: Vet du var du är? Du är i hagen, baby. Du kommer att dö.
Will Ferrell, Offspring, David Bowie och Guns N’ Roses är några som förstått vikten av en rejält brunstig koklocka.
* * *
Buddy Hollys Heartbeat brukar krediteras som den låt som först tog koklockan in i populärmusiken 1958. Sedan dess har den agerat omistlig garnering på hits som Def Leppards Photograph, Creedence Clearwater Revivals Down on the corner, Bachman-Turner Overdrives You ain’t seen nothing yet, Rage Against The Machines Killing in the name, Frees All Right now och Stealers Wheels Stuck in the middle with you.
Vissa låtar, som Rolling Stones Honky tonk women, Twisted Sisters We’re not gonna take it och David Bowies Rebel rebel, går över huvud taget inte att föreställa sig utan den lilla skällan.
Instrumentet är inte heller förbehållet gubbrock utan har alltid förekommit inom kommersiell pop, som på Madonnas Holiday, Britney Spears (You drive me) Crazy, One Directions What makes you beautiful och Robin Thickes Blurred lines.
Varje gång jag hör det omisskännliga skallret väcks min inre Christopher Walken och jag vill ha mer koklocka. När den 10 augusti nalkas är det jag som går till Gröna Lund, glufsar sockervadd och ser Offspring. Just precis, Offspring.
Vi må prata länge om Dexter Hollands koleriskt förstoppade sång och den störige musikvideo-douchebagen med kepsen på Tobbe Ek-sniskan – men det är alltjämt svårt att hitta bättre koklockeanthems än Pretty fly (for a white guy) och Why don’t you get a job? för att ringa ut sommaren.
Emil Persson
* * *
Mer musik:
Emil Persson: ”Sverige, det är dags att ni börjar lyssna på country”
Emil Persson: ”Father John Misty vågar sticka ut hakan och skapa Konstig Stämning”
Emil Persson: ”Vi borde sluta hoppas på att artister ska lyckas överträffa sina mästerverk”
