Historien om festivalkvällen då Killinggänget agerade popband och drog mer publik än David Bowie

1997 regerar Killinggänget Sverige. På hippa Lollipopfestivalen gör humorgruppen parodi på Expressen Fredag och uppträder som Motala- hajpen Brown.

David Johansson | Foto: TT  |  Publicerad 2019-06-18 16:12  |  Lästid: 5 minuter

19:00, den 26 juli 1997. Lollipopfestivalen, Stockholm.

Henrik Schyffert, komiker och gitarrist i Brown: ”Som jag minns det var det Håkan Waxegård som hörde av sig och frågade om vi inte ville göra något på Lollipopfestivalen, alltså som Killinggänget. Så enkelt var det. Sen sa de att de bokat oss som ett band, med allt vad det innebär, vilket vi tyckte var väldigt kul. Då kom vi ihåg att vi hade gjort sketchen med Motala-bandet Brown i Percy tårar, och på den vägen är det.”

Jonna Bergh, chefredaktör Styleby och Damernas Värld, anställd på Expressen Fredag 1995-2000: ”Jag minns tiden kring Killinggängets Expressen Fredag-sketch som oerhört tröttsam.”

Andres Lokko, medlem i Killinggänget och chefredaktör för tidningen Pop: ”Som jag minns det var ambitionen ursprungligen att försöka göra en självironisk parodi på tidningen Pops oerhört snobbiga redaktion och det är ju också vad det egentligen blev: vi placerade bara sketcherna på Expressens fredagsbilageredaktion istället. Exakt varför kommer jag inte ihåg, förmodligen för att det annars framstod som snäppet för jäkla meta. Eller möjligen aningen för självupptaget.”

”Jamiroquai kom in med björnfitta på huvudet och önskade oss´a great gig´”

Jonna: ”Arbetsron stördes varje dag av att den störigaste tonårskillen i var och en av de skolklasser som var på studiebesök på Expressen skulle visa sin coolness för de andra i klassen genom att sticka in huvudet på vår redaktion och skrika ’Ere på eller av?!’. Otroligt irriterande när man är mitt inne i författandet av ännu ett epos på 3 000 tecken om Fireside!”

Håkan Waxegård, festivalgeneral och grundare av Hultsfreds- och Lollipopfestivalen: ”Att boka Killinggänget att uppträda som ett band var egentligen den mest naturliga grej att göra då. Om man ska följa med tiden så var Killinggänget hela ens värld – om Andres Lokko var coolare än mig så var Schyffert coolast av alla. Det var i kölvattnet av den ironiska generationen och alla var rätt kaxiga. Lollipop föregicks dessutom av en turné -95 där Percy Nilegård var med som en karaktär. På den tiden var alla i Stockholm polare och det var bara naturligt. ”

Henrik: ”Lollipop var ju en ängsligare version av Hultsfred. Det var så klart väldigt roligt men jag var också mitt i smeten de där åren. Jamiroquai kom in till Browns loge med björnfitta på huvudet och svindyra japanska gympadojor och önskade oss ’have a great gig’.”

Håkan: ”Lollipop startade för att vi (Hultsfredsgänget, reds anm) blev osams om den musikaliska inriktningen. De andra ville ha rock och bredbenta grabbar hela tiden, och jag tyckte det var lite tråkigt. Jag var nyfiken på ny musik samtidigt som jag tänkte att om vi ska fortsätta vara Sveriges största festival behövde man spegla den samtida musik-scenen. På den här tiden började subkulturerna bli intressanta och betydelsefulla, och då ville jag boka sådana band till Hultsfred. Jag har aldrig blivit så nedröstad i mitt liv, så det var den stora anledningen till att jag lämnade. De första jag ringde var redaktionen på tidningen Pop, utan någon tanke på vad det skulle ge utöver att de skrev om musiken jag inte hade hört. Tidigare var källan NME och Melody Maker, samt lite Slitz. Tidningen Pop var nyfiken och fräsch. Jag var verkligen lantis och det kändes, jag hade ingen aning om jag faktiskt hade modet eller självförtroendet att göra det.”

Henrik: ” ́Om du minns ditt 90-tal så var du inte där ́, sägs det ju. Vilket i sig var en uppdatering av samma sägning men med 60-talet, tror jag.”

Håkan: ”Andres Lokko sa någonting i stil med ’om du tycker det blir bra, då blir det coolt. Det är bara att vara kaxig.’ ’Jaha’, tänkte jag, och tänkte att jag kunde fixa det. Det måste bli coolare än en festival som bara vill satsa på rock. Det coola låg i att det var sådan spridning genremässigt. När vi bokade banden som skulle lira handlade det om att ta ut svängarna, att skramla fram nya indieband som ingen hört talas om. Det var jävligt häftigt att kunna leta överallt, högt och lågt, efter ny och gammal musik.”

Andres: ”Jag tror att vi på Pop lämnade in en kravlista med typ Dj Sneak, Augustus Pablo, Terry Callier, Ernest Ranglin, The Staple Singers och Juan Atkins och så följde Waxegård och EMA Telstar våra riktlinjer med ganska imponerande precision. Resultatet blev hur som helst ganska strålande.”

Håkan: ”Tomas Johansson ville boka Björk, som hade varit hur cool som helst några år tidigare. Hon kostade också två miljoner. Då myntades ett begrepp, ’det går 20 Beck på en Björk.’ Då blev det Beck, Manic Street Preachers, och så vidare. Det blev väldigt mycket coolare.”

Henrik: ”Vi hade mer folk än Bowie, som gick på efter. Det här är Waxegårds ord.”

Jonna: ”Det framträdande som Killinggänget ska ha gjort var jag inte på, jag var förmodligen på en avstickare till något hotell i city för att intervjua typ Spiritualized.”

Henrik: ”Vi började på scen som Brown – det var jag på gitarr, Heikki Kivia spelade med mig i Whale och med Thåström och Sator, så hans fru Tina Kivia var med och spelade bas. Johan (Rheborg, reds anm) sjöng och Robert (Gustafsson, reds anm) spelade trummor. Det var krångligt för alla journalister att jag spelade i Whale och i Brown på Lollipop, de blev förbannade för att vi låtsades med Brown och spelade på riktigt med Whale. Rock ska vara 12-åriga heroinister från Wolverhampton, annars är det inte på riktigt.”

Håkan: ”Vi tyckte det var bra att de skulle vara oförutsägbara, att man inte var säker på om det var en riktig spelning eller en sketch. Hela festivalen var så cool, jag hörde ingen som klagade. Fördelen med festivaler är att om man blir besviken på något hinner man knappt prata om det. Man går vidare till nästa spelning. Men det var nog en del som blev lite besvikna över att det kanske inte höll samma nivå som tv-programmen. Andres sa också att det viktigaste var att det såg coolt ut på affischen, och det gjorde det ju.”

Andres: ”Det starkaste minnet är att Brown drog en så obegripligt stor publik!”

Henrik: ”Efter att Brown spelat gjorde vi massor av sketcher, bland annat sjöng Kapten Klänning Telephone line och jag satt och spelade på en sjukt ostämd gitarr. Vi skrev faktiskt två låtar som vi spelade, sen gjorde vi Expressen Fredag-sketcher, som ju var där och sände live på riktigt. Vi höll på och gormade om gästlistor och annat skit. De var ju den ängsligaste redaktionen av alla på den tiden, så de var där och vi larvade oss genom att göra narr av dem. Jag tror vi höll på i typ 32 minuter.”

Håkan: ”I efterhand kanske det var lite effektsökeri, men vem tar ut svängarna så i dag?”

Andres: ”Det visade sig att mitt ’access all areas’-pass jag fick för Brown visst innebar att jag lite senare på kvällen kunde promenera ut på samma scen när David Bowie spelade och bara sätta mig på scenen och se hela Bowies konsert sittandes bara några få meter från honom.”

Håkan: ”Om du tar den sammantagna publiken som kollade på Brown så var de där hela tiden, medan Bowie-publiken tunnades ut efter ett tag. Det var typiskt Lollipop – jävligt indie.”

Vad hände sen? Lollipopfestivalen gick i graven året efter. Anledningen var stigande gager för artisterna – och en kostsam flytt till Ågesta Friluftsgård.

Läs också:

Den stökiga historien om Oasis spelning på Hultsfredsfestivalen 1994 – deras första utanför Storbritannien

Historien om när David Bowie besökte Bingolotto

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-06-18 16:23