En intervju med Sveriges coolaste musikexport de senaste åren kunde ha haft bättre förutsättningar. Say Lou Lou har precis pratat in jinglar till radiostationer runt om i världen – den aktivitet som går ut på att man på en mängd språk säger sitt namn och vilken radiokanal lyssnaren har rattat in, och som i rockdokumentärer rutinmässigt får illustrera de mest själsdödande delarna av rockstjärnelivet.
Men det är inte bara duons påtvingade arbete med att hålla FM-bandet vid liv som oroar. Tvillingduon Elektra och Miranda Kilbey i Say Lou Lou har också trots sin ålder hunnit hamra fram drömsk popperfektion som hittat hem på listor världen över i ett antal år, har popkulturellt kapital i kvadrat (pappa var sångare i The Church, mamma gitarrist i svenska punkbandet Pink Champagne) – och på fritiden modellar tvillingsystrarna för bland annat Gucci, som hämtade ur ett 70-talsnummer av Vogue.
Tvillingsystrarna Elektra och Miranda Kilbey är helt enkelt perfekta popstjärnor av gammalt snitt, och framstår därför som en smula skrämmande.
Farhågor om två luttrade rockstjärnor kommer dock på skam så fort duon sätter sig ned i en soffa på skivbolagets kontor på Södermalm i Stockholm.
Absolut, systrarna Kilbey ser ut som en uppdaterad upplaga av Mick Jagger och Keith Richards – duon verkar för dagen dela på en utsvängd kritstrecksrandig kostym – men snarare än svala och svåra är Elektra och Miranda Kilbey ett så roligt intervjusällskap som det är möjligt att få en grå torsdag på ett skivbolagskontor: smittade av duons energi sitter PR-personer och sociala medier-experter och ler in i sina datorer även efter att systrarna efter intervjun bokstavligen talat sprungit ut från kontoret för att hinna med ett flyg till Paris.
Syskonen är uppväxta både i Stockholm och Sydney men bor i dag i Los Angeles.
– Vi åkte dit första gången 2013 och hatade det så jävla mycket, det var det vidrigaste stället vi hade varit på. Vi bodde i Venice och det fanns inte Uber, taxi kostade 800 spänn, vi kände ingen. Vi gjorde två skrivsessioner per dag, fyra veckor i sträck. Vi satt och skrev låtar med gamla gubbar som hade skrivit Heaven is a place on earth och Like a prayer typ. Vi vantrivdes verkligen något enormt. Men ja, efter att vi gjorde en video, lärde känna människor och gjorde några gig så öppnade det upp sig en hel värld av människor och kollaboratörer som kändes rätt för oss, säger Miranda.
I dag bor tvillingarna i Beachwood nedanför Hollywood-skylten tillsammans med två kompisar i ett hus med tillhörande musikstudio. Det är också staden Los Angeles, och i synnerhet den mytiska rock’n’roll-marken Laurel Canyon, som har influerat duons senaste album Immortelle.
Efter genombrottet med hyllade Lucid dreaming hade Kilbey-systrarna hade hunnit göra en hel uppföljare, som duon skrotade när de kände att de gick i samma hjulspår som tidigare. Miranda och Elektra isolerade sig i stället i Laurel Canyons bergiga landskap och började om på nytt.
– För hundra år sedan var Laurel Canyon en massa jaktstugor dit de som bodde i Hollywood åkte upp till för att skjuta fasaner. Alla bor fortfarande i små jaktstugor, trähus med öppna spisar. Det var väldigt weird vibes. Vi umgicks inte med någon annan, vi gick aldrig ut, festade inte…, säger Miranda samtidigt som Elektra mumlar ”knappt!” med en äppelhalva i munnen.
– … okej, i studion kanske vi festade men vi gick inte ut. Vi var bara inne i studion från tolv till tolv varje dag. Det var verkligen Hollywood-känsla i området, noir och creepy. Manson-morden är verkligen still lingering i luften där. Det är konstiga små promenadstråk, konstiga små berg, konstiga små hus, säger Miranda.
Resultatet blev den sju spår långa feberdrömmen Immortelle, en retrodoftande platta där stråkarna låter lika mycket James Bond som David Lynch, medan gitarrerna plockar guldglimrande Eagles-melodier.
– Från början ville vi skriva en hel skiva som att vi vore undercover agents. Några låtar som inte kom med var riktiga narrativ rakt igenom, typ som att vi var Vesper Lynd i en Bond-film, säger Elektra.
Rockopera!
– Ja! Vi ville ju verkligen att det skulle vara en konceptuell skiva, det är ju inte så fashionable nu när alla tänker ”singel, singel, singel”. Jag fattar det, vi kanske måste hänge oss till det också förr eller senare. Men vi ville göra det som ett konceptalbum – utan att det skulle bli en musikal – där vi ville att alla låtarna skulle ha en egen identitet rent textmässigt.
De högt flygande planerna om att släppa en modern rockopera klädd i drömskt psykotiska stråkar bekostades också ur egen ficka.
– Vi spenderade halva budgeten på att anlita de bästa stråkspelarna i hela LA, det är de bästa pengarna vi har spenderat. Om vi ska göra en skiva med stråk så måste vi kötta tänkte vi, så vi hyrde Capital Studios en dag. Även om vi är ett indieband som står för alla kostnader själva så ville vi att det skulle låta fett lyxigt och bombastiskt. Pianot på skivan är på Nat King Coles gamla Steinway-flygel, ekokammaren har Paul McCartney använt … alltså, att höra en tolv personer stor orkester spela låtar som man har skrivit var en dröm som blev sann. Jag grät fyra gånger den dagen, säger Elektra.
Även om vi de senaste åren har fått vänja oss vid att ta farväl av rocklegendarer så är det ingen bortgång som är så omtalad som den evigt uppskjutna begravningen av albumformatet.
Elektra berättar att man låtit spela alla albumets digitala inspelade spår – isolerad sång, trummor, stråkar och allt annat som utgör Immortelle – genom en analog bandspelare: ett produktionsknep för att skapa ett varmt och tjockt ljud, men möjligen också en illustration av duons inställning till den digitala musikeran. Systrarna börjar prata i munnen på varandra när frågan om sociala medier dyker upp.
– Om vi hade fått se vad David Bowie åt till frukost, eller om Kate Bush hade lagt upp bilder från sin förlossning … jag vill inte veta det. De har sagt så mycket med sin konst, det behövs inget mer. Men vi lever i en era av övertydlighet. Jag vill ge dig en känsla, men vill inte säga åt dig hur du ska uppleva oss – och vill själv inte bli tillsagd hur jag ska konsumera konst. Det känns som att allt ska vara en hisspitch i dag, säger Miranda.
– Man kan kolla på vilka bilder som har fått mest interaktion på Instagram, alla våra bilder var selfies med fint hår och smink, fyller Elektra i.
– Förlåt men är du förvånad? Du trodde att inspirationsbilder där du skrivit poesi skulle vara mest omtyckt?, avbryter Miranda.
– Ja, men jag hoppades väl på det, skrattar Elektra.
Samtidigt som Say Lou Lou-systrarna släpper sitt andra album når man också den ansenliga rockåldern 27 år. Miranda berättar att det är något man har funderat mycket kring.
– Det finns astrologiska teorier, men också popkulturella idéer kring just den åldern så klart. Hjärnan har växt klart, man bryter med vissa människor, inser att ens föräldrar bara är människor… man blir vuxen på riktigt. För oss har det varit ett sådant år med uppbrott, insikter om vilka människor som är energivampyrer, hur man vill leva, ens relation till alkohol och droger, allting. Vi har fått en klarsyn på saker och ting.